Kategori: 2010-tal

Boken är kapiteluppdelad efter dagar, vilket är ett intressant grepp för att visa hur tiden går. Och det är det denna berättelsen handlar om – hur Kim ska kunna anpassa sig till att tiden fortsätter att gå och livet fortsätter att pågå runt omkring henne, trots att hennes egen tillvaro har slagits i spillror och hon tror att hon aldrig kommer att kunna leva igen. 

När studenten och allt kring detta är över flyttar Moa till sin pappa vid kusten ett tag för att försöka plocka ihop bitarna, och så sakteliga börjar lite olika saker gå upp för henne. Dels det där med att hon måste fortsätta framåt, och dels det där som jag skrev om efter att ha läst Himlen börjar här – att det finns andra som sörjer Moa omkring henne. 

Någon skickar henne Moas dagbok, den som hon trodde var försvunnen efter att ha brutit sig in i Moas hus för att ta fram den på studentnatten (vilket var det som gjorde att hon fick flytta till pappan ett tag) och efter många samvetskval bestämmer hon sig för att läsa. Hon måste få reda på vad det var som hände. 

Sorgligt, hjärtskärande, väldigt bra och tro det eller ej, ganska roligt också. Jag gillade den! 

Det är inte för att detta är en dålig bok som det tog så lång tid för mig att läsa den. Den är inte dålig. Men den är tryckt i pytteliten text som dessutom är väldigt svag i bläcket så att säga, och det var jättejobbigt att läsa. I början undrade jag om det var jag som började se dåligt även på nära håll, men det verkar inte vara något problem med andra böcker. Så – ja. Den kanske inte är tryckt för trettiotreåringar? 

Jag är inte helt såld på berättelsen heller, kanske, men det är väl inget större fel på den. Två killar åker på jazzläger, träffar en tjej (Ash), inser att de inte trivs på lägret och drar iväg på en vansinnig road trip genom den amerikanska södern, utan mobiltelefoner och utan att ta kontakt med sina familjer. Ungefär så. Det är några dråpliga berättelser om gigs på kinarestauranger och diverse andra incidenter, men jag vet inte… jag tyckte mest att de var jobbiga. Och lättnaden jag kände när jag äntligen blev klar har jag inte känt på länge – i alla fall inte i litteratursammanhang. 

Kanske var det inte min grej? Kanske är det helt enkelt inte någon särskilt bra bok? Kanske kommer Andrews att övertyga mig igen med nästa? Vet inte, men jag är glad att jag slipper ha den liggande, tittande på mig med de där sura ”ögonen” längre… och hoppas att Andrews och jag helt enkelt inte var på samma nivå med denna. 

Vi får stifta bekantskap med litteraturforskaren Helena, som är anställd på högskolan i Skövde – men som samtidigt arbetar som talskrivare, i all hemlighet. Hon sitter med i styrelsen för Hans Viksten-stiftelsen tillsammans med ett antal upphöjda personer inom kulturvärlden, och det är en av dem som ställer henne frågan som blir upptakten till berättelsen: ”Vill du veta vem som får Nobelpriset i litteratur?” – en månad innan det egentligen tillkännages. 

Under sammanträdet där detta samtal sker sker även ett mord på en av medlemmarna i stiftelsens styrelse, och tack vare Helenas nyfikenhet hamnar hon mitt i handlingens centrum. Hennes bästa vän Eva som också bor i Skövde och arbetar som personalchef i kommunen får också ett mord på halsen när en sköterska blir ihjälslagen med en stekpanna på ett äldreboende – men hur hänger morden ihop? Jo, på något sätt måste de ju hänga ihop – det är ju en pusseldeckare! 

Jag älskar persongalleriet i boken, det är en hel hög vanliga människor med vanliga egenskaper, även om vissa kanske är lite förstärkta på sina håll. Jag tycker väldigt mycket om akademikermiljön och det är lagom spännande hela tiden. Helena är en underbar huvudperson tycker jag, kunnig, smart, rolig och skarpsynt. 

