Av Rachel Joyce har jag tidigare läst Harold Frys osannolika pilgrimsfärd – jag hittar inte texten jag skrev nu, men jag har för mig att jag tyckte att den var ganska gullig men inget särskilt. Men baksidestexten – ja, förlåt, men nu ska jag göra ett undantag och slänga in en sådan för den är så bra – golvade mig, så det var ju klart att jag skulle läsa om Frank! Och kärleken! Och skivbutiken!
”Året är 1988, Thatcher och punken regerar England. På Unity Street i en liten engelsk industristad ligger Franks skivbutik. Frank säljer i princip all sorts musik, bara den är pressad i vinyl. En dag när han spelat Vivaldis De fyra årstiderna för en kund kliver en ung kvinna i ärtgrön kappa in i butiken. Men hon vänder genast på klacken och försvinner ut genom dörren, bara för att svimma på tröskeln.
Vem är denna mystiska unga dam? Det visar sig att hon heter Ilse Brauchmann och efter några veckor är hon tillbaka för att suga i sig Franks encyklopediska musikkunskaper. Deras diskussioner på ett närbeläget kafé blir allt mer djuplodande och inom kort står det klart att de är förälskade i varandra. Men Frank drar sig undan, rädd för kärleken som han är efter en ungdomsförälskelse med katastrofal utgång. Ilse blir sårad och försvinner spårlöst.
Frågan är om Frank förmår uppbåda allt det mod han saknar för att hitta sin Ilse. Kan musiken föra dem samman som den en gång gjorde? Det ser för mörkt ut för Frank och hans vinylbutik, nu när cd-skivan gjort entré på skivmarknaden och butik efter butik slår igen på Unity Street.”
Jag tänkte förstås först på Nick Hornby och High Fidelity när jag läste om en skivbutik med en mycket dedikerad man som innehavare, och visst kan man känna igen Hornby här – men det är lite mjukare, lite rarare än hos Hornby. Musik är otroligt viktigt för mig, och jag älskar att läsa om personerna i boken, somliga sträva och kärva på många vis men odiskutabelt brittiska och så dedikerade! Det är underbart.
Jag fick en fråga efter att ha gett den ett gott betyg på Goodreads, om vad det var jag gillade egentligen, för min väninna tyckte inte att den var varken feelgood eller romantisk. För mig är romantik motsatsen till cynism, att kasta sig in i något med ett öppet och positivt sinne (och behöver ju egentligen inte alls ha med romantisk kärlek att göra) och det, om något, tycker jag att vi får vara med om här. Mycket mysigt! Och mysigt = feelgood, för mig, så ja, det är det också 🙂
Stories from the city, stories from the sea 