Nu är det dags igen! Häng med, vetja!
Sommarbingo 2018
Kategori: Litteratur
Smakebit på söndag, 27 maj, 2018 – Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Jag är i Hunnebo i helgen och firar Mors Dag idag och mammas födelsedag som infaller imorgon men firas idag. Och igår. Man får pussla lite, helt enkelt! Idag är det lite svalaare och blåser lite grann men det är faktiskt bara härligt. Har badat båda morgnarna, tänk om man alltid kunde få starta dagen så.
Men jag hinner läsa också! Igår läste jag Leah on the off beat av Becky Albertalli i några få svep, nu läser jag Tretton skäl varför och Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, som ger oss dagens Smakebit. Jag tycker otroligt mycket om den hittills, men den är hjärtskärande och förfärlig.
”Små fåglar satt på balkongräcket och tittade blint mot henne. De försvann inte av hennes rörelser. Marianne la sig på sängen igen. Ett koncentrat av fågelsång exploderade i falsett i några sekunder. Hon kände vågen. Innanför ögonlocken samma neongröna som utanför. Den maniska fågelsången.
Den tryckande svenska sommaren släppte taget om henne som i ett plopp. Nånting flätades upp lite, om det var den svenska sommaren eller hennes muskler. Hon öppnade ögonen och såg spänningen kastas upp i rymden ovanför henne som former av ljus. Hon hade inte ätit något på länge och detta var lågt blodsocker. Men sen var det som om allt det där oroliga som blixtrade i luften, för första gången, i det här hotellrummet, dalade ner igen på fönsterblecket och på mattan, in i det femstjärniga, och försvann.
Marianne blundade igen. Det var skönt att andas. Så somnade hon i München.”
Ur Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, Natur & Kultur: 2018
Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese.
Smakebit på söndag, 20 maj 2018 – Comedy Queen av Jenny Jägerfeld
God söndagsmorgon! När jag vaknade var det soligt och vackert som vi har vant oss vid – nu är det plötsligt grått och dimmigt som ärtsoppa. Suck. Men kanske innebär det att jag kan kyla ner lägenheten en stund, i alla fall 🙂
Jag har nu på morgonen börjat på Jenny Jägerfelds senaste bok för mellanåldern. Det handlar om Sasha, som har förlorat sin mamma, och som nu har bestämt sig för att hon inte ska vara en som får folk att gråta – hon ska få folk att skratta! Här möter vi henne och vännen Märta i klassrummet under en OÄ-lektion. Eller, vad heter det nu? NO även på mellanstadiet? (Ja, jag börjar tangera dinosaurie…)
”Bredvid mig sitter Märta och ritar på pappret som vi fått av Cecilia. Märta kallas Mörten av typ alla utom mig. Till och med Cecilia kallar henne för det. Men för mig är hon Märta, för det rimmar på hjärta. Och hon har det största hjärtat av alla jag känner. Jag lutar mig in mot Märta för att se, hennes blonda lockiga hår kittlar mig på kinden. Hon har gjort om jordklotet till en gubbe med hatt och mustasch och ett sådant där runt ensamt glasöga som hänger i en liten kedja. Vad heter det? Marulk? Malaco? Monokel? Min onkel? Något sådant. Ur gubbens man kommer en pratbubbla där det står: ”Jag är en jordgubbe.” Jag ler mot Märta för det var ändå roligt. Hon fnissar tillbaka. Hon har ett sådant gulligt fniss, hon låter som en liten unge som någon kittlar. Jag viskar till henne:
– Jag har just kommit på en grej!
– Åh! Vad? viskar Märta tillbaka.
– Jag ska bli komiker. Ståuppare!
Märta kan inte svara för plötsligt står Cecilia precis framför våra bänkar.
– Jo, förstår ni, Sasha Rein och Mörten Sköld”
Vi tittar upp mot henne. Hon gör en konstpaus.”
Ur Comedy Queen av Jenny Jägerfeld, Rabén & Sjögren: 2018
Smakebit på söndag, 13 maj 2018 – Ramona Blue av Julie Murphy
Vi var många som läste och älskade Dumplin’ av Julie Murphy när den kom – nu läser jag Murphys nästa bok, Ramona Blue. Ramona bor i en kuststad i Mississippi tillsammans med sin pappa och gravida storasyster – och systerns pojkvän, av och till. Familjen förlorade allt i orkanen Katrina och mamman flyttade ifrån dem – nu bor de i en ”trailer” – jag har inget riktigt bra ord för det, det är ju mer än en husvagn. Alla tre jobbar hårt i restaurangbranschen, Ramona delar även ut tidningar och tar diverse andra ströjobb för att allt ska gå runt – och för att hon ska kunna spara en slant, också.
