Dag 10 – Hannover till Göteborg (30 juli 2017)

En regnig dag, främst på Autobahn och danska motorvägar – och E6:an! Inte så mycket att dela med mig av, således. 
 
 
Vi satt längst fram under detta segment – det var inte så läskigt men lite tjötigt. 
 
 
Riktigt kaffe för första gången på tio dagar! Från en rastplats i Hamburg, av alla ställen. Rackarns vad gott det var. 
 
 
I kön till Puttgarden – Rödby-färjan kom två ynglingar springande och lassade ur hela sin kylväska i ”vårt” kylfack. Alla av bussen för att äta glass, alltså – tack för det Hemglass och Scandlines! 
 
 
En fyr mitt i Malmö. 
 
 
 

Bussen som lämnar Lilla Bommen här var inte vår, utan en elaking som körde om oss på väg in på Hallandsåsen. Fuling! Och härifrån blev det Blå Express, där chauffören frågade om jag brukade bada i hamnen – sedan var jag hemma i min egen säng och det kändes sjukt surrealistiskt men ganska skönt också. 

 
Vilken resa! ❤ 

Eld och djupa vatten av Camilla Grebe och Åsa Träff

Jag är väldigt förtjust i böckerna om Siri Bergman, men det verkar som om detta kan vara den sista så jag har hållit på denna ett bra tag. Men förra veckan när jag var i Hunnebo och det regnade så kändes det som om det var dags. 
 
Jag har skrivit förut om hur imponerad jag är av att Camilla Grebe och Åsa Träff (de är systrar, för övrigt) lyckas skriva böckerna så sömlöst. Ofta när en bok har två författare så skriver de ju varsin karaktär, eller så blir det hackigt (som i Kepler) – det blir det inte här och det är fint. 
 
När två syskon försvinner från sina respektive fosterhem blir mamman genast misstänkt. Hon har en labil bakgrund och motiv för att försöka få tillbaka sina barn, men när hon visar sig ha alibi får de tänka vidare. Siri Bergman och hennes kollegor får leta annorstädes. Och det finns många möjligheter – dock verkar allting leda till återvändsgränder. 
 
Plötsligt dyker bilder av barnen upp på internet, tillsammans med en ung kvinna. Strax därefter hittas kvinnan död och efter ett tag ersätts hon av en annan ung kvinna. Var kan de vara? Och vem är kvinnan? 
 
Det är verkligen spännande hela vägen igenom. Jag är inte alltid överförtjust i ”förövarens berättelse” i historiska segment, men det fungerar här, det är intressant och ger lagom mycket ledtrådar åt rätt håll. Jag hade mina aningar, men de visade sig inte stämma. Det är ju positivt i en deckare, förstås! 
 
Jag hoppas verkligen att detta inte är sista boken om Siri, även om mycket pekar på det – hon är en intressant, mänsklig och stark karaktär som skiljer sig från de flesta andra deckarhuvudpersoner. Bra! 
 
 
 
Boken finns att köpa här eller här! 

Kycklingpasta med svamp och paprika

Jag helstekte som sagt en kyckling igår och idag använde jag lite av det som ”blev”. På enklast möjliga sätt! 
 
 
Kokade tagliatelle. Under tiden strimlade jag några champinjoner och lite röd paprika. Slog av pastan, hällde upp den i en skål, blandade ner ett par matskedar crème fraîche vitlök / örter, grönsakerna samt lagom mycket kyckling. Rörde runt som bara den och ”pudrade” med svartpeppar och hemkörd oregano från Hunnebo. Mycket gott och snabbt! 

Dag 9 – Feldkirch till Hannover (29 juli 2017)

Ännu en tidig avfärd – idag blev det mest motorväg. Vi fastnade i trafik då det brunnit i en tunnel, men det gjorde inte så mycket. 
 
 
 
Feldkirch från hotellrummet på morgonen… 
 
 
…och innan vi kom iväg kom nästa incident med POLIZEI. De tyckte inte att bussen skulle stå sådär utanför hotellet, men som ni ser lade chauffören Klas fram sina argument med stora gester och reseledaren bredvid hjälpte nog också till. Iväg kom vi i alla fall, utan böter! 
 
 
 
 
Vi stannade på ett litet värdshus i en by vars namn flyr mig, God mat, i alla fall! Jag åt kalkonsallad. De tillverkade egna nyponprodukter och bjöd frikostigt. 
 
