Under min arbetsdag har jag idag gått en introduktionskurs i artificiell intelligens, för att få lite inblick i vad det innebär för företaget jag arbetar på, vart vi är på väg och hur framtiden kan tänkas se ut. Det passar ju ruskigt bra att Frankissstein låg härnäst bland mina utkast då – ja, jag ligger ungefär 18 titlar efter med mina texter och det är inte idealiskt, jag hade tänkt att jag skulle komma ikapp under sommaren men det verkar ha gått sådär. Bättre disciplin, alltså.
Hur som helst. Anledningen till att det passar så bra att skriva om Frankissstein idag är för att den handlar en hel del om AI och framtiden. En ung läkare, Ry, håller på att mot sitt bättre vetande förälska sig i Victor Stein, en av världens ledande debattörer kring AI. Samtidigt håller Ron Lord, som nyss flyttat hem till mamma i Wales efter en skilsmässa, på att utveckla en helt ny sorts sexrobotar. Och i Phoenix, Arizona finns ett kryogeniskt laboratorium (eller dylikt) där massor av kroppar efter döda människor finns bevarade i väntan på att bli återupplivade – men hur?
Som bas för berättelsen ligger Mary Shelley och hennes sällskap vid Genèvesjön i början på 1800-talet. Shelley skriver berättelsen om hur en vetenskapsman försöker skapa en icke-biologisk livsform, som vi förstås nu känner som Frankenstein.
Vad händer när människan inte längre är den mest intelligenta livsformen på jorden? Kommer de icke-biologiska formerna att ta över?
Det är förstås lite sci-fi här, och därför trodde jag att det inte skulle vara något för mig – men jag gillar verkligen Winterson och jag är SÅ glad att jag gav boken en chans, för jag tyckte otroligt mycket om den. Den är både rolig och läskig och väcker massor av högst relevanta tankar om var vi befinner oss och vart vi – kanske – kommer att hamna inom en hyfsat överskådlig framtid. Underhållande och utbildande. Strålande bra.
Stories from the city, stories from the sea 