Författare: Annzah

Tonfiskröra à la moi

Jag älskar tonfisk och jag älskar en god tonfiskröra. Här är ett exempel på en extremt enkel en. Passar bra som den är om man käkar LCHF (då använder man givetvis fet yoghurt och kanske väljer tonfisk i olja), eller på en grov smörgås om man käkar GI, eller för all del på en riktigt HC-baguette 😉 
 
 
 
Koka ett ägg krämigt men inte stenhårt. Jag hade ett stort ägg och det tog väl 8-9 minuter ungefär. Under tiden – låt en burk tonfisk rinna av ordentligt och rör ihop fisken med turkisk yoghurt (eller liknande), lite majonnäs (citronmajonnäs om man har) – inte för mycket yoghurt + majonnäs, det ska inte bli rinnigt!, en generös dos citronpeppar och salt efter behag. Spola ägget i kallt vatten, skala, hacka och blanda ner i röran om du har lust med extra disk – jag mosar ner det ordentligt med gaffel rätt ner i skålen.  
 
I med dill om du har – torkad duger men rekommenderas inte – Findus frysta är dock strålande, man märker knappt att den inte är färsk. Det är ju lite klent om färsk närproducerad dill nu. 
 
Man kan med fördel ha i hackad rödlök eller purjolök också, men det är ju inte så säkert att man vill lukta rå lök om man ska röra sig bland folk. Vill man äta det som ”ensamrätt” blir det gott med en burk majs i också – det kan ju förstås LCHF:arna inte äta, men hackad gurka blir lika gott och tillför det där goda tuggmotståndet. 
 
Röran räcker till typ tre ganska stora smörgåsar. Här har jag använt vanligt skivat grovt bröd, hade jag varit hemma hade jag använt sådant där svart danskt eller tyskt rågbröd. 
 
Gott, lagom mättande och ett bra sätt att starta dagen på. Dessutom är tonfisk väldigt nyttigt – men se till att köpa delfinsäker dito, plz. 
 
Smaklig måltid! 

2013: 237 – Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt av Oliver Sacks

 
Titeln var det som fick mig att hugga tag i denna boken på loppisen. Förstås. Tänkte nog att det var en lite finurlig roman, sådär. 
 
Det är det inte – det är  neurologen Oliver Sacks som berättar om olika intressanta fall under sin yrkeskarriär – skrivet på ett humoristiskt sätt, på de flesta ställen, men inte ett ögonblick utan ömhet. Han gör sig inte rolig av de helknäppa grejerna som patienterna i vissa fall har hittat på – men inser att vissa saker måste man få skratta åt. 
 
Som titelkaraktären till exempel, som försöker ta på sig sin hustrus huvud som en hatt, samt är övertygad om att hans fot är hans sko och tvärtom. Eller kvinnan som är helt övertygad om att hon inte har någon vänsterarm. Mannen med hustrun och hatten visar sig för övrigt vara helt fantastiskt musikaliskt begåvad och minns precis allt vad gäller musik och noter och verk – men kommer inte ihåg att hans egen bror är yngre än han själv. Sådant där. 
 
Sedan är ju vissa bitar extra intressanta för mig med en neurologisk diagnos. För mig är det helt omöjligt att förstå hur ett epileptiskt anfall kan vara något positivt och trevligt, men det finns patienter som själva kan framkalla anfall för att de mår så bra innan och efter, eller att de känner att de förs tillbaka i tiden till lyckligare tider, och sådär. 
 
Otroligt intressant. Man får väl kalla det ”poppsykologi” – det är skrivet så att vem som helst kan förstå det – jag har extremt dålig koll på neurologiska termer förutom det absolut basala som jag behöver veta – men allting förklaras lätt och snabbt – typ ”bla bla är de bla bla-liknande bitarna som sitter bakom hjärnans bla bla” – och så fattar man det och det är inget mer med det. 
 
Ingenting man läser om kanske – och för övrigt ingenting som jag har läst i ordentlig ordning heller, för den har varit min borsta-tänderna-bok hos mamma och pappa sedan i somras någon gång (ja, jag är en sådan där hopplös person som tycker att det är svintråligt att borsta tänderna och därmed måste läsa något…) – och det går bra det också, episoderna är korta och är det något som känns helt ointressant så kan man ju hoppa över det då. Nee bosh. 

Lugnt och fint

Sit-com-tisdag. Ibland är det fruktansvärt skönt att bara sitta i fåtöljen och titta på roliga serier från 21 till 00 – på samma kanal! Kanal5 dårå. TBBT, Trophy Wife (okej, det är sådär), Mike + Molly, The Middle och sedan dubbelavsnitt av TBBT! 
 
Följt av läggdags… 
 
Imorgon åker jag hem till Högsbo vid lunchdags någonting. Fika på eftermiddagen och sedan tänkte jag lägga upp ett gäng böcker och grejer på Tradera. Har lagt upp några nu ikväll men jag behöver liksom ha dem framför mig 😉
 
 
((Så skönt ska jag ha det när jag går och lägger mig.))
 

