Jag fick ärva denna bok av en god vän, som läste ut den under en gemensam resa i våras. Jag hade hyfsat nyss läst Jag ljuger ibland av Alice Feeney, som har samma sorts berättarperspektiv och gillade den så det kändes kul att läsa Kochs bok som jämförelse. Berättarperspektivet jag talar om är att en av huvudpersonerna ligger i koma, och berättar från sjukhussängen där vederbörande är betydligt mer medveten än människorna runt omkring tror.
I If I die before I wake har huvudpersonen Alex råkat ut för en klättringsolycka och ligger på sjukhus, och har så gjort ganska länge. Nu ligger han där han ligger, och hör bara vad folk omkring honom pratar om. Att hans sambo Bea borde gå vidare, då han aldrig kommer att vakna igen, och att familjen funderar på att ta bort den livsuppehållande vården. Han har själv velat dö, och försökt anstränga sig för att inga undersökningar ska visa på liv, men när han får tanken i huvudet att det kan ha varit så att han utsatts för ett brott gör han istället allt för att vakna.
Han ser inte personalen omkring sig, men de får snart namn och identiteter i hans huvud. Vem kan tänkas vara personen som kan hjälpa honom?
Beskrivningen av att ligga så hjälplös och orörlig är gripande, men för mig är den svagare än i Feeneys bok. Jag kanske gjorde mig själv en otjänst när jag läste dem såpass tätt inpå varandra, för kanske är boken bättre i sin egen rätt än jag ger den cred för, men jag tyckte att den var lite trög och lite babblig. Trots att den inte är speciellt lång tog det tid att ta mig igenom den, jag blev liksom inte riktigt engagerad och inte speciellt förtjust i någon av personerna som förekommer.
Men – intressant premiss, det är det! Hade detta varit första boken som jag läste ur detta berättarperspektiv hade jag nog blivit mer tagen och boken fastnat bättre, nu gjorde den inte riktigt det för mig.
Stories from the city, stories from the sea 