Författare: Annzah

Okej – charmig idé. 

 

Men – inte så bra som jag hade hoppats, tyvärr. 

 

Jag gillar gubbarna och tanternas karaktärer, Märtha, Anna-Greta, Stina, Snillet och Krattan (särskilt Krattan, vem älskar inte Majornagubbar som varit till sjöss?), panschisar som bor på ett servicehus som tagits över av ett privat aktiebolag. Ligger i tiden, och det gör förstås också kritiken mot hur det kanske råkar vara vad gäller mat- och sovtider, und so weiter, det vet inte jag. 

 

Och jag tyckte att det var väldigt roligt när de satt och smygdrack hjortronlikör och smidde ränker för brottet som skulle sätta dem i fängelse, där allting skulle bli så mycket bättre. 

 

Men så… jag vet inte, det flippade lite, för många personer dök upp utan att ha någon egentlig plats i historian och även om det förstås är en humoristisk roman så är vissa bitar så otroligt orealistiska. Eftersom det ägnas många ord åt just samhället som vi lever i blir det väldigt svårt att förstå hur det är tänkt att smidigt hoppa från vardag till att måla mustascher och segelbåtar på Renoir- och Monet-tavlor som man lyckats stjäla från Nationalmuseum med hjälp av rollator. Eller något. 

 

De sista tio kapitlen skummade jag mest. Delvis för att jag var dödstrött, delvis för att jag inte förstod hur det skulle knytas ihop, vad Stinas son hade där att göra och någon extremt flummig bit med en babydocka. 

 

Sedan – min vana trogen ska jag säga en annan sak – alla som heter ett ”-son”-namn i boken stavar med ett S. Minst fyra stycken och det är ju faktiskt inte det vanligaste. Tänkte mig nästan någon sorts förklaring till detta, men hepp. 

 

Tja, alltså, jag kommer ändå att sätta den i händerna på mamma i helgen och se vad hon tycker. Det kanske är jag som är tjurig bara, men det är helt enkelt ingen särskilt bra bok. En recensent benämnde den som ”ett enda långt kåseri” och ja, jag kan förstå tanken bakom det. 

 

Åh, jag gillar fiskar i alla former, typ, så detta var roligt 🙂 Tack Bokpotaten för ännu ett kul tema! 

 

 

Detta är en oerhört intressant bok om ett syndrom som många nog inte har hört så mycket om – nämligen Münchausen by proxy. Jag berättade om det för en familjemedlem med ganska så stor bildning inom sjukvården för ett litet tag sedan, och hen hade ingen aning om vad jag pratade om. Jag antar att vi alla förknippar Münchausen med övermod och inte så mycket mer. 

 

Detta är i alla fall Julie Gregorys sanna berättelse om sin uppväxt med en mamma med just MBP. MBP innebär att man i sin strävan efter uppmärksamhet använder sina barn för att få uppmärksamhet, främst av vården, genom att kontinuerligt släpa dem till läkare. MBP kallas ofta den grymmaste och mest undangömda formen av barnmisshandel, då det är regel snarare än undantag att föräldrarna skadar sina barn, eller undviker att åka till sjukhus med dem när det faktiskt FINNS anledning. 

 

Så kan man säga. 

 

Och från ung ålder var Julie hos läkare flera gånger i månaden med ”hjärtfel”. Hon fick inte själv berätta för läkarna hur hon mådde – det var hennes mammas sak. Och gjorde eller sa Julie inte som hon blev tillsagd så visste hon att helvetet skulle bryta lös. 

 

Hennes mamma svalt henne – vid 163cm vägde hon 36,5kg, påstod att hon var allergisk mot all mat. När Julie misslyckades med att lämna urinprov misshandlade modern henne sönder och samman. 

 

Och så fortsatte det tills Julie äntligen kunde frigöra sig i vuxen ålder och skapa sig ett riktigt liv. 

 

Oerhört intressant, rörande, gripande och raseriframkallande. Läsvärd (men om vi ska vara sådana så är den inte jättebra skriven – men det kan jag ursäkta under dessa omständigheterna där det inte verkar som om en spökskrivare varit särskilt inblandad. 

H