Kategori: 2010-tal

 

Det handlar om tre unga kvinnliga läkarstudenter i Göteborg – Anna, Fanny och berättaren, Hanna. Dels är det studentliv, fest, killar och korridorskultur, dels är det all kunskap och allt de lär sig i skolan och på praktik som hela tiden cirkulerar i huvudet och som tar upp massor av plats, även i vardagen. Medicinska termer dyker upp i de mest världsliga situationer och jag tycker att det är otroligt spännande och intressant.

 

Något annat som hela tiden finns nära är döden, och när den kommer närmare än de hade kunnat tro blir allt det mjuka täckt av något hårt. Hur går man vidare?

 

Göteborgsskildringarna är också underbara – jag älskar som bekant när saker och ting stämmer. Det gör de här! 

 

Jag blir på sätt och vis påmind om Ju mer jag ser dig av Louise Boije af Gennäs här, dessa glittrande, tuffa tjejer med outtömlig energi men som samtidigt plågas av ångest och psykisk ohälsa. Konstanta analyser av alla situationer – det är både skrämmande och otroligt effektfullt. Jag tyckte mycket om den och rekommenderar den varmt! 

 

 

 

 

 

 

 

En dag berättar den pensionerade Robert Riordan för sin fru Gretta att han ska gå ut och köpa tidningen. Det är bara det att han aldrig kommer tillbaks. Deras tre barn får flocka till London, Monica, Aoife och Michael Francis – alla med egna teorier om vad som har hänt, men ingen med någon aning om att modern kanske sitter på förklaringen… 

 

Jag gillar att O’Farrell lyckas hålla sin skildring ganska odramatisk och lågmäld. En familj i kris, i en värmebölja, hade kunnat bli rätt rörig och hetsig. Men det blir bra, jag gillar verkligen boken. Jag tyckte kanske inte att den var så våldsamt spännande – eller kanske är det snarare att jag inte blev så trollbunden att jag engagerade mig jättedjupt. 

 

Men det är en fin bok och jag ser fram emot att läsa mer av Maggie O’Farrell! Jag gillar det där typiskt irländska, särskilt när det förpassas till andra ställen – jämför eventuellt med ett par Marian Keyes som utspelar sig i London och New York. Läs gärna O’Farrell, du kommer inte att ångra dig 🙂 

 

 

 

Liv Ullmann har jag aldrig sett i något heller, även om jag ofta tänker att jag måste se Utvandrarna. Och Linn Ullmann känner jag bara till namnet, så att säga. 

 

Trots denna kassa bakgrundsutbildning har jag varit otroligt intresserad av denna boken sedan den kom – och till slut kunde jag ladda ner den från biblioteket. 

 

Formen är ganska fri, det finns element som närmast liknar streams of consciousness om barndomen, det är intervjubitar med Ingmar Bergman på kassett, det är fina känsloskildringar som jag tycker är imponerande objektiva, eftersom det är en ganska beklämmande och upprörande bok. På ett skickligt vis lyckas Ullmann hålla den både osentimental och mycket känslosam. 

 

Det är en underlig barndom och uppväxt att läsa om – det är ju hela tiden tydligt att det är två världsstjärnor som är föräldrar till Linn, men det är liksom som om hon inte riktigt förstår det. Och så är det ju – den egna sitsen förstår man sig ofta inte alls på förrän man får ta steget utanför och titta in. 

 

Mycket bra – och säkert ännu bättre för dig som kanske har bättre koll på legenden Bergman! 

 

Andra som har skrivit om boken: Västmanländskan, …och dagarna går, Just nu just här

 

Boken, som nyss har kommit i pocket, finns att köpa t.ex här eller här! 

 

Det är absolut inte för att jag inte tyckte om boken som jag avbröt så många gånger – det är för att jag tyckte så otroligt mycket om den att jag kände att jag behövde befinna mig på rätt ställe, som helhet, för att verkligen kunna ta in den. 

 

Romanen handlar, helt enkelt, om ett mytomspunnet svenskt mentalsjukhus, om dess historia och om några som vistats där under åren som det fanns. Jag kom först i kontakt med Beckomberga som koncept genom Barbro Lindgrens barndomsskildringar från Norra Ängby, där några av ”dårarna” från Beckis passerar revy genom texterna. Och även jag är uppvuxen med ett mentalsjukhus i närheten av hemmiljön – Lillhagen – inte så att någon väl någonsin erkände att de kände till någon som var inlagd där, men det var ett smädesord och en lite vag förklaring till varför helikoptrarna ibland cirkulerade över bostadsområdet. Det kunde vara någon som hade rymt från Lillhagen och då visste alla vad det innebar. Trodde vi, alltså – vi visste väl inte ett smack om mental ohälsa alls. (Att Skogomeanstalten låg lika nära var vi inte alls lika medvetna om, som jag minns det.) 

 

Men detta handlar inte om ”dårar” på rymmen. Det handlar om unga Jackie, som praktiskt taget varje dag besöker sin pappa, Jimmie Darling, på Beckomberga. Hon skolkar för att besöka sin far – kanske kan hon rädda honom? Vid sidan om detta handlar det om en hel del andra människoöden på och kring detta ödesdigra ställe. Och det är så bra. SÅ bra. 

 

Naturskildringar spelar en stor roll, och de är på något vis, om än ofta i gestaltning snarare än beskrivning, dunkla, mörka och dimmiga – vilket man väl med inte alltför stor fantasi kan spegla gentemot ett sinne i obalans. Helt fantastiskt. 

 

Jag fastnade vid detta citat: 

 

 

och bär det med mig. Så otroligt vackert. Strålande, strålande roman.