Det kommer en hel del turister till orten och en av dem är Grace, som Ramona blev tillsammans med ganska omgående men som nu ska åka hem till verkligheten och vardagen igen. Och pojkvännen… Här har hon just berättat att hon kommer att bli eländigt olycklig utan Ramonas blå hår.
”Not as much as I’m going to miss your hobbit feet.”
She smiles and sluprs the pasta off her spoon.
Grace loves this shit. It’s the junk food she craves after growing up in a house where her mother fed her homemade meals like stuffed salmon and sautéed asparagus. SpaghettiOs or any other kind of prepackaged food marketed toward kids – that was the kind of studd Hattie and I grew up on. With Dad working and Mom gone, we ate anything that could be microwaved.
I think I’m in love with Grace. But sometimes it’s hard to tell if I’m in love with her or her life. Her adorable little brother, Max, who is still sweet, because he has no idea how good-looking he will be someday, and her mom and dad, always checking in and leaving out leftovers for us. And this house. It’s only a vacation rental, but it still feels so permanent.
Grace tucks her black bob behind her ears. ”Did you ever look up any of those schools I put on that list for you?”
I shrug. This is our sticking point – the one thing we can’t get past. Grace says the only thing keeping me here after high school is me.”
Ur Ramona Blue av Julie Murphy, Balzer & Bray: 2017
Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese!
Det har varit en helt magisk långhelg hittills och ännu är den inte slut – solen strålar utanför fönstret och jag ska snart bege mig iväg mot Frölunda Torg en sväng. Egentligen borde man kanske vara ute, men det kan nog vara en bra dag att gå i affärer på också. Glad söndag på er!
Tematrio: Margaret, Meg, Maggie med flera…
Lyran skriver: ”Den här veckan fastnade jag för ett namntema. Berätta om en bok som är skriven av eller som handlar om en person som heter någon variant av namnat Margaret (Maggie, Meg, Margareta o s v)!”
Nu har jag inte varit med och Tematrio-at på ett tag, och nu när jag väl är det så är jag krånglig och tänker berätta om tre böcker jag faktiskt inte läst, men väldigt gärna vill. Det går väl också bra? 🙂
Vi läste Sommaren utan regn av Maggie O’Farrell med Bokbubblarna för ganska precis ett år sedan, och jag tyckte mycket om den. Nu vill jag gärna läsa mer av O’Farrell, till exempel The Vanishing Act of Esme Lennox – titeln är ju ljuvlig!
Av Margaret Atwood har jag ”bara” läst Tjänarinnans berättelse, men vill gärna läsa mer. Alias Grace är en av de titlar som lockar mest.
The Argonauts av Maggie Nelson har funnits på min att-läsa-lista i flera flera år, men… ja, ni vet. Det har inte blivit av. Nu ska jag göra en ny ansträngning, så snart jag får lite mer tid över!
Smakebit på söndag, 6 maj 2018 – 1793 av Niklas Natt och Dag
Denna veckan har gått helt otroligt fort! Jag låg sjuk tre dagar, visserligen, så det kanske är därför. Men visst känns det som om det flyger förbi just nu. Våren verkar ha kommit och jag ska strax göra mig i ordning för att åka på utflykt till Marstrand följt av bokcirkel ikväll, men en snabb Smakebit ska vi väl hinna med först 🙂
Jag lyssnade på Niklas Natt och Dag på Bokmässan förra året och var inte alls beredd på vad han berättade att han höll på att skriva om. Anledningen till detta är att vi som följer Fredrik Backman i många år har hört talas om Niklas Natt och Dag under namnet ”min vän N” och personen som delar kontor med Backman. Där slog mina fördomar alltså in och jag trodde nog att jag hade något åt Backkmanhållet att förvänta mig. När det visade sig att Natt och Dag skrivit en väldigt speciell mordhistoria som utspelar sig i Stockholm i slutet på 1700-talet blev jag såväl förvånad som nyfiken – men det är först nu som den kommit som e-bok som jag kommit mig för att läsa den. Utdraget kommer ifrån del tre, en passage ungefär i mitten av boken.
