Jag blev, som många andra, fullständigt golvad av Karin Smirnoffs debut, Jag for ner till bror. Ofta, när man läser och gillar den första delen i en tänkt serie, får man ju vara så god och vänta minst ett år på del två. Men inte denna gången! Jag läste Jag for ner till bror under läsretreatet i Varberg i början på februari, och Vi for upp med mor kom redan i maj men jag läste den under de sista resdagarna på väg hem från Italien. Det gick snabbt! Det gör ju gärna det, när man mest sitter på en buss i ett par dagar – men när man har något så fantastiskt som detta i händerna går det kanske ännu snabbare. Resan gick i alla fall fort!
Modren är nu död, och det visar sig att hon skrivit i sitt testamente att hon vill begravas i sin hemby, långt norrut. Janakippo och bror reser dit, och träffar modrens familj som de aldrig haft någon kontakt med. I den lilla byn härskar en sekt, eller ”religiös gemenskap”, som jana och bror (ja, man skriver så, här finns inga versaler på egennamn och förnamn och efternamn skrivs ihop) får förhålla sig till. Här finns övergreppen, våldet och missbruket som de sett och upplevt från barnsben, och det är mörkt, så mörkt – men samtidigt är det väldigt roligt. Smirnoff skriver så oerhört bra, och även det svarta har en vass kant av humor.
Stories from the city, stories from the sea 