Karla längtar bort, från iskalla nattpromenader i nylonstrumpor och bussar som aldrig kommer. Hon vill söderut, till en storstad eller Medelhavet eller vad som helst, som är mer spännande, mindre kallt och mindre mörkt. Framför allt längtar hon efter en lösning på sitt största problem – att hunden Hemingway är sjuk, och kanske måste avlivas.
När föräldrarna vågrar betala för veterinärvård för Hemingway (hon är redan utdömd, om man säger så om hundar) bestämmer sig Karla för att rymma, tillsammans med kompisen Kaja och någon sorts KK i en annan stad, Aziz. Kaja visar sig vara duktig på att stjäla och Aziz på att hitta fester och övernattningsställen hos tjejer på Tinder. De liftar och tjuvåker och till slut kommer de på den fantastiska idén – att kapa en buss.
Jag blir illa till mods av den här boken, för jag tycker inte att det är att vara djurvän att hålla ett sjukt, döende djur vid liv av själviska skäl. Det är gräsligt och grymt. Jag vet att jag inte riktigt kan förstå hur det är att ha en sådan relation till ett husdjur, men för mig är det obegripligt. Dessutom är personerna såpass osympatiska att jag liksom inte kan få några varma känslor för någon. Sedan blir det lite för overkligt på sina ställen – man kan liksom köpa tre, fyra, fem otroliga grejer som händer men till slut skakade jag mest på huvudet.
Dock gillar jag skildringen av att längta bort, att drömma sig bort, den där känslan av att gräset helt enkelt måste vara grönare på andra sidan stängslet.
Stories from the city, stories from the sea 