Dagens dikt: Still I rise av Maya Angelou

Maya Angelou. Vilken kvinna hon var, på så många sätt och vis. Detta är en underbar manifestation av en stark karaktär. 
 
~*~
 

Still I Rise

You may write me down in history
With your bitter, twisted lies,
You may tread me in the very dirt
But still, like dust, I’ll rise.

Does my sassiness upset you? 
Why are you beset with gloom? 
‘Cause I walk like I’ve got oil wells
Pumping in my living room.

Just like moons and like suns,
With the certainty of tides,
Just like hopes springing high,
Still I’ll rise.

Did you want to see me broken? 
Bowed head and lowered eyes? 
Shoulders falling down like teardrops.
Weakened by my soulful cries.

Does my haughtiness offend you? 
Don’t you take it awful hard
‘Cause I laugh like I’ve got gold mines
Diggin’ in my own back yard.

You may shoot me with your words,
You may cut me with your eyes,
You may kill me with your hatefulness,
But still, like air, I’ll rise.

Does my sexiness upset you? 
Does it come as a surprise
That I dance like I’ve got diamonds
At the meeting of my thighs? 

Out of the huts of history’s shame
I rise
Up from a past that’s rooted in pain
I rise
I’m a black ocean, leaping and wide,
Welling and swelling I bear in the tide.
Leaving behind nights of terror and fear
I rise
Into a daybreak that’s wondrously clear
I rise
Bringing the gifts that my ancestors gave,
I am the dream and the hope of the slave.
I rise
I rise
I rise.

Maya Angelou

 

~*~

Dagens dikt: Magdalen walks av Oscar Wilde

Visst kan man behöva en liten vårinjektion såhär i mörkret? 
 
==
 
The little white clouds are racing over the sky,    
And the fields are strewn with the gold of the flower of March,    
The daffodil breaks under foot, and the tasselled larch
Sways and swings as the thrush goes hurrying by.
 
A delicate odour is borne on the wings of the morning breeze,    
The odour of deep wet grass, and of brown new-furrowed earth,    
The birds are singing for joy of the Spring’s glad birth,
Hopping from branch to branch on the rocking trees.
 
And all the woods are alive with the murmur and sound of Spring,    
And the rose-bud breaks into pink on the climbing briar,    
And the crocus-bed is a quivering moon of fire
Girdled round with the belt of an amethyst ring.
 
And the plane to the pine-tree is whispering some tale of love    
Till it rustles with laughter and tosses its mantle of green,    
And the gloom of the wych-elm’s hollow is lit with the iris sheen
Of the burnished rainbow throat and the silver breast of a dove.
 
See! the lark starts up from his bed in the meadow there,    
Breaking the gossamer threads and the nets of dew,    
And flashing adown the river, a flame of blue!
The kingfisher flies like an arrow, and wounds the air. 
 
 
==

2013: 236 – Dårens dotter av Mian Lodalen

 
I januari i år läste jag Tiger av Mian Lodalen och har sedan dess varit på jakt efter Dårens dotter – i lördags ramlade den minsann ner i kundkorgen! 
 
((Obs rolig sak – jag hade pocketrace med en gubbe på loppisen. Såg att han hade två Viveca Sten i sin korg så jag bara skyfflade ner alla deckare jag ville ha i min korg på nolltid – i kassan visade det sig att han förutom just de två som jag hade velat ha hade han bara Henning Mankell och Liza Marklund. Tji fick han!)) 
 
I alla fall, detta är boken om Connies barndom, och då mycket om hennes pappa – Dåren, som hennes fosterföräldrar (moster + karl) Britta och Lennart kallar honom. Nog för att han är snäll och väldigt rolig – men han är även oberäknelig, opålitlig och fullständigt galen. In och ut på kåken, racerförare, kondomförsäljare, färjkapare, portad från hela Smögen och totalt uppmuntrande av Connie och kompisen Kalles upptåg. Som inte alltid är helt oavancerade. 
 
Men Connie älskar sin pappa, och även om han sviker henne gång på gång så är han världens snällaste och roligaste pappa. Men nog är han något av en dåre. 
 
Här följer vi alltså Connies barndom fram till där Tiger tar vid i tonåren, i bibelbältets huvudstad Jönköping. Det är 70-tal, det är galenskap i luften och Connie kan inte sitta still… 
 
Det är roligt och tragiskt men inte sentimentalt, så skrev en kritiker och det är helt sant. Mian Lodalen är fruktansvärt bra på att formulera sig och alldeles fantastiskt rolig, och jag önskar så att hon hade skrivit om sin sida av Louise Boije af Gennäs Stjärnor utan svindel, för den hade definitivt blivit betydligt roligare. 
 
Allt i Dårens dotter (liksom Tiger) är inte självbiografiskt. Bland annat är en stor del av dessa böckerna faktumet att Connies mamma tog livet av sig när Connie var liten – detta är inte sant för Lodalen vars mamma Anita lever i högsta grad. Men mycket är självupplevt, det märks och det har man hört talas om i efterhand också. 
 
Toppenintressant och en riktig bladvändare – vilket inte alltid är fallet när det gäller biografier, kan jag känna.