Denna titel valdes som månadens bok i en av mina bokcirklar i höstas, vilket förvånade mig för jag tyckte att alla andra alternativ var mer intressanta 😉 Men nu blev det så, och då den inte fanns tillgänglig som e-bok fick jag lyssna på den. Det kanske var dumt, för det kändes bara som ett evighetslångt sommarprat utan musik.
Visst finns det bitar här som jag gärna vill ta med mig, och lärarna i sällskapet tyckte absolut att det fanns viktiga poänger att ta med sig – men för mig blir det lite som en enda lång berättelse om hur mycket bättre än alla andra han är. Lite à la Morgan Alling. Det känns lite konstigt att berättelsen är sådan, särskilt som Karlsson erkänner ganska dumma saker, såsom rattfylla och diverse annat.
Det finns folk som kan berätta en historia om sin egen förträfflighet med humor, men jag saknar den här. Självdistansen känns obefintlig. Gäsp.
Stories from the city, stories from the sea 