Författare: Annzah

Historiska Muséet

 
Jag älskade Historiska Muséet – men var lite förvånad över att det inte var ”mer”, så att säga, i den gigantiska byggnaden. Men det var riktigt bra. 
 
På entréplan fanns en utställning som heter Hembygd och som bygger på intervjuer med unga människor från hela Sverige, om vad de tänker om sin hembygd. Det allra bästa var filmerna, som jag ju inte kan visa här, men titta lite på hemsidan om utställningen vetja. 
 
Bilden ovan symboliserar – förstås – hur vi fungerar i stora lägenhetshus. Jag har ju inte så många smeknamn i mitt hus, det är mest Tvättstugechefen och ”hon med luggen” och ”hon som skrev en lapp till sitt ex och satte i porten när han hade sparkat ut henne” – men visst känner man igen den där känslan av anonymitet – och fördomar? 
 
 
Denna gubben är från 1100-talet. Mäktigt. 
 
 
Sedär, så insiktsfullt och väl uttänkt redan på 1100-talet, va? Vad sägs om att vi anammar det lite grann? 
 
 
Ett oerhört vackert schackbräde. Det är förvisso inte historiskt, men museet gjorde sak i att jämföra schack med ståndssamhället från förr – hovet, kyrkan, adel, borgare och bönder finns ju representerade, och har helt olika rättigheter på brädet. Precis som det var på riktigt. 
 
 
En gammal reliklåda – som visade sig innehålla en bit av Heliga Birgittas lårben, här längst fram i bild. 
 
 
En replika av en av Drottning Margaretas finklänningar. Herregud alltså. Så styv och tung den måste ha varit. 
 
 
Jag gick i närheten av ett par unga engelsmän och en äldre herre från samma land och de höll på att skratta ihjäl sig åt Johan III:s vegetariska taffel (ja, det fanns en översättning). Och ja, jag kan förstå det. Hackade Gädder gjorde som Päron och Lumer med brunt Sohd låtar ju väldigt lockande. ((Men – ska sägas – Flundror med gröna krydder och Färsk Ijd med Pepparrot låter ju jättegott och fräscht.)) 
 
 
Denna har vi ju redan tittat på men den får vara med igen för den är så rolig. Jag måste väl lära mig äta ärtsoppa igen. 
 
 
Jag har problem med att komma ihåg Karl XII:s födelseår och när han startade regera – därför tog jag kort på detta i golvet. ((Det löper en tidsaxel hela vägen runt utställningen.)) Tänkte att det skulle fastna då, men nä. 1718 kommer jag ihåg – inte minst för att jag tittar på klockan 17:18 varenda dag – men att jag inte kan lära mig att han föddes på pappas födelsedag 300 år före mig är ett mysterium. Och om jag därmed kunde minnas att han regerade i 21 år så vore ju saken biff. Men nähä. 
 
 
Fredrika Bremer fick vara med på ett hörn. Jag har inte läst Hertha ännu, men det borde jag göra. Kanske nu när jag ändå är igång med romaner om kvinnor på 1800-talet? 
 
 
Detta är en stol. Från 1200-talet. Alltså jag blir alldeles snurrig när jag tänker på det. Så vackert snidad och så välbehållen. Helt otroligt! 
 
 
Heliga Birgitta igen, skulptur från en kyrka – jag tror på Gotland – från sent 1400-tal, tror jag. Den är väldigt lik den äldsta bevarade avbildningen som finns i Vadstena och är från 1425, så det kan nog stämma. 
 
 
Karl XII:s stass. Nog en nyproduktion 😉 
 
 

Det finns väldigt många versioner av Karl XII:s dödsmask. Här är en avgjutning i brons, till exempel. Den ”äkta” finns på Göteborgs Stadsmuseum, men har i perioder varit utlånad till Bohusläns Museum och kanske finns där ännu, jag har inte varit där i år. Det var nämligen till Uddevalla som likfärden gick och dit konungen anlände på Luciadagen 1718 – och där han sveptes och balsamerades av nio kvinnor ur hovstaten. Det ni! 

 
 
Bonus: På väg ”hem” åkte vi förbi Dramaten. Som väl är lite av ett historisk museum i sig. Herregud, vilken överdådig byggnad! Jag drabbades av svår prålsjika när jag såg entrén alltså. Men det skulle vara häftigt att gå dit någon gång. Nästa gång! Nu var det någon sorts sommaruppehåll på nästan alla teatrar, så jag gick på bio istället. Mer om det senare! 

Och världen skälvde / Let’s shake it up baby

 
Haha! 
 
Nä, men det var faktiskt ganska läskigt! Jag satt i godan ro med Midsomer Murders i bakgrunden och löste korsord och hörde något konstigt ljud – trodde först att det var något i diskmaskinen som hade snurrat till eller så, sedan att det var en riktig jäkla långdragen åsksmäll, sedan något stort fordon som försökte köra på gångvägen – men när det rasslade till i skåpen och verkligen vibrerade i golvet förstod jag att det nog bannemig var jordskalv på gång. 
 
