Nora har just tagit studenten från omvårdnadsprogrammet, i dödstråkiga Bergvik. Egentligen ville hon gå estetisk linje och plugga konst, men förväntningarna vann och det blev omvårdnad. Nu ska hon jobba i hemtjänsten, även det som förväntat, i åtminstone åtta veckor. Och hon behöver ju pengarna.
Men det finns inte mycket med Bergvik som Nora gillar, förutom sin lägenhet, och sin bäste vän Leo som hon hängt ihop med sedan barndomen. Men han verkar ha annat för sig, och Nora blir livrädd för att förlora honom.
Detta är en fantastiskt fin skildring av den där svåra tiden mellan skolan och yrkeslivet – och allra mest om förväntningar. Ens egna förväntningar på livet, och omgivningens förväntan på vad man borde göra. Är det alltid rätt att göra det logiska och praktiska, eller borde man ibland bara släppa sargen och lyssna till sitt hjärta? Jag älskar Åkerströms berättelse, för den känns så sann, och jag tror att de allra flesta kan identifiera sig med Nora, även om de varken gått ”fel” program på gymnasiet eller hamnat i ”fel” yrke. Förväntningar finns alltid, särskilt nu i vårt prestationssamhälle, och detta är en lysande crossover-bok om just det.
Nora är inte perfekt, vilket gör henne extra sympatisk. Hon gör dumma grejer här och där, och det gör henne mänsklig och en perfekt huvudperson för en bok som denna. Jag har tidigare skrivit om min klaustrofoobiska känsla när jag läser glesbygdsskildringar, av ställen där alla känner alla och alla vet allt om alla, och detta är en perfekt sådan.
Viktiga ämnen såsom sexuella trakasserier och unga tjejers fredlöshet tas också upp på ett riktigt bra sätt. Jag vill gärna läsa mer om Nora i framtiden!
Stories from the city, stories from the sea 