 
Därefter blev det mer eller mindre raka spåret till Hannover, där vi skulle sova vår sista natt. Ett stopp på vägen dock där vi önskades… 
 
 
Det var lite allmänt struligt när vi väl kom fram, många fick rum de var missnöjda med och hotellpersonalen verkade tro att vi ville äta middag kvart över nio – nja, om vi ska ha frukost halv sju så… nej. Men det ordnade sig, vi fick slåss med tyska tanter som inte kunde stå i kö och blev mätta till slut. Efter maten försökte vi se på fotboll men det regnade så mycket i Rotterdam att det snarare var paddling på gång – så till slut blev det natt en gång till. 

Before I go av Colleen Oakley

Jag vet inte vad som fick mig att ladda ner denna – oftast brukar det vara att någon vän på Goodreads har gillat den, eller att jag läst något blogginlägg om den, men det verkar inte vara det den här gången. Kanske bara en rekommendation på Goodreads under Contemporary Fiction? Jag vet faktiskt inte, men det var en ganska underhållande roman ändå. 
 
Daisy är tjugosex år och har just fått cancer för andra gången. Hon firade överlevnad och tillfrisknande från bröstcancer för två år sedan och nu lever hon och maken Jack ett harmoniskt liv med sin hund, Jack jobbar på en veterinärklinik och håller på att bli legitimerad, Daisy pluggar, just nu genusvetenskap. Cancern fick dem att bli starkare tillsammans och känna att de kan övervinna allt. 
 
Tills nu, när det visar sig att cancern är tillbaka, i ett sent stadium med metastaser praktiskt taget överallt, inklusive i hjärnan. Det finns inget botemedel – eventuell behandling kan bara ge henne lite mer tid. 
 
Så hon bestämmer sig för att innan hon försvinner måste hon ha fixat en ny fru åt Jack. Hur ska han annars klara sig? 
 
Det är mörkt, förstås, men med en hel del humor ändå. Jag höll på att bli tokig på Daisys pedanteri, men vi får en förklaring till det och då kan jag acceptera det. Vad jag inte kan acceptera är uppenbar, onödig fat shaming – flera gånger om, om den enda karaktären som egentligen är helt och hålet sympatisk i hela boken. (Ja, jag förstår att folk inte beter sig som vanligt i sådana här situationer, men författaren har ju ändå makten över hur irriterande de faktiskt ska vara – och då menar jag inte Daisy.) 
 
Lättläst, annars, och den är helt okej. Jag kan tänka mig att den kommer att bli översatt till svenska – ser nu att en bok av henne kommit ut här i år, Inte för nära, och om den går hem här kommer säkert något förlag att plocka upp denna också. Den säljs in som ”något för dig som gillar Jojo Moyes”, och hon har ju verkligen gjort succé här.
 
 
Boken finns att köpa – på engelska – här eller här. 
 

Grattis bloggen på nioårsdagen!

 
Min riktiga bloggfödelsedag är 31 juli – och jag glömde bort det i år också! Det var i alla fall 18 år sedan jag började. 
 
Men idag är det nio år sedan bloggen flyttade hit till blogg.se, så det får vi fira – åtminstone visuellt – med dessa cupcakes härifrån. (I realitet firade jag med en passionsfruktscheesecake till efterrätt efter lunchen med Linda!) 
 
Den är oemotståndlig! Eller ja – jag var på samma ställe igår och då blev det chokladboll, men idag var det helt rätt… 

Cyankalium och champagne av Agatha Christie

 
Jag trodde att jag hade läst denna förut, fast under ett annat namn – men det visar sig att det var en annan Agatha Christie som innefattar cyankalium och champagne jag tänkte på. My bad! De bytte ju namn på en hel del titlar från utgåva till utgåva förr och ja, jag trodde inte att riktigt samma modus operandi skulle förekomma i två stycken. Men jodå! 
 
Här är varken Miss Marple eller Hercule Poirot inblandade, utan den räknas som en av Överste Race-romanerna – han spelar dock ingen större roll egentligen, men det var en trevlig bekantskap! Det är tydligen han som är ”huvudperson” i Döden på Nilen också, som jag ännu inte läst. 
 
För ett år sedan, på Alla Helgons Dag, satte sig sju personer ner för att äta middag på The Luxembourg, en tjusig restaurang i London. En av de sju kom inte från bordet levande – man tror att den unga, vackra Rosemary Barton begick självmord på grund av depression efter en influensa. (Alltså va?) Hennes yngre syster Iris ärver hela förmögenheten som Rosemary i sin tur ärvt av en farbror. Rosemarys änkeman George är förstås förkrossad – och han tror inte att det var självmord. 
 
