Författare: Annzah

Dagens dikt: How do I love thee? (Sonnet 43) av Elizabeth Barrett Browning

<><><><><><><>
 
How do I love thee?
Let me count the ways.
I love thee to the depth and breadth and height
My soul can reach, when feeling out of sight
For the ends of being and ideal grace.
 
I love thee to the level of every day’s
Most quiet need, by sun and candle-light.
I love thee freely, as men strive for right.
I love thee purely, as they turn from praise.
 
I love thee with the passion put to use
In my old griefs, and with my childhood’s faith.
I love thee with a love I seemed to lose
With my lost saints. I love thee with the breath,
 
Smiles, tears, of all my life; and, if God choose,
I shall but love thee better after death. 
 
(ur Sonnets from the Portuguese)
 
<><><><><><><>
 
Obs: Jag älskar Mrs BB, men jag kan inte låta bli att dra på munnen åt frisyren på detta kortet.  

2013: 209 – Midvinterblod av Mons Kallentoft

 
Skrev just ett långt jefvla inlägg om ovan bok som… försvann. Puts väck! Tack blogg.se för att ni loggar ut mig och inte ersätter det skrivna. Wirklich! 
 
I alla fall är detta en snorspännande och extremt tight deckare och jag längtar efter att läsa mer Kallentoft. 
 
Dessutom är han domare i Det stora matslaget i SVT för tillfället. 

Dagens dikt: Funeral blues av W H Auden

Detta är väl en dikt som praktiskt taget alla känner till efter att den var med i Fyra bröllop och en begravning. Hur som helst är den fantastiskt vacker tycker jag. 
 
~*~*~*~*~*~*~*~
 
Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come. 

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves. 

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

 
 
~*~*~*~*~*~*~*~

2013: 208 – Partiledarn avgår med döden av Bo Balderson

 
Ah, Bo Balderson. Svenska litteraturvärldens största mysterium. Tre personer vet vem Bo Balderson egentligen är. Läs en intervju med honom här (utförd via mail, förstås). De äldre i släkten läste dessa när jag var för liten för att förstå och jag vet att de älskade honom – nu är det dags för min del! Jag har lånat de flesta av mamma och pappa och de står i Högsbo och väntar på att bli lästa – men jag bestämde att man egentligen inte behöver läsa dem i ordning, och denna finns i dublett i Backatorp, så jag högg den häromkvällen. Det enda som egentligen ändras i böckerna verkar vara antalet barn som Statsrådet har. 
 
Berättaren är Statsrådets svåger, pensionerad (?) adjunkt Vilhelm Persson. Adjunkt Persson himself är underbart pretentiös och pseudointellektuell och bär omkring på en bok av en gammal grekisk filosof vart han än går, men verkar inte komma särskilt långt i den. Han är dessutom lite smålat och tycker att halv tio på förmiddagen är okristligt tidigt att gå upp… 
 
Statsrådet och Perssons systeer Margareta har i denna boken sexton barn och sommarnöje på Lindö, där adjunkten spenderar en del tid varje sommar. Och varje sommar sker ett mord eller två, som Statsrådet genast måste ta sig an. 
 
Statsrådet är en helt fantastiskt rolig karaktär. Han är justitieminister och borde kanske vara ganska ansvarsfull och vuxen. Det är han inte. Han är extremt yster och barnslig som sjutton – men ibland väldigt klarsynt när det gäller att lösa mord. En anekdot om Statsrådet är att han en gång i sin ungdom åkte till London men trodde att han var i New York, han hade hört att man kunde klättra upp i Frihetsgudinnan och försökte klättra upp i statyn av Drottning Victoria utanför Buckingham Palace… sådan är han. 
 
Här har vi i alla fall en extremt rolig pusseldeckare – ni vet, så och så många personer på en ö – ingen kan ha kommit dit, ingen kan ha kommit därifrån… 
 
Fruktansvärt roligt och faktiskt rätt spännande! Framåt slutet fick jag hjärtat i halsgropen och det hade jag väl inte trott. Nu ska jag läsa alla andra snarast möjligt, och det tycker jag att du ska också!