Jag hade någon sorts plan på ett Way out West-tema när vi skulle rösta om böcker för denna månadens cirkelträff, eftersom vi skulle ses dagen efter festivalens slut och just i Slottsskogen också. Men så blev platsen flyttad och jag lyckades egentligen bara komma på två förslag på böcker, så jag lyfte istället blicken mot EuroPride som skulle inta stan veckan därpå och valde böcker med mer eller mindre starkt HBTQ-tema – och det blev Nattvakten av Sarah Waters som valdes. Jag har bara läst Främlingen i huset av henne tidigare, men har tänkt läsa mer och nu blev det av. Som så ofta är det bokcirklar som får mig att välja ”rätt” bland TBR-titlarna.
Det visade sig under cirkelträffen att förvirringen jag kände inför somligt i boken var allmängiltig – det blir jättesvårt på sina ställen att förstå en prolog, som är så lång att man knappt vet om man ska anse att boken berättas baklänges eller om den är i två delar eller… ja. Jag tycker att det var svårt, och kanske särskilt som jag lyssnade på ungefär halva och läste resten som e-bok, i diverse omgångar. Men det är inget att hänga upp sig på.
Som ni vet är jag svag för lyckade skildringar av städer och platser som jag känner väl, och London är ju absolut en av dessa platser. Jag älskar Waters London! Det är mästerligt bra.
Och det är i Waters London som vi träffar persongalleriet, först 1947 och sedan 1942. Det är Kay, som körde ambulans under kriget och som nu går i herrkläder på Londons gator. Livet då var hektiskt och fullt av sorg och misär, livet nu är lugnt och stillsamt. Men minnena av krigsåren är henne nära, och hon skulle inte vilja vara utan dem. Deckarförfattarinnan Julia, och den vackra Helen, och Helens bror Duncan som suttit i fängelse, och Viv, som är intrasslad i en affär med en gift soldat. Det är mycket som pågår bakom mörkläggningsgardinerna – kärlek, svek, hemligheter, vänskap och hjältemod.
En sak som jag tycker är väldigt speciell är att boken nominerats till så renommerade priser som Man Booker, medan jag tror att de flesta jag har pratat med tänker på den som en relativt lättsam underhållningsroman – inte feelgood eller chicklit just, men inte så tungt som jag vanligtvis skulle tänka mig om Man Booker. Själv vill jag placera den någonstans mitt emellan.
Är den bra? Ja, det är den – men den är alldeles för lång. Vanligtvis när jag upplever det kan jag inte riktigt sätta fingret på hur jag skulle vilja förkorta en roman, men i detta fallet kan jag faktiskt det då jag tycker att en av personernas berättelse är ganska ointressant. Men det är välskrivet och som sagt älskar jag beskrivningarna. Skulle gärna ha läst mer om vissa av karaktärerna, men kanske i en annan roman. Elin kände igen ett par av namnen från Hyresgästerna men visste inte på rak arm om det var en slump eller om de faktiskt är sammanflätade så smått. Jag tänker ta reda på det 🙂
Stories from the city, stories from the sea 