”Hon ser dem i samma stund som de ser henne. De väntar bakom en flagnande träfasad. Deras uniformer är blå, utan slag och knäppta upp i halsen och med damasker upp till knäna. Den kortare bär en värja, den långe en påk och en repstump. Den korte röker kritpipa, och hon hör honom svära då överraskningen får honom att knäcka det sköra skaftet mellan fingrarna. Båda två sätter fart efter henne utan ett ord, och Anna Stina dyker in mellan två husväggar. Den trånga glipan smalnar allt mer, men släpper till slut ut henne på en liten gårdsplan. Vid husväggen sitter en lytt gubbe och slöjdar i det sista ljuset och hinner knappt få ur sig ett förvånat utrop innan hon löpt till andra sidan och hoppat över staketet. Gatan bakom är liksom de flesta i kvarteren inte lagd med sten, utan bara ett stråk av dammande jord. Hon tar på måfå till höger och springer allt vad hon kan.”
Ur 1793 av Niklas Natt och Dag, Albert Bonniers Förlag: 2017
Fler Smakebitar finns att hitta hos Astrid Terese.
Nu måste jag sätta fart, men ha en fantastisk söndag! Jag hoppas återkomma med en uppdatering om veckan lite senare… nja, den delen av veckan när jag inte låg med käpp och drack soppa, då 😉
Smakebit på söndag, 29 april 2018 – Still me av Jojo Moyes
I år har vi ledigt på valborgsmässoafton på mitt jobb – vilket innebär att idag bara är dag två av fyra lediga dagar på rad. Sedan jobbar vi tre dagar och är lediga två, sedan jobbar vi tre och är lediga fyra igen. Inte mig emot! Timingen är ju onekligen bra nu när det börjar bli något som åtminstone liknar vår… 🙂 Jag vaknade dock med gräsligt ont i halsen idag – det börjar dock bli bättre. Jag har hållit mig frisk hela våren när alla andra har varit mer eller mindre döende i perioder så jag har väl glömt hur det känns… 😉 Tar det lite lugnt här på förmiddagen i alla fall, med poddar, böcker och dagens tidning – så får vi väl se vad dagen har i sitt sköte.
Veckans Smakebit kommer ur Still me av Jojo Moyes, tredje boken om Lou Clark – ni vet, Livet efter dig och Arvet efter dig. Jag läste Arvet efter dig för drygt två år sedan och tyckte tydligen ganska mycket om den men jag kom inte ihåg speciellt mycket av den nu när jag började lyssna på Still me i veckan. Ja, lyssna… för sådana här böcker brukar fungera ganska bra för mig som ljudbok men jag har gått över till e-bok för jag blir fullständigt galen på detta med att härma dialekter. Det var illa i Hur man gör succé på dårhus som jag också lyssnade på i veckan, särskilt då dialekterna var ganska dåligt utförda – det är de inte här, men det är för många. Det är brittiskt, amerikanskt, brittiskt med ”sexig” heshet, australiensiskt och inte minst – polsk brytning. I långa, långa stycken. Jag orkar inte mer.
Nåväl. Det blir faktiskt två Smakebitar idag för jag blev lite road av den andra 🙂 Men först, main-Smakebiten – här har Lou träffat en kille på en tillställning – som är ruskigt lik Will Traynor.
”Afterwards I was glad that the room was so crowded because when I stumbled sideways into the man next to me he instinctively reached out a hand and, in an instant, several dinner-suited arms were righting me, a sea of faces, smiling, concerned. As I thanked them, apologizing, I saw my mistake. No, not Will – his hair was the same cut and colour, his skin that same caramel hue. But I must have gasped aloud because the man who was not Will said, ‘I’m sorry, did I startle you?’
‘I – no. No.’ I put my hand to my cheek, my eyes locked on his. ‘You – you just look like someone I know. Knew.’ I felt my face flush, the kind of stain that starts at your chest and floods its way up to your hairline.’
Ur Still me av Jojo Moyes, Penguin: 2017
Sedan läste jag en annan bit nu på morgonen som fick mig att le – inte för att huvudpersonerna är så himla jobbiga och svartsjuka hela tiden, utan för att jag tror att Lou har rätt här. Jag vet inte hur många pocketböcker jag har gett bort av exakt denna anledning under åren mellan 20 och 30… 😉 Här ringer Lou sin kille Sam som är kvar hemma i England medan hon är i New York och jobbar. Han har just fått en ny ambulansförarpartner och hon har just kommit hem från en fest – där hon, som kuriosa, sprungit på Josh.