Därför sammankallar han till ännu en middag, exakt ett år senare, med en helt egen agenda och plan. Men kommer det verkligen att fungera? Kommer han att få reda på sanningen? 
 
Spännande hela vägen – med en tydlig Christie-touch och en ganska rolig ordlek som jag inte kom på förrän i efterhand… det är så befriande att läsa dessa gamla deckare tycker jag, utan en massa poliser och mobiltelefoner. Blir nu mycket sugen på att läsa mer Christie under min sista semestervecka! 
 
 
 
Boken verkar inte finnas i tryck på svenska just nu – min kom från en loppis – men den engelska utgåvan av Sparkling Cyanide finns att köpa här eller här! 

Dag 8 – Montecatini Terme till Feldkirch (28 juli 2017)

Dags att lämna Toscana! 07:30 packade vi in oss och allt bagage i bussen för att återigen ställa kosan mot Österrike – men med två länder till på vägen! 
 
 
 

I Schweiz åt vi lunch och hälsade på en ko. Hur många som oberoende av varandra kallade kossan för schweizernöt? Ja, undra det. 

 
Schweizarna vet i alla fall hur snabbmat ska serveras! Med efterrätt, såklart. Åt en riktigt god kebabwrap för att vara vid sidan av motorvägen, så att säga… 
 
 
 
 
Vi körde och körde – och vackert är det ju, trots lite kassa bilder pga saker i vägen på bussrutan. 
 
 
 
 
 
Strax innan inresan i Österrike tog vi en avstickare till och bensträckare i Vaduz, Liechtensteins huvudstad! Det är väl ett sådant där ställe som jag aldrig trodde att jag skulle besöka – en åker inte direkt på semester dit, så att säga. Men rar liten stad med förvånansvärt många busslinjer. Här är en lånad bild på furstens palats som ligger högt över staden: 
 
 
Visst ser det mysigt ut? 
 
 
Framåt kvällen rullade vi in i Feldkirch – vi bodde praktiskt taget mitt i stan och det pågick någon sorts karneval så det var en massa gatuartister överallt. Jag var dock inte ute och kollade på närmare håll. Vi åt middag, en riktigt trevlig buffé i sin genre – sedan var det någorlunda tidigt till sängs inför ännu en tidig uppstigning – avfärd halv åtta nästa dag igen, då mot Hannover! 

När svenska pojkar började dansa av Karolina Ramqvist

Detta är Karolina Ramqvists första bok – det är en essäsamling, och den kom ut 1997. Det handlar om musik, musik, musik – i ett antal olika kontexter, på ett antal olika platser. Vad de alla har gemensamt är att det känns som om du är med. Jag var inte i närheten av att vara med på den tiden, jag var 15 år och välartad och lyssnade på britpop och Beatles hemma i flickrummet. Men precis som med Alltings början så känns det så bisarrt… bekant. 
 
Fast… inte allt. Vissa bitar går precis rakt över mitt huvud – ibland kan jag knappt googla fram vem artisten som behandlas är. Men det är väl det som är det fina i kråksången – då får man hoppa över! Och så landar man någonstans där det känns alldeles hemma igen. Underbart! 
 
På sina ställen blir det lite pretentiöst och högtravande. Inte för att jag kan säga något om det, jag var också pretentiös när jag var 21 (okej, kanske lite när jag är 34 också) – men det gör egentligen inte så mycket. Det fina med textsamlingar är ju att det går att ta en bit i taget. 
 
 

 
 
Boken finns att köpa här eller här. 

Sol, söndag, cirkel

 
Det blev riktigt vackert väder till slut! Annars var det ”växlande molnighet” större delen av dagen. Jag helstekte en kyckling i förmiddags som jag fyndade på kort datum igår, plockade av köttet till framtida användning och nu håller jag på att koka fond på skrovet. 
 
 
Fyra minuter efter att jag klev in på kaféet i väntan på resten av bokcirkeln. Det tar sällan lång tid innan jag tror att valfritt bord är mitt privatkontor! 
 
Vi var en något decimerad skara ikväll, någon fick förhinder och två var ute på sjön, men vi diskuterade Lila av Marilynne Robinson och Den bästa av världar av Ulf Danielsson – det blev bra samtal som alltid. 
 
Just nu tror jag att jag ska börja jobba imorgon men det ska jag ju faktiskt inte, så jag kan se klart på Midsomer Murders med gott samvete. Imorgon får jag äntligen träffa Linda! ❤