Jag har hört talas om den stora värmeböljan i London 1976. Det är en sådan där sak som ”alla vet”, även de som inte var med om den. Lite som fotbolls-VM 1994 och snödagen i Göteborg i november 1995, som mina kollegor födda en bra bit in på nittiotalet gärna pratar om. Och jag vet såväl var vi befinner oss i boken, i Islington, och kan föreställa mig hur det känns i någorlunda centrala stan när det inte har regnat på flera månader och temperaturerna bara kryper uppåt… ja, jag är ju nu inte så förtjust i värme.
En dag berättar den pensionerade Robert Riordan för sin fru Gretta att han ska gå ut och köpa tidningen. Det är bara det att han aldrig kommer tillbaks. Deras tre barn får flocka till London, Monica, Aoife och Michael Francis – alla med egna teorier om vad som har hänt, men ingen med någon aning om att modern kanske sitter på förklaringen…
Jag gillar att O’Farrell lyckas hålla sin skildring ganska odramatisk och lågmäld. En familj i kris, i en värmebölja, hade kunnat bli rätt rörig och hetsig. Men det blir bra, jag gillar verkligen boken. Jag tyckte kanske inte att den var så våldsamt spännande – eller kanske är det snarare att jag inte blev så trollbunden att jag engagerade mig jättedjupt.
Men det är en fin bok och jag ser fram emot att läsa mer av Maggie O’Farrell! Jag gillar det där typiskt irländska, särskilt när det förpassas till andra ställen – jämför eventuellt med ett par Marian Keyes som utspelar sig i London och New York. Läs gärna O’Farrell, du kommer inte att ångra dig 🙂
Andra som har skrivit om boken: Boktokig Eva Boström, Bokbygd, Beas bokhylla, Feministbiblioteket, Västmanländskan
Stories from the city, stories from the sea 