Författare: Annzah

 

Jag gillar ju serier om ”hur det var förr”; och jag var lockad av alla texter jag läst om denna trilogin – och visst är jag glad att jag äntligen tagit mig igenom första boken! Det är nämligen visst så att bok 2 och 3 är lite lättare att ha med att göra. 

 

Det som gjorde att det blev så tungt att läsa denna var språket. Som på många sätt och vis är helt strålande, vackert och poetiskt – men de alldeles oerhört långa meningarna som ibland blir riktigt hackiga, är smått hopplösa att ta sig igenom om man är aldrig så pyttelite sömnig. Och det är jag ofta när jag ska läsa 😉 Men – det går! Så fort jag började läsa denna på dagtid iställt för till läggdags blev det hela lite mer förståeligt. 

 

Anyway. 

 

Huvudpersonen i Sandbergs serie är Maj – född tidigt 20-tal i Östersund. Hon har flyttat till Örnsköldsvik för att arbeta på konditori, och det är där hon träffar Tomas under en helgutflykt tillsammans med en väninna. Egentligen är Maj fortfarande förtjust i Erik hemma i Jämtland, men hon kan inte låta bli att vara nyfiken på Tomas och på vad som försiggår i de fina salongerna i Örnsköldsvik. 

 

Och så går det som det går och Maj blir gravid, tvingas gifta sig och flytta in på våningen över sin drake till svärmor. Släkten hon gifts in i är stor och tjusig och Maj får ett fasligt bestyr med att passa in, sköta hemmet, sig själv och sin smått alkoholiserade make – och tids nog även att föda ett barn. 

 

Njutbar läsning? Ja, av och till är det verkligen det. Av och till är det oerhört strävsamt och inte det minsta förknippat med läslust- och njutning. Men jadå – jag kommer att försöka att ta mig igenom hela trilogin – men inte nu på en gång. Maj får lov att vänta till hösten innan jag plockar upp Sörja för de sina och därefter Liv till varje pris – men jag tycker att Sandberg är en intressant författarinna, och det var trevligt att läsa ett reportage om henne i veckans Allers också. 

 

Huvudperson och berättare i Konsten att ha sjukt låga förväntningar heter något så härligt som Emanuel Kent – ha, en tydlig parallell till ImmanuelKant. Och även Emanuel är en stor filosof, sådär mitt i tonårsvardagen. 

 

Där i tonårsvardagen, där själva essensen av tillvaron är faktumet att hela tillvaron kan förändras på ett litet kick. Och det är just det som Emanuel ger sig på. Han har varit bästis med Tore sedan småskolan – oklart riktigt varför – men när Tore är hemma från skolan i en vecka får Emanuel chansen att umgås med klassens okrönta drottning Ammis och nya tjejen Bianca istället. 

 

Är det dags för Emanuel att bli cool nu? Hans syster säger att han har ju faktiskt potential… är det dags att använda den nu? 

 

Det som främst, för mig, gör detta till en ganska fantastisk liten ungdomsroman, är att den är så knökfull med humor och självdistans. Emanuel är skitjobbig av och till – man kan bli galen på honom – men eftersom han är så himla rolig och finurlig så blir han liksom inte lika störig som t.ex Felix i Sjutton år och skitsnygg utan det flyter liksom på ändå. 

 

”Ta del av mitt halvkassa liv och gör sedan tvärtom” är ett höjdarcitat. Och ja. Detta är en höjdarbok. En bonus är för övrigt den härliga storasystern, som är aktiv feminist och lesbisk – men inte blir någon schablonfigur, utan bara förstärker familjesituationen och allt däromkring.