
Som inbiten lyssnare av allt som Morgan Larsson gjort i radio – från Christer i P3 till Christer och Morgan rapporterar till Kvällspasset och självklart SöndagsMorgan är det extra roligt att få läsa Kistbyggarna som recensionsex. Tack snälla Piratförlaget för det!
Jag hade även äran och turen att få lyssna till Morgan på härliga Mariaplans Bokhandel för ett par veckor sedan, då han berättade mer om boken, dess bakgrund, karaktärerna och skrivprocessen. Åh, att få ha varit en fluga på väggen i rummet där hans whiteboards satt, med alla karaktärer och deras utveckling och skeenden på postit-lappar! För det är inte lätt att skriva en bok med tio karaktärer som sitter mer eller mindre fast på en ö i yttre skärgården. Visst tänker man på Agatha Christies And then there were none – och Morgan berättade själv under sitt prat om hur Agatha Christie, om än inte just den romanen, varit en stor inspiration för honom.
Detta är dock ingen mordhistoria – men det finns sannerligen ett och annat mysterium i berättelsen. Den tar avstamp i en tidningsannons, där den välbärgade Samuel Miller som äger Lövensö bjuder in till att delta i en studiecirkel med det ödesmättade namnet Bygg din egen kista. Det låter som en morbid kurs, och visst finns det sorg och elände här, men mest av allt är det en underbart rolig och varm berättelse, om ett tiotal personer med vitt skilda bakgrunder och vitt skilda skäl till att ha sökt sig till denna studiecirkel.
Här finns Kulturmannen med stort K, som konstant antecknar allt som händer till en kommande pjäs. Här finns den pensionerade fotbollsspelaren och hans fru, här finns mannen i yngre medelåldern som ljugit för sin partner om att han är en hejare på att snicka, här finns det äldre paret som vill träffa folk och umgås. Och en hel hög till. Och, icke att förglömma, Tusse, West Highland-terriern som inte riktigt vet att han är en hund, men han gillar både öl och popcorn. Och att gå i koppel. Det är tryggast så.
Och så finns förstås en fripassagerare…
Det är svårt att förstå från början hur allting ska komma samman till slut, och jag förstår att det tagit många år att skriva boken för det är intrikat och intressant precis hela vägen. Otroligt skickligt, tycker jag. Formuleringarna är vassa och spirituella, och som sagt – trots en del sorg och ledsamhet är det framförallt en riktigt varm och hoppfull berättelse, fylld av kärlek och massor av humor.