Intressant! Men jag är rätt glad att det inte pågick längre, det hade inte varit särskilt roligt om bokhyllan hade vält till exempel 😉 
 
Kände du av skalvet? Jag ser nu att det handlade om över 3 på Richterskalan, det är inte småpotatis. Faktiskt. 

Mitt livs första plankstek

Det finns många saker jag aldrig har gjort. Som att se en hel Bondfilm, eller en Jönssonliganfilm, eller för den delen en Beckfilm. 
 
Och så har jag aldrig ätit plankstek! Förrän i fredags kväll, för då var det dags! 
 
Runt hörnet från hotellet ligger en restaurang som heter Blekholmen Restaurang & Bar. Området heter troligen Blekholmen på grund av att textilfabrikerna i närheten lade ut textilier för blekning just här, alldeles vid vattnet. 
 
Jag fick tyvärr ingen bra bild på bryggan, men denna är lånad från restaurangens hemsida: 
 
 

Och själva maten: 

 
 
Och ja. Det var verkligen så gott som jag hoppades på. Ryggbiffen var jättefin, de visste vad medium rare betyder till skillnad från många andra ställen, béarnaisen var mycket god (men det var alldeles för mycket av den, som synes), potatismoset mycket välgjort och de baconlindade bönorna som bara skymtas uppe till vänster var alldeles lagom grillade. Drösen av dragon verkade lite överdriven men det gjorde inte så mycket. Och visst hade jag föredragit sparris framför haricots verts – men hellre bönor än typ burksparris. 
 
Jag har väldigt svårt att tro att jag någonsin skulle bry mig om att fixa egna plankor och grejer men kan absolut tänka mig att äta det igen. Det blir ju lite speciellt att äta på ett sätt man inte brukar och det är ju alltid mysigt om det känns lite extra när man äter ute, tycker jag! 

Aquaria på Djurgården

Precis nere vid färjorna på Djurgården, bakom Liljevalchs så att säga, ligger Aquaria – ”tropiska och nordiska havsmiljöer med levande regnskog, hajar, mangroveträsk och korallrev”. 
 
Det var väldigt lång kö för att komma in, men det var värt det. Tyvärr var det oerhört sårt att ta några särskilt bra foton, vilket jag bevisar här 😉 Det *finns* alltså maneter på ostkusten. Bara… inte vanliga 😉 
 
 
Regnskog med en läskig hängbro. Är det så varmt i regnskogen vill jag helst inte åka dit 😉 
 
En riktigt ful fisk, som envisades med att simma upp och ner. Show off! 
 
 
Voilà – öronmaneter. Fråga mig inte hur det blev så lustig färg, men jag tyckte att den var ganska häftig i alla fall. 
 
 
Jag älskar rockor! Hur kan de vara så otroligt söta i ansiktet? Det var svårt att komma nära för det var så mycket småungar överallt, vilket var lite synd för jag brukar bonda väldigt fint med rockor. När jag var på London Aquarium sist följde en mig hela vägen runt hajakvariet 😉 
 
 

Detta är garden eels. Jag hade aldrig hört talas om sådana förut – så vaaaansinnigt söta! De kallas visst rörålar på svenska, men på den svenska skylten stod det faktiskt garden eels. Läs mer om dem här – man kan ha dem som husdjur! ❤ ❤ ❤ 

Pizza på Primo Ciao Ciao

Första kvällen visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen när det började bli dags för middag – trots stadig lunch med Hanna på eftermiddagen var jag vrålhungrig. På Kungsbroplan, en kort promenad från hotellet, hittade jag Primo Ciao Ciao och en ljuvligt god Pizza Primo.  
 
 

De hade något så ovanligt som mineralvatten på tapp – och det var förmodligen bara inbillning för att jag var så törstig, men det var det godaste jag har druckit. Kanske för att karaffen – som jag förstås glömde ta kort på – var så vacker i sig. Antagligen är det så, eftersom det lär vara kolsyrat direkt ur kranen, så att säga. Men jag är lite konstig. Jag gillar ju kranvattnet i Storbritannien också – förutom i Oxford, där det smakar Valhallabadet. 

 
Jag kan varmt rekommendera Primo Ciao Ciao om du är i Stockholm och rör dig i området! 
 
På promenaden ”hem” över bron såg jag Stadshuset i kvällsljus. Vackert! 
 

Depend O2 – #122

Detta är det i särklass mest lättarbetade nagellack jag har varit med om. 15:- på Åhléns skadade inte heller – men fullpris är mellan sådär 25 och 30:-. Det här med småflaskor är väldigt smart. 
 
Det som gör just detta så himla lätt att jobba med är penseln. Fråga mig inte vad det är, men den är liksom flatare och bredare på något vis, så ett penseldrag täckte mer eller mindre hela nageln. Det blev jämnt och snyggt, och torkade väldigt snabbt gjorde det också. Detta är två lager men hade jag haft bråttom hade det räckt med ett. 
 
