Författare: Annzah

 

Sue Townsend är nog den roligaste författaren som finns. Alla böckerna om Adrian, Drottningen och jag och Queen Camilla, Heja Coventry!… helt vansinnga och så sjukt roliga. 

 

Här är Adrian femton år. Hans föräldrar får barn till höger och vänster, själv är han mest upprörd över att John Tydeman på BBC inte vill läsa upp hans dikter i sändning, att hans förhållande med Pandora håller på att spricka lite i skarvarna efter att han ber om att få se hennes ena bröstvårta, passandet av pensionärsparet Bert och Queenie Baxter samt deras galna schäfer Sabre – och sina ‘O’-levels (boken utspelar sig 1984 men på ett ställe står det att det är 1982 – men det måste vara ett typo för första boken ska utspela sig ’82). 

 

På ett ställe skrattar man så att man nästan ramlar ur sängen om man är jag, när Adrians pappa skäller ut några som brôtar i trädgården för att hans son försöker plugga. I själva verket mäter han sin ”grej”, men tyckte ändå att ljudet var distraherande. Hahaha. 

 

När han blir avstängd från skolan i en vecka börjar han hänga med det tuffa gänget. Han rymmer även till Leeds vid ett tillfälle. Det händer med andra ord ganska mycket i en ganska kort bok. 

 

Som alltid gillar jag dagboksformatet. Man läser ett par sidor här och där och det tar ungefär ett kapitel att borsta tänderna. Mycket lagom. 

 

Denna läste jag – och hela bekantskapskretsen – på gymnasiet och höll på att skratta ihjäl oss åt Jacqueline M Paint, världens osäkraste kvinna som är besatt av sin rumpa och dess storlek. Den ÄR väldigt rolig, men nu när jag är ungefär i Jackies ålder ser jag det sorgliga i den på ett annat sätt. 

 

Sedan skriver hon i första kapitlet att hon har storlek 14 – motsvarande 40 i byx- och kjolstorlek. Hallå, det är ju faktiskt inte särskilt stort. Alls. Så där faller det faktiskt lite också. 

 

Hursomhelst, Jackie har ett bra jobb, är besatt av sina smala arbetskamrater och kan inte förstå att någon är intresserad av henne och dömer genast ut sina två beundrare som bögar som är kära i varandra. Hon har en halvgalen mamma och en helgalen styvmor och en gullig vän, Sally, som är ihop med Lovely Dan. Hon har dessutom en granne under som har högljutt sex med sin flickvän Mistluren jämt och ständigt, och så tar hon hand om sin gamla grannfru Mrs M. Jajamen. 

 

Och ja, man skrattar rakt ut ibland. Ett moment är när hennes moatjé försöker ha sex med henne bakifrån och hon får panik för sin rumpa och påstår att hon helt enkelt har svår akut höjdskräck och måste ligga platt på rygg på sängen. Det blir väldigt komiskt. 

 

Nästa bok, Onwards and upwards, är roligare. Men denna håller fortfarande måttet, det gör den. 

 

Mian Lodalen är så jäkla rolig. Och så bra på att formulera sig. Underbart! 

 

Trekant är SVINROLIG. Och lite sorglig också. Men rolig och fyndig och även intressant för oss som inte levt i ett lesbiskt community på samma sätt som de allra flesta huvudkaraktärerna i Trekant gör. 

 

Vissa slangord kan jag inte MED. Som jag sa när jag skrev om Belle de Jour häromdagen, jag är varken pryd eller känslig men vissa grejer blir bara pinsamma. ”Onne” för onani till exempel, nä, det går bara inte, jag blir typ generad för det ser så skämmigt ut. Säger folk så? 

 

Jaja. Smulklubbens skamlösa systrar är föregångaren och den är också skitrolig. Mian är alltid läsvärd och lyssningsvärd när hon är med på TV eller radio också för den delen. Bra! 

 

Mike Gayle är gullig lad-lit. Det är nog enklaste sättet att beskriva honom. Jag köpte Dinner for Two billigt på Tesco i Brixton för över tio år sedan, och efter det har jag plockat upp de flesta av hans böcker i charity shops eller på Amazons specialerbjudande. Man vet på ett ungefär vad som ska hända, precis som i den allra mesta chick-liten, men det är liksom trevligt i alla fall. Kräver ingen direkt koncentration trots ett någorlunda brett persongalleri där vissa dessutom heter samma sak. Hoho. 

 

Hur som helst. Rob och Ashley har ett långdistansförhållande. Hon bor i Manchester och arbetar som läkare, han i London där han driver ett designföretag tillsammans med sin lägenhetskamrat och bästa vän Phil. Ashley ställer ett ultimatum – Rob måste flytta till Manchester eller hon till London – det funkar inte med långdistans längre. 

 

Tll slut ger Rob med sig, även om han är ledsen över att behöva lämna sitt stora killgäng men tänker att han får väl skaffa nya kompisar i Manchester. Men det är lättare sagt än gjort. 

 

På en fest träffar han Jo och de två blir näar vänner. Men vad skulle Ashley säga om att Rob är bästa kompis med en annan tjej? 

 

Just den biten tycker jag är lite tramsig. Särskilt som Robs kompisar i London säger samma sak. Jag har aldrig kommit över en kille som haft problem med att jag har killkompisar. Eller jo, kanske lite grann att N tyckte att det var jobbigt att jag och Tom umgicks så mycket (innan något hände mellan oss för övrigt) men det var mest allmän paranoia och svartsjuka. Men tycker folk verkligen att det är så hemskt att man har kompisar av motsatt kön? Man blir väl för höge farao inte attraherad av varenda människa man möter av det kön man dras till? 

 

Det påminner mig om homofober som tror att alla bögar eller lesbiska (eller bisexuella för den delen) direkt kommer att kasta sig över dem. Hallå, hur mycket hybris får man lov att ha egentligen? Bara för att du har snopp eller snippa betyder inte det att du genast framstår som attraktiv. 

 

Så tycker jag i alla fall. 

 

Men förutom det temat är det en rolig bok. Även om – detta driver mig till vansinne i Gayles böcker – ordet mate upprepas ofta flera gånger per sida. Nu har jag ändå bott i England i ett antal år och visst används det, det är jag med på, men inte så ruskigt ofta som i hans böcker. Tror jag i alla fall. 

 

Nåväl, läsvärd visst men jag skulle inte betala £10 för den, eller vad den nu kostar ny.