”‘I might be. A little Did you say you were reading?’
‘Yup. A novel.’
‘Really? I thought you didn’t read fiction.’
‘Oh, Katie got it for me. Insisted I’d enjoy it. I can’t face the endless inquisitions if I keep not reading it.’
‘She’s buying you books?’ I pushed myself upright, my good mood suddenly dissipating.
‘Why? What does buying me a book mean?’ He sounded half amused.
‘It means she fancies you.’
‘It does not.’
‘It totally does.’ Alcohol had loosened my inhibitions. I felt the words coming before I could stop them. ‘If women try to make you read something it’s because they fancy you. They want to be in your head. They want to make you think of stuff.’
I heard him chuckle. ‘And what if it’s a motorcycle repair manual?’
‘Still counts. Because then she’d be trying to show you what a cool, sexy, motorbike-loving kind of chick she is.’
‘Well, this isn’t about motorbikes. It’s some French thing.’
Ur Still me av Jojo Moyes, Penguin: 2017
Fler Smakebitar finns att läsa hos Astrid Terese!
Boken finns som ljudbok hos en leverantör nära dig,
om du orkar med bruten polskengelska i elva och en halv timme.
Smakebit på söndag, 22 april 2018 – Sacred Country av Rose Tremain
Under besöket på Brighton Museum & Gallery förra veckan upptäckte vi av en slump att det är dags för en ny Brighton & Hove City Reads-titel, nämligen Sacred Country av Rose Tremain. Det kändes kul att köpa med sig den hem, vilket flera av oss gjorde. Den utspelar sig inte i Brighton, dock, men temat – trans – är nära associerat med Brighton. Jag har egentligen bara börjat och imorgon – Världsbokdagen – är startdatum för projektet.
När min Smakebit startar har Mary, huvudpersonen som i sexårsåldern kom på att hon egentligen är en pojke, skickats för att bo hos sin morfar efter att ha uppfört sig illa hemmavid. Det är mitten på 50-talet och hon har absolut inte berättat för någon hur hon känner, men är definitivt helt säker på vem hon egentligen är.
”On my first night, Grandpa Cord showed me a theatre programme for a show called South Pacific. It had a picture of Mary Martin in it and Grandpa Cord said: ‘What do you think of that?’ I thought people looked dead in photographs, like they were ancestors of themselves, long departed, but I said the name Mary Martin was a good name and that I would call myself that from now on. And this amused Grandpa Cord. He slapped his old corduroy knee. He said: ‘No one told me you were a good sport, but I can see that you are!’
So I began to live there and to be called Mary Martin. After a week I said: ‘Much as I like Mary Martin as a name, it is rather long, Grandpa Cord. So I think you can just call me Martin.
‘Plain old Martin?’ he asked.
‘Yes.’
‘Very well. A bit peculiar, but who cares? And you call me Cord, Martin. ”Grandpa” makes me feel I should have lumbago. Is that a deal?’
I said it was a deal. We shook hands. The skin on Cord’s hands had the feel of medal ribbon, ribbed and silky. He closed his eyes and said: ‘Scouts honour, as they say.’
Ur Sacred Country av Rose Tremain, Vintage Publishing: 2017 (första utgåvan kom 1992 på Sinclair Stevenson)
Smakebit på söndag, 15 april 2018 – Det är ugglor i mossen av Maria Lang
Nu är jag åter i hemmets lugna vrå efter många timmar på resande fot. Idag fick jag dessutom genomgå alla möjliga säkerhetskontroller, både min egen lekamen och mitt bagage, så det blev extra flaxigt. Men annars gick det bra och jag hann läsa en hel Maria Lang på flyget – Det är ugglor i mossen kom ut 1974 och därifrån kommer veckans Smakebit.
”-Och dom hrä trakterna, kompletterade Sven Målare, har Europas tätaste älgstam. Så det är inte konstigt att du fick syn på någon av våra älgar, det skulle ha varit konstigare om du inte hade stött ihop med nån medan du är här.
– Lon är mera sällsynt, sa Joar och övergav sin surmulna attityd. Var det nån av er som såg den ikväll?