 
 
Översta bilden är i ett ganska mörkt rum under lampljus, andra bilden i dagsljus en halvmulen dag. 
 
Just de här O2-varianterna ska släppa igenom 30% mer syre till nageln för övrigt, om ni undrar vad det står för. Jag har ingen aning om vad det innebär, men visst, det låter väl bra med syre 😉 Depends hemsida finns här. 

Båtar från Stockholm

Det var helt otroliga köer för att få ta sig in på Sjöhistoriska, men utanför Galärvarvet på Djurgården har den en visningshall med en massa fina båtar i – med det väldigt fantasifulla namnet Båthall 2. Det var väldigt mysigt därinne och det luktade otroligt gott! 
 
 
 
 
 
 

Särskilt scoutsnipan luktade verkligen gammal båt – trots att den förmodligen aldrig ens legat i vatten! Fin var den i alla fall 🙂 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – SÅN’T SOM ÄR BLÖTT

 
Ja, det är ganska blött utomhus och denna veckan är det blött även hos Lyran. Här är min ganska varierade trio – alla tre är romaner med mycket humor och värme. 
 
 
      
 

Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg

 
Tarzans tårar av Katarina Mazetti
 

2015: 91 – Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors

Karin är en god människa. En sådan där riktigt redig en. Engagerad, generös, öppen. Jobbar på sjukhus som gynekolog på dagarna, och på en hemlig klinik för flyktingar på kvällarna. Har två välartade barn med sin välartade man i sin välartade villaförort. Visst låter det bra? 
 
En kväll på den hemliga mottagningen träffar Karin Katerina, en ung kvinna från Moldavien som kommer för att söka hjälp för en svår lunginflammation. Hon utnyttjas av den svenska familj där hon fått arbete – de låser in henne i en ouppvärmd källare på kvällarna när hon är färdig med dagens städ- och barnvaktsarbete. Karin ser bara en möjlighet – att ta med sig Katerina hem. Först för att vårda henne i lugn och ro, men det utvecklar sig till en sorts hembiträdestjänst. 
 
Ju längre tid Katerina spenderar i huset och med familjen, desto mer börjar Karin fundera och agera. 
 
Är hon verkligen en sådan där exemplarisk, rekorderlig, redig människa? 
 
Detta är en väldigt intressant roman om makt och relationer. Jag läste att den används i vissa vårdutbildningar och det tycker jag låter som en väldigt bra idé. Det finns vissa paralleller till Nick Hornbys How to be good – men jag vill nog påstå att Kadefors är strået vassare i detta läget. Och det säger något, för jag tycker väldigt mycket om Hornby! 
 
Absolut läsvärd, och något helt annat än jag hade förväntat mig, faktiskt. Ser fram emot att läsa mer av Kadefors vuxenlitteratur! 

2015: 90 – Än klappar hjärtan av Helena von Zweigbergk

Mmmm! Detta är läsnjutning! 
 
Jag gillar Helena von Z – men har egentligen inte läst något av henne tidigare. Däremot beundrat henne i radio och TV förstås – fick ju till och med äran att vara med på en av hennes inspelningar av På spåret förra hösten! Jag vet faktiskt inte varför jag inte kommit mig för att läsa något innan, men just denna roman har jag hört mycket gott om och som så ofta kollade jag igenom appen och där var den – så det var ju bara att köra 🙂 
 
Och åh. Ja, detta är en fantastisk bok. Om familj och relationer och om de där sakerna som man gärna vill dölja för varann, ur något sorts inbillat skyddsperspektiv. 
 
Det är dags för Viktor att ta studenten mitt i ett sommarvackert Stockholm. Mamma Astrid och styvpappa Henrik, halvsystrarna Josefin och Sara, mormor och mostrarna Sandra och Lena uppvaktar glatt på skolgården. Men det gör även Viktors biologiska far Michael, som dyker upp med sin nya familj från New York. Han ska flytta till Köpenhamn och nu är det dags att återuppta kontakten med sin son. 
 
Hans ankomst blir en smärtsam och drastisk påminnelse om vad som hände den där sommaren när familjen var samlad under Astrids höggraviditet – men då hon plötsligt blev lämnad ensam kvar. Michaels återkomst ställer hela Astrids tillvaro på huvudet. 
 
Hennes systrar har sina egna problem. Lena har fått en cancerdiagnos och har inte många månader kvar. Sandra driver en dansskola tillsammans med sin man, och hela företaget håller på att gå åt skogen. Men varför förbjuder Lena Astrid att komma till sjukhuset? Och vad är det som pågår med Sandras dotter i London? 
 
De tre systrarna har helt skilda perspektiv på vad som hänt och vad som håller på att hända och får fria berättartyglar. Mycket välkonstruerat. Jag ville aldrig att denna romanen skulle ta slut, samtidigt som jag bara ville fortsätta vända blad för att se vad som skulle komma härnäst. En av mina favoritböcker hittills i år, vågar jag säga!