Finns det någon som beskriver vänskap och tonår bättre än Ellen Strömberg (icke att förväxla med Ellen Bergström!)? Jag tvivlar på det. Hon har en fantastisk fingertoppskänsla och det är en smärtsam njutning att läsa Vi ska ju bara cykla förbi. Smärtsam eftersom somliga minnen från tonåren såklart bara är pinsamma och jobbiga – njutning eftersom somliga minnen är ljusa och kul och för att boken är så himla bra.
Manda och Malin går vårterminen i nian och det börjar bli dags att skaffa sig varsin romans. De cyklar ständigt runt det lilla samhället där de bor för att hitta något spännande – nästan vad som helst, faktiskt.
Och plötsligt händer något. Den snyggaste killen Manda någonsin sett börjar jobba på pizzerian. Nu händer det! Väl? Eller?
Som jag så ofta skriver så får jag lite cellskräck av att läsa om små samhällen där alla känner alla, men här har det en god effekt för handlingen och relationerna människor emellan.
Just människorna är så levande i Strömbergs bok. Även birollsinnehavarna känns konkreta även om man inte vet allt om dem, och ibland kan man lista ut saker om dem som inte är uppenbara för Manda och Malin själva. Det blir lite dråpligt ibland. Och lite skämskudde ibland, å deras vägnar. Jag älskar att en karaktär får vara funktionshindrad utan att det är en stor grej alls, och logiken i ungdomarnas tanke om t.ex fester de inte är bjudna på: ”Vi ska ju bara cykla förbi”.
Så himla fint. Missa inte! Boken kan man köpa här.
Tidigare böcker jag läst av Strömberg:
För några år sedan hade jag även äran att lyssna på henne i samtal med Kulturens ABC-kvinnorna Cecilia Suhaid Gustafsson och Caisa-Stina Forssberg på Bokmässan. En mycket kort text om det finns här.
Stories from the city, stories from the sea 