I säljtexten för Lämna mig aldrig kan man läsa ”Han [Birro] är ofta omstridd och omdiskuterad men lämnar ingen oberörd.” Och detta måste jag hålla med om – jag har inte läst allt Birro har skrivit, men ett par av hans böcker har verkligen stannat hos mig. Alla djävulska främlingar, till exempel, läste jag på gymnasiet och blev riktigt tagen av. Jag har läst om den i vuxen ålder och den håller kanske inte hela vägen längre, men nog är den bra. Och så göteborgsk, vilket jag älskar. Och jag blev faktiskt förvånad över hur förtjust jag blev i Att leva och dö som Joe Strummer, som jag läste förra sommaren och som verkligen fortfarande ekar i mig. Det var många gånger under läsningen som jag kunde identifiera platser och stämningar i Göteborg på ett nästan magiskt sätt.
Nåväl. Lämna mig aldrig är berättelsen om en lärare som på grund av en skandal med en elev tvingas lämna sitt jobb. Samtidigt som detta går han igenom en skilsmässa och en infekterad vårdnadstvist, och känner väl inte att livet har så mycket att erbjuda längre. Så han springer, på Stockholms gator och över Stockholms broar, och det är under en av dessa löprundor som han träffar på en grupp människor som träffas under Västerbron. De pratar och lyssnar på klassisk musik tillsammans, och det visar sig snart att denna grupp har en gemensam nämnare – de har alla förlorat en närstående till självmord.
I gruppen finns Malin, som har ett och annat gemensamt med berättaren. Kanske kan hon vara den som kan göra livet värt att leva igen, som kan hjälpa honom att förstå sitt liv?
Jag var ambivalent när jag lade ner den här. Jag vet inte riktigt vart den var på väg, och det förstod jag nog inte riktigt när den var slut heller. Däremot gillar jag beskrivningarna skarpt, det flyter på bra och Birro skriver poetiskt utan att det blir för flummigt.
Stories from the city, stories from the sea 