Viveca Lärn har varit en av mina stora favoriter sedan barnsben – jag älskade böckerna om Mimmi, och senare dem om Eddie, de tidiga böckerna om Tekla och Ulle, och de två om Trollet och Johanna som jag nyss läste om och ska skriva om snart. Sedan kom Saltön, och böckerna om Öster om Heden, och de fristående böckerna såsom Den blå vänthallen, och den fina kokboken med Saltö-recept, och samlade kåserier… ja ni hör ju. Och jag blir alltid lika glad när det är hon som är gäst i SöndagsMorgan i P4 för hon har en underbar röst. Jag var på författarfruksot med henne inför Halta Hönans hotell för några år sedan, och hade dessutom förmånen att få vara med på releasefesten för Sladdisen!
Viveca påstår ju att detta blir sista boken, så kanske blir det inte så många publika framträdanden framöver. Boken släpptes på hennes 75-årsdag, så nog har hon tjänat in sin pension efter 40 böcker (eller vad det nu är).
Och detta är en sådan fröjd! Jag är glad att jag valde ljudboken, eftersom författarinnan läser själv och jag njuter av att lyssna på henne. Det är så mycket Göteborg, så mycket kärlek till staden som även är min, det är klurigt och finurligt och helt enkelt jättefint, om barndomen upp till sexton år, om de kufiga släktingarna, hur det var att gå i skolan när man redan kunde läsa och räkna flera år innan, om att skriva schlagertexter med pappa Hubert, och om flytten till USA i tonåren. Och allt annat där emellan!
Jag hoppas så mycket jag vågar på att det blir en bok till, för jag skulle gärna vilja höra mer om ”unga vuxen”-tiden på 60-talet, om hur hon blev journalist och om hur det var att vara ung, kvinnlig report för kvällspressen då. Fascinerande! Och, såklart, väldigt välskrivet, väldigt rörande och väldigt roligt.
Stories from the city, stories from the sea 