– Ett lodjur? sa Sandra perplex. Säg inte att det var en lo som morrade och gurglade strax bakom mig?
– Jovisst, betygade Erk Berggren. Du hade en fläckig och stilig jättekatt snett ovanför huvet, oppe på en trädgren. Ett tag tyckte jag rentav att hon låg där och spann. Men så måste hon ha fått korn på er eller på älgtjuren, för hon växlade läte och börjadde väsa. Och sen blev tjuren nervös och satte av i full karriär, och sen tjöt Sandra så att hon jagade bort både lo och tjur.
– Du, sa Joar anklagande till henne. Du fördärvade alltihop med ditt oväsen. Alltihop!
– Inklusive den här, förmodar jag.
Christer granskade texten på den grönvita pappasken och lyfte försiktigt fram en brun apoteksflaska med likadana gröna tryckta bokstäver mot en vit etikett.”
Ur Det är ugglor i mossen av Maria Lang, Norstedts: 1974
Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese!
Jag hade lite vaga funderingar på att gå på bokklubben ikväll, men när jag väl hade landat hemma och fått i mig en smörgås och en kopp kaffe kände jag att nä, det är inte genomförbart, jag är för trött. Så nu tänker jag faktiskt krypa ihop med en annan god bok – Kåda av Ane Riel – och ladda batterier i några timmar istället.
Smakebit på söndag, 8 april 2018 – Bara ha roligt av Maria Maunsbach
Jag lyssnade på en av mina favoritpoddar, Nord & Francke, igår när jag lagade middag. De talade bland annat om två debutanter – Wera von Essens En debutants dagbok som jag genast ställt mig i kö för på biblioteket, och Bara ha roligt av Maria Maunsbach, som jag kastade mig över så fort jag gick och lade mig och läste ut imorse. En sådan där bok som fick mig att plocka upp iPaden och börja läsa istället för att somna om, trots att jag låg och läste alldeles för sent inatt. Ett gott betyg!
Veckans Smakebit kommer alltså därifrån. Bakgrund: Lydia har träffat Johannes, en vanlig kille, genom en vän – hon är nu hembjuden till honom på första dejten.
”Johannes lägger en arm på min axel, trycker mitt huvud mot sin armhåla. Det är den positiva sidan av hans lättsamhet: man får gosa direkt, på momangen. Jag behöver inte vänta flera timmar på att bli kramad.
– Jag har inte hunnit äta någon middag, säger Johannes.
Han flyger runt i köket och plockar fram havregryn och socker.
– Detta äter jag väldigt ofta, säger han.
Jag sätter mig vid köksbordet. Längst in vid väggen placerar jag mig. Det är ett typiskt Värnhemskök jag befinner mig i. Högt i tak, slitet. Gamla detaljer, skåpluckor med infällt glas. Johannes har ingen köksfläkt, bara en gammal ventil.. Och så finns det ett skafferi. Det hade jag också velat ha, det har renoverats bort i mitt kök.
Jag förmodar att Johannes ska koka gröt. Det känns skämmigt, jag vill inte se någon äta gröt på första dejten. Det är så obekvämt att sitta och glo på en människa som äter. Men jag tar fel. Johannes ska inte ägra gröt. Han plockar fram ytterligare en ingrediens utöver socker och havregryn: fil.
Det han ska äta är alltså fil, havregryn och strösocker. Inget annat. Som en fattigmansmüsli.”
Ur Bara ha roligt av Maria Maunsbach, Brombergs: 2018
Fler Smakebitar finns hos Astrid Terese!
Idag skiner solen och det ska tydligen bli 13 grader varmt – det var det igår också men då blåste det småspik, nu verkar det ha lugnat ner sig. Jag ska åka ner till stan en sväng och lämna tillbaka en handväska samt köpa strumpbyxor och eventuellt klämma på ett par saker jag såg på H&M igår. Jag är i chock över att Nordstan tydligen öppnar klockan tio på söndagar numera – det har väl alltid varit 12 eller möjligen 11? Jaja, jag klagar inte – det kan innebära att jag slipper brottas med en massa folk eftersom de förhoppningsvis också tror att det öppnar senare 😉
I eftermiddag ska jag till Mölndals stadsmuseum och kika på denna utställningen, bland annat, samt fika på ett eller annat ställe, ikväll färga håret och kanske laga halloumi stroganoff. Det blir nog en bra dag!
Stories from the city, stories from the sea 