Författare: Annzah

 

Av en mer eller mindre konstig slump träffar huvudpersonen Viktor en ung tjej, Meryem, som är av palestinskt- och kurdiskt ursprung. De utvecklar en nära relation, men inte direkt en kärleksdito. Genom Meryem får Viktor erfara hur det ser ut i hennes släkt och familj – och träffa hennes färgstarke och riktigt härlige farbror Mehmet. 

 

Nu blir det tyvärr lite rörigt i skallen på mig av och till. Det dyker upp pojkvänner i olika ordning, Meryem bor på olika ställen, ibland går hon på gymnasiet och ibland på högskolan. Nu är det ju så att jag var jätte-jätte-aptrött när jag läste denna, så det är säkert så att det helt enkelt blev rörigare för mig än det hade behövts vara. 

 

För en gångs skull håller jag med Malou von Sivers, när hon säger ”Läs den här boken, den är viktig”. Och visst är den det. 

 

Detta är ju en roman om hederskultur – men Martin själv har tidigare varit gift med sångerskan Dilba, som är av kurdiskt ursprung, och numera med Fadimes kusin – så nog har han på fötterna vad gäller ämnet. Inte för att jag tror att det förekommit direkt i hans liv, det verkar sannerligen som om han har en god relation till sin svärsläkt, men bara att ha varit i närheten av Fadimes familj och säkerligen många andra med liknande attityd… 

 

Det är inget litterärt mästerverk, det är det inte. Men det är bra och viktigt och jag hoppas att många ser till att läsa den. 

 

Det är en väldigt fin och ömsint bok. Ärlig och rak, men även varm och kärleksfull. Jag är fascinerad av GW och hans arbete, så då är det ju extra intressant att läsa en självbiografi och jag fick stor behållning av denna. Kanon! 

 

 

 

Det börjar faktiskt ganska lovande med en vistelse i Verbier – men sedan går det bara utför. Både tråkigt och dåligt. Eller ja – ett par skratt fick jag ju till förstås, men av fel anledning. Jag har förvisso ingen koll alls på Stockholmssocieteten, och livet på Östermalm och Stureplan, men jag har svårt att tro att alla super och knarkar så hysteriskt typ hela tiden. 

 

En stor behållning med boken är Kristin – som är en underbar karaktär i hela trilogin. 

 

Berättelsen tar sin start i Johannesburg, i mitten på 1960-talet. Frieda lever en judisk familj, och plötsligt blir det bestämt att hennes mors väninnas dotter ska komma och bo hos dem under sommaren, när hennes mamma ska åka på smekmånad med ännu en äkta make. 

 

Minnie, eller Min, är tystlåten och mycket olik Frieda, men de blir snabbt goda vänner och fortsätter att vara så boken igenom. Min utbildar sig till läkare men hamnar i blåsväder när hon går emot apartheidreglerna. Frieda gifter sig med en ingift släkting – men redan på bröllopsfesten slår det alldeles fel. 

 

Och åren går… 

 

Karaktärerna är helt underbara i denna boken. Jag älskar Friedas moster Sadie alldeles särskilt mycket. 

 

Dessutom är det intressant att läsa skönlitteratur som utspelar sig under en tid och på en plats som man inte kan så mycket om – jag visste väldigt lite om Sydafrika på 60- och 70-talen. 

Huvudpersonen i Storlek 37 heter just Laura och är född in i New Yorks judiska societet, men bor numera i Stockholm där hon arbetar som advokat och är ekonomiskt oberoende. Dessutom super hon som ett såll och har bara dyra märkeskläder i alla lägen. 

 

Och så träffar hon den snälle finlandssvenske Paul, och så lyckas hon göra bort sig på sin kusins bröllop i USA och så bråkar hon loss med brorsan och blir utstött ur familjen… typ sådär. 

 

Otroligt tunn handling och alldeles hopplöst språk. Jag borde ha lärt mig att det är så jag känner inför Rudberg, men det är lite som det där med att man klickar sig in på bloggar fast man bara vet att man kommer att bli irriterad. Och trots detta läste jag nästa bok i serien direkt efter för jag är uppenbarligen inte klok någonstans.