Jag fortsätter med serien, utan tvekan. Mycket bra! 

Huvudpersonen heter Delia, och har bott tillsammans med sambon Paul i tio år. De delar liv, hus och hund och hon tycker att det börjar bli dags att knyta hymens band. Men när hon friar till honom på Millennium Bridge i Newcastle och får ett ganska svalt ”ja” blir hon misstänksam – och ganska snart kryper det fram att han har varit otrogen med en ung studentska, Celine, som han träffat under oklara omständigheter på puben som han driver. 

Hon flyttar hem till sina föräldrar i Hexham, en bit ut på landet, men när hon inser att hon inte står ut med varken det arrangemanget eller med sitt jobb sticker hon till London på uppmaning av sin kompis Emma, som bor där och har ett gästrum till övers. (Realistiskt? Åh nej, men vi väljer att tro på det.) 

Hon får jobb på en PR-byrå som drivs av en ytterst tvivelaktig individ – Kurt, från Australien – och dras in i en underlig karusell vid sidan av den karusell hon redan drogs in i innan flytten när hon kom i kontakt med en kille på nätet som kallade sig Peshwari Naan. Han visar sig spela en betydande roll i Delias liv, men inte den ni tror nu – även om jag hoppades på det ett tag. 

McFarlanes karaktärer är suveräna tycker jag. Jag pratade med någon på ett forum för ett tag sedan som tyckte tvärtom, men jag tycker att hon lyckas porträttera alla med så mycket värme och kärlek, även de som kanske inte uppfyller alla normer och förväntningar i samhället. Delia påminner lite om Lou i Jojo Moyes böcker, och det är verkligen ingen negativ jämförelse. 

Så ja. Detta är en trea från mig – hade säkert kunnat vara en fyra om den var lite kortare. Men det har ju oftast bara med att göra vilken sinnesstämning man själv befinner sig i vid lästillfället – hade jag haft tid att bara sträckläsa den (tretton dagar till semestern!) hade jag förmodligen inte ens reagerat på sidantalet. 

Och om jag är glad att jag gjorde det! 

Huvudpersonen heter Maj och är nitton år. Hon har ett litet dilemma. Hon vet nämligen inte alls vad hon ska ta sig till med dessa killar / män som är intresserade av henne. Det är exet Johan, det är Marcus som är ganska intressant men eventuellt lite väl förtjust i spriten och så stavar han ju namnet med c – en bokstav som finns med på Majs hatlista över bokstäver. Så är det Love, stalkern. Och Anders, bästa kompisen Kims pappa som är dubbelt så gammal men också ganska intressant. 

Hon bor på Söder i Stockholm med sin pappa och bonusmamma Stina som hon inte riktigt tål, men egentligen inte tycker illa om heller. Mamman finns mest med som ett extra tillskott på 5000:- på kontot varje månad. Hon är forskare och mer intresserad av forskandet än av Maj. 

Man vet redan från början att Maj kommer att välja en av killarna. Man vet även att hon till slut tycker att valet är självklart – men för mig var det inte alls självklart förrän mot slutet. Tro det eller ej, men alla hade faktiskt varit möjliga utan att det nödvändigtvis hade varit någon större katastrof, beroende på vad som hade hänt med karaktärerna under berättelsens gång. Är Marcus verkligen alkoholist? Är Love verkligen en stalker? Hade det varit så förfärligt att ta Johan tillbaks, och hade det varit helt omöjligt att Anders hade visat sig vara rätt? 

Maj är en strålande huvudperson, för hon är liksom som, som Hanna på Feministbiblioteket skriver, som folk är mest. Hon har lite tokiga tankegångar ibland och fattar lite underliga beslut, men vem gjorde inte det som nittonåring? Dessutom är hon oerhört rolig, och jag kan verkligen känna igen mig i hennes bokstavsnörderi. Jag har starkare relationer till vilka siffror som är bra och inte än bokstäver, men ja, jag förstår. Och det där fantastiska citatet som jag redan haft uppe både här och på Instagram: