
En oväntad sommar kändes som en oväntad kandidat till vår bok för maj i en av mina bokcirklar, då det inte är den genren som personen som föreslog titlar brukar hamna i. Omslaget skriker feelgood och jag blev förvånad – jag har aldrig läst Isabel Allende, även om Andarnas hus nog står i min bokhylla någonstans, och jag trodde inte att detta var hennes genre. Nu är omslaget lite missvisande också, kan jag tycka, för det är ingen fluffig pastellfärgad historia vi får serverad här.
Det var dock med den förväntningen jag gick in i läsningen – men jag hade så fel. Lyssnade på den, förresten, inläst av Gunilla Nyroos. En deltagare i cirkeln älskade inläsningen, jag var inte såld – mest på grund av att hon inte kunde uttala ”Richard”.
Bokens titel på svenska är parafraserad ifrån citatet som inleder boken, från Albert Camus: ”Mitt i vintern lärde jag mig att det inom mig fanns en oövervinnerlig sommar” men jag förstår inte titelsättningen ändå, för det är just en parafras och det handlar inte det minsta om sommar här. Åtminstone inte i ramberättelsen – där är det vinter i allra högsta grad, den värsta vintern på många herrans år. Vi träffar våra karaktärer i Brooklyn, där den chilenska gästforskaren Lucía Arraz hyr ett rum av ordinarie universitetsläraren Richard Bowmaster.
Richard är ute och kör bil en kväll i snöovädret, för att ta sig till veterinären med en av sina katter. Han kör på en annan bil som framförs av en ung kvinna, som kör därifrån. Senare på kvällen kommer hon och knackar på hos honom, men hon yttrar inte ett ord. Richard får ta hjälp av Lucía för att kunna kommunicera med den unga kvinnan, som visar sig heta Evelyn Ortega och är papperslös flykting från Guatemala, som jobbar som barnflicka hos en välbärgad familj.
Man upptäcker snart att Evelyn har kört omkring med ett lik i bakluckan, och i processen med att lösa denna knipa får vi alla tre personernas historier – från nutidens våldsamma Guatemala, till Chile kring tiden för militärkuppen och till ett krigshärjat Europa på 1940-talet.
Visst är det medryckande och intressant, särskilt Lucía och Evelyns berättelser som jag inte känner till så väl just historiskt, men det saknas något för mig. Dessutom blir jag galen på hur alla kvinnors kroppar kommenteras och beskrivs hela tiden, det är rent obehagligt. Den hade potential att utvecklas och bli riktigt bra, men det blev den tyvärr aldrig. Det är alltid tråkigt när det blir besvikelse av sådant som verkar lovande från start.