Tilda bor i en liten ort, där hon går i skolan med samma gamla klasskamrater hon känt sedan barnsben. Och gud, vad trött hon är på dem ibland. Allt handlar om yta och om att smuggla sprit i schampoflaskor och att hänga med rätt killar. Den enda som verkligen förstår henne är nätvännen Emmy, som hon messar och chattar med dagligen.
De kommer på den briljanta idén att åka på språkresa till Brighton tillsammans, och Tilda tror inte sina öron när hennes föräldrar går med på det. Kan det hjälpa att komma bort, eller sitter man fast i sin sociala roll även bortanför hemmet, skolan och den invanda miljön? Det måste det göra!
Naturligtvis blir ingenting riktigt som någon tänkt sig.
Jag hade hoppats på något lite glättigare och somrigare här, av någon anledning, för det är ju inte så dessa ungdomsböcker brukar se ut. Inte denna heller, som ni förstår. Det är konflikter och drama, dålig mat och kassa värdfamiljer och mycket fylla och bråk. Det blir nästan en karikatyr av de språkresor med dåligt rykte man hörde talas om när jag var i Tildas ålder och lite nyfiken på en sådan.
Men jag gillar den ändå – särskilt Tildas problem som har med hennes samhällsklass och relativa fattigdom jämfört med de andra ungdomarna på resan, det är starkt skildrat. Även Tilda som karaktär känns välskriven, men jag är inte så säker på de andra i persongalleriet – jag får inget grepp om någon av dem, och ibland, när folk beter sig tokigt, vill man ju veta mer och försöka förstå. Det saknar jag här.
Stories from the city, stories from the sea 