Jag gillar alltid Agatha Christie, men är betydligt mer förtjust i Miss Marple än Hercule Poirot. Försöker dock lära mig att läsa även Poirot, ty Miss Marple-böckerna är jag nästan färdig med, och när En förbannad podd nämnde Fem små grisar i något avsnitt i somras tänkte jag att den kan jag ju prova! Så det gjorde jag och det är jag glad för. Hon var mästerlig, tant Agatha.
I Fem små grisar har en livsnjutande kvinnokarl till genialisk målare blivit mördad på sitt sommarnöje. Sexton år har gått, rätten dömde hans hustru för mordet, men nu har hans dotter beslutat sig för att rentvå sin mors namn. Hon kan helt enkelt inte tänka sig att mamman skulle kunna vara skyldig, och anlitar därför Hercule Poirot för att söka upprättelse för sin mor. Han tar sig an uppdraget, vilket kommer att bestå av fem misstänka – offrets närmaste – med fem olika motiv och fem olika möjligheter att ha kunnat utföra dådet.
Det är så klurigt och spännande och intressant och framför allt oförutsägbart! Det är få nutida deckarförfattare som har gett mig sådan hjärtklappning som Christie gjort i flera av sina böcker (And then there were none, och …och spegeln sprack från kant till kant) är två exempel – här blir det kanske inte riktigt spännande på den nivån, men det är så skickligt uttänkt att jag inte har någon aning om vart det hela är på väg. Underbart!
Stories from the city, stories from the sea 