
Jag gillar Viveca Stens Morden i Sandhamn-serie, kanske mest för att miljöbeskrivningarna är så härliga. Jag har aldrig vistats i Stockholms skärgård, men jag har åtminstone åkt genom den med Lettlandsfärjan och det är ju otroligt vackert. Annorlunda mot västkusten, men vackert på ett annat sätt. Miljöerna hos Viveca Sten är verkligen vibrerande vackra och jag har lätt att föreställa mig hur det ser ut. Mycket bra.
I hemlighet begravd är ganska tätt sammankopplad med den tidigare romanen, I fel sällskap. Jag läste den för något år sedan och hade den väl därmed hyfsat färsk i minnet, vilket säkert de flesta som är fans av serien gjorde, men jag kan tänka mig att det skulle vara besvärligt att förstå denna om man inte har läst den tidigare, för såpass sammankopplade är de.
Nora Linde är sjukskriven efter händelserna i just förra boken när vi möter henne igen. Hon lider av mardrömmar och starka skuldkänslor kring det hon uppfattar som sitt misslyckande i detta fallet. Parallellt med detta kämpande finns förstås en ny mordhistoria – eller snarare gammal. På Telegrafholmen, mittemot Sandhamn, hittas skelettdelar från en kvinna – men vem är kvinnan egentligen? Det verkar troligt att det är någon av två kvinnor som försvann för ungefär tio år sedan, men vem är det som ligger begravd där?
Nora kastar sig in i detta fall, för att på något sätt försöka gottgöra sitt upplevda misslyckande i den tidigare boken, och givetvis är även polisen Thomas Andreasson inblandad.
Jag tycker att det är hyfsat spännande. Boken funkar bra som ljudbok, då persongalleriet är hyfsat kompakt och enkelt att hänga med i. Det funkar bra med tillbakablickande kapitel och nutid som varvas och ja, en helt okej deckare med personer som är lätta att komma ihåg. Dock blir jag lite trött på Nora – som så ofta när personer i böcker bara fortsätter att göra dumma grejer och fatta dumma beslut. Nu förstår jag att hon inte mår bra i denna bok, men jag blir irriterad på henne i alla fall. Men – det finns nog en tanke med detta också!