Oj, vad jag har slarvat med att redovisa min läsning i Månadens språk! Jag har faktiskt hängt i varenda månad, även om den kurdiska blev mer skummad än den kanske förtjänade, vilket känns jätteroligt. Och nu är de svåraste språken avklarade, känns det som. Tjeckiska, koreanska och isländska har jag faktiskt på läslistan redan nu.
September månads språk var hur som helst hebreiska, vilket skrämde mig lite först, för det enda jag kunde komma på var Alla floder flyter mot havet av Dorit Rabinyan, och den har jag ju redan läst! Men Goodreads levererar, som så ofta, och jag kom att tänka på David Grossman. Jag valde En häst går in på en bar som ju faktiskt vann Man Booker International Prize 2017, men det var kanske mest för att den inte är jättelång som jag valde den… eftersom jag kom på att månaden nästan var slut strax innan Bokmässan började, och det är ju inte direkt så att man läser en massa just under Bokmässan. Snarare tvärtom, skulle jag säga. Men jag fick äran att sitta bredvid självaste Ugglan och Boken som ju sköter denna utmaning under den traditionella bokbloggarmiddagen på Pinchos förra fredagen!
Grossmans roman utspelar sig helt och hållet på en komediklubb i staden Netanya. Komikern Dovaleh G är ensam på scenen, och boken berättas av hans gamle skolkamrat, som jobbat som domare i Högsta Domstolen men nu är pensionerad. Dovaleh har bjudit in honom särskilt, trots att de inte setts sedan de var på förberedande läger inför militärtjänstgöringen som tonåringar – för han vill ha ett omdöme av sin föreställning, och vem kan vara bättre än en gammal domare att göra detta?
Dels är detta som en nerskriven standupshow – dels finns tillbakablickar, reflektioner av berättaren och enkla saker runtomkring såsom publikreaktionerna, och berättarens mat- och dryckbeställningar på klubben. Men denna standupshow består inte bara av skämt och skoj – det är snarare som om Dovaleh G berättar sin livshistoria, och den är inte lättsmält. Han berättar om sin mammas upplevelse i koncentrationsläger, om mobbing i skolan, om faderns misshandel och sina egna äktenskapliga bekymmer och misslyckanden.
Det är väldigt intensivt. Jag blev helt slut efter att ha läst någon halvtimme, man får dela upp det i lagom bitar. Och tempot är skyhögt, det är verkligen som att sitta i en publik på en klubb och försöka hänga med i svängarna.
Jag vet inte riktigt var jag landar i mitt eget omdöme. Det är utan tvekan en omvälvande läsupplevelse som väcker massor av känslor, men det kanske är på gränsen till lite väl omvälvande och intensivt för min del. Men jag är glad att jag har läst den!
Stories from the city, stories from the sea 
Det var trevligt att träffas på bokbloggarmiddagen! Jag har aldrig läst något av Grossman, så tack för tips!
GillaGilla