
De hade något så ovanligt som mineralvatten på tapp – och det var förmodligen bara inbillning för att jag var så törstig, men det var det godaste jag har druckit. Kanske för att karaffen – som jag förstås glömde ta kort på – var så vacker i sig. Antagligen är det så, eftersom det lär vara kolsyrat direkt ur kranen, så att säga. Men jag är lite konstig. Jag gillar ju kranvattnet i Storbritannien också – förutom i Oxford, där det smakar Valhallabadet.
