Helen har haft en relation med sin gifta chef Matthew i fem år, och börjar tröttna på de enda fasta kvällar då de kan ses, och att han alltid måste åka hem efter deras dejter. När han plötsligt en dag står på hennes tröskel med en väska och meddelar att han har lämnat sin fru och tänker flytta in hos henne blir reaktionen inte alls det varken han eller hon förväntat sig.
Helen inser rätt snabbt att hon tappat intresset för honom – hans gamla sockar på soffan hjälper inte – och nu måste hon komma på ett sätt att göra sig av med honom. Ja, inte mörda honom förstås, men ut måste han. Hon orkar inte med hela skilsmässegrejen och inte heller umgänget med hans döttrar – ingenting blir som hon tänkt sig, med andra ord.
Hon har inte heller tänkt sig att hon skulle bli nära vän med Matthews ex-fru Sophie, dock under falskt namn – hon skulle bara spionera lite på henne. Men plötsligt är de bästa väninnor och det hela blir ännu besvärligare än Helen någonsin kunnat tänka sig.
Vid sidan av detta jobbar både hon och Matthew kvar på samma PR-byrå, Helen som assistent och Matthew som del av ledningen, och det skvallras och sladdras mer än nådigt. Vilken soppa, va?
Ja – det är en rejäl soppa – och det är en lite för långdragen soppa. Hade boken varit 60% av sitt faktiska omfång hade den nog behållit mitt intresse, men det är lite för babbligt och upprepande på sina ställen. Jane Fallon är väldigt rolig (naturligtvis, eftersom hon har jobbat med världens absolut bästa tv-serie någonsin, This life eller Livet kan börja som den heter på svenska – och så är hon ju gift med Ricky Gervais!) och jag gillar verkligen det mycket brittiska tonfallet i boken.
Dessutom är det alltid befriande när folk får vara mänskliga, ändra sig och få nya perspektiv.
Stories from the city, stories from the sea 