Kategori: 2010-tal

 

Detta är bok nummer fyra i Sofia Nordins dystopiserie om ungdomarna som blivit kvar när en märkvärdig sjukdom tagit död på nästan hela svenska folket. Du kan läsa om första boken, En sekund i taget här, och andra och tredje som heter Spring så fort du kan och Som om jag vore fantastisk här. 

 

Nu är det Esmael som berättar. Han har tidigare träffat ett par av ungdomarna vi träffade i tidigare böcker men är nu ute på egen hand. Denna delen är mörkare än de tidigare och det är praktiskt taget helt omöjligt att sluta läsa – jag läste i två sjok och det var endast för att jag somnade ifrån den en natt. 

 

Riktigt, riktigt bra, även för mig som inte älskar övernaturligt och dystopier. Antagligen för att detta är en dystopi som jag på något sätt kan tro på, utan övernaturliga inslag och även att vardagen finns kvar. Coop finns kvar, och våffelmix och konserver. Det blir trovärdigt och det är väldigt lyckat. 

 

Boken finns att köpa här eller här. 

Ett fantastiskt språk håller mig kvar här – men jag vet inte riktigt vad jag tycker. Detta är en extremt personlig beskrivning av sig själv, kan man säga, alltså bokens egen tillkomst. Jag blir lite trött på skildringar av Daime och knark och fyllor, det imponerar inte på mig och ja, jag blir bara trött. Jag tycker att en redaktör hade kunnat vara betydligt mer brutal och jag förstår nog inte allt. 

 

Jag blev otroligt förvånad när jag insåg någon dag efter att jag lyssnat klart på denna att boken redan bearbetats för och sänts på TV4 – med vissa modifikationer, visserligen: Trodde att det skulle ta ett tag! Men det var ju tur att jag hade läst ut boken innan jag såg avsnittet åtminstone, det hade kunnat bli tråkigt.  

 

Jag kom på ganska snabbt efter att  jag börjat läsa denna att jag hade blandat ihop M J Arlidge med S J Bolton, vars serie om Lacey Flint jag hade tänkt börja på. Men när jag hade kommit igång kändes det väl som om jag lika gärna kunde fortsätta – särskilt som jag blev lite nyfiken eftersom omdömena bland mina vänner på Goodreads var så otroligt varierade. 

 

Huvudpersonen är Helen Grace – ja, ni läser rätt, ännu en polis som heter Grace på Englands sydkust. Känns lite overkill, faktiskt. Helen Grace arbetar dock i Southampton snarare än Brighton, så det är ingen större risk att hon och Roy Grace är släkt. Märkliga saker börjar hända när människor tillfångatas i par – flickvän+pojkvän, mor+dotter, två kollegor, två prostituerade – och tas på platser där de inte kan komma undan förrän den ena dödar den andra. 

 

Helen Grace och hennes kollegor får en hel hög svåra fall på halsen – och de har det inte så himla lätt annars heller. Helen försöker bota en kollegas alkoholism genom att bara låta honom dricka när hon är med (??) och ägnar sig åt att bli piskad av proffs med jämna mellanrum, tydligen för att straffa sig själv för sitt tidigare liv. Mycket märkliga inslag. 

 

Storyn kunde ha varit ganska originell, men boken är så märkligt sammansatt att den goda idén går förlorad. Den är dock inte dåligt skriven, men jag är rädd att den inte är särskilt bra heller. Boken finns att köpa här eller här. 

 

Allison Raskin och Gaby Dunn är tydligen amerikanska youtubers – jag har inget intresse av youtubers överhuvudtaget och har således aldrig sett dem i något. Nu har de då skrivit sin första bok tillsammans. Jag gillar formen – det är mail och sms och chattar och så – så nöp tag i den på biblioteket men det hade jag lika gärna kunnat strunta i. Banal bagatell som är alldeles för lång och så otroligt rörig – för det mesta visste jag inte vem som skrev vad. Den ena är fördömande och så naiv så det sprutar ut öronen, den andra ska nog verka cool och avslappnad men känns mest som en ögontänare för de ”coola” kompisar hon träffar på college. 

 

Översättningen är märklig, ibland är det fantastiskt fina formuleringar med omsorgsfulla ordval, ibland är engelska ord (som inte jag vet används på svenska, i alla fall) inte ens översatta. 

 

Läs We are okay istället. Eller så kan du köpa denna här eller här 🙂 

Jag gillar verkligen Ninni Schulmans deckarserie om journalisten Magdalena Hansson i Hagfors med omnejd – nu har hon skrivit en psykologisk thriller om inte har något med Hagfors att göra – men som är minst lika bra! Jag lyssnade på den i inläsning av Julia Dufvenius och Niklas Engdahl. Först hade jag svårt att placera Niklas Engdahl, men när jag googlade kom jag ju på vem han är. Jag gillar honom skarpt som skådespelare. 

 

Vi hoppar fram och åter i tid, men Schulman lyckas väldigt bra med detta grepp – jag hänger med utan problem, och jag har ändå lite svårt för sådant ibland och särskilt när jag lyssnar. Men det blir riktigt bra – mycket, tror jag, för att kapitlen är korta och rappa. 

 

Iris jobbar som frilansande formgivare i Stockholm. Hon har ett stort kompisgäng och lever singellivet, men längtar nu efter en relation, den perfekte mannen som står kvar vid hennes sida. Pål är spärrvakt i tunnelbanan, och är även han redo att gå vidare med kärleken efter en tung period i livet. När Iris får punka en dag träffas de, till synes av en slump, och Pål hjälper henne, och de börjar dejta då hon bjuder honom på middag som tack för hjälpen. 

 

Eftersom baksidestexter är som de är så vet vi att detta är en psykologisk thriller, och att det inte blir det förhållande någon av dem hoppas på, så att säga. Det är ju lite tråkigt, det hade varit betydligt häftigare att läsa boken om jag inte redan matats med information. Som jag skrivit om tidigare – när jag ”vet” att det ska komma en twist väntar jag bara på den, när jag ”vet” att något ska gå illa väntar jag bara på katastrofen. 

 

Men jag gillar verkligen att det är så långsamt uppbyggt, och jag tycker att Ninni Schulman skriver så himla bra. Väl avrundade karaktärer och allt knyts samman på ett mästerligt vis. Somligt förstod jag från början, somligt inte. Riktigt bra – missa inte. 

 

Köp boken här eller här! 

 

 

Ingrid och Jan har varit gifta i tjugofem år. De bor i Oslo tillsammans med sönerna, som egentligen är för stora för att bo hemma och som stökar ner i köket och har bromsspår i kalsongerna. Samlivet sköts nogsamt en gång i veckan, men Ingrid är trött på allt nu. Arbetet som lärare är inte längre stimulerande och det mesta är rätt lacklustre. 

Jag blev lite smått chockad och stressad när jag insåg att Ebba Hyltmark bara är sjutton år, och började skriva på denna sin debut som trettonåring. Helt fantastiskt och så otroligt inspirerande!