Ni som följer mig på Instagram vet att jag blev hals över huvud förälskad i denna boken, och jag har längtat så efter att få skriva mer om den. Ni som varit med länge vet att Emma Hamberg är en av mina husgudinnor, och har så varit sedan VeckoRevyn-tiden när jag till och med tog med mig hennes byline-bild till frissan första gången jag skulle klippa mig kort, när jag just fyllt femton. Sedan dess har jag följt henne därhelst jag kunnat, och jag är otroligt förtjust i hennes sätt att skriva.
Det är så realistiskt och naket, även i skönlitteratur där det ibland kanske inte borde vara realistiskt men det blir det ändå, för hennes skrivande är så mänskligt och lätt att relatera till, även om man inte råkar befinna sig i samma situation.
Och nu kom då Resten av allt är vårt, som är helt och hållet självbiografisk och alltså ännu mer realistiskt och naket – för det är sanning och verkliga livet hela vägen. Det är så himla fint att läsa.
Det är en berättelse om när den man älskar mest blir sjuk, såpass sjuk att det inte längre går att hålla ihop. Emma och Agi, som ex-mannen heter, lever separerade i många år, men till slut blir det dags att ta steget och faktiskt skiljas – men Emma vet att nu kan hon aldrig träffa någon annan, för man får inte göra så mot någon som är sjuk. Men så träffar ex-mannen kärleken på ett alldeles otroligt sätt, och då kanske det där ansvaret släpper, åtminstone lite grann?
Snabb tillbakaspolning till Paris, 1983, när Emma träffar Patrick på en sorts studieresa i Dagens Nyheters regi, där Patricks pappa är guide. De hänger lite en eftermiddag, men Patrick fyller många sidor i tonårs-Emmas dagbok. Och trettio år senare, i Stockholm, dyker han upp igen. Med dunder och brak, minst sagt.
Det handlar inte alls om bara roliga saker – det är sjukdom och fasa, livet med tonåringar, en bok som inte vill skriva sig själv och Tindertrassel – men det är ändå fruktansvärt roligt skrivet, nästan hela tiden. Emma Hamberg beskriver hur känslor, främst kärlek, förändras och utvecklas, sprakar till och i hennes egna ord, till och med räddar världen, på ett så trovärdigt och ärligt sätt att man jublar inombords.
Och det är fyndigt, och så välformulerat och fantastiskt väl sammanvävt. Jag kan rekommendera Linda Skugges intervju med Emma Hamberg i podden Fikakuriren, där hon berättar om hur boken kom till. Hur det kan vara svårt att skriva tonårsdialog, så de lajvade samtal långt efter att de faktiskt skett för att hon skulle kunna skriva vad som sades och av vem. Jättespännande att höra.
Stories from the city, stories from the sea 