Etikett: Svenskt

Körsbär i november (Christer Wijk, #29) av Maria Lang

Maria Lang är härlig semesterläsning – det är inga problem att klippa en titel på en dag eller två – men det gäller att inte överdosera, för det är inte helt svårt att bli lite förvirrad av böckerna om man läser flera tätt inpå varandra. Det är nog dags för mig att pausa Lang-läsandet i ett par veckor, för hur underhållande de än är så rör jag ihop dem.

Nåväl. Körsbär i november har en intressant premiss – Christer Wijk kommer hem till Skoga för att slicka sina sår efter ett drama med Camilla. Hans mamma nämner som i förbifarten att ett 25 år gammalt olöst mord bara är några dygn från att preskriberas, vilket förstås sätter griller i huvudet på kriminalkommissarien. Mordplatsen är borta, men personerna som var närmast offret råkar alla befinna sig på hemorten igen. Ska Christer Wijk lyckas lista ut hur Matti Sandors älskade körsbärspraliner blev förgiftade, under sorgehögtiden för Gustav V – och varför?

Spoiler alert: klart han lyckas. Lagom spännande, lagom klurigt – man vet vad man får med Lang och jag blir inte besviken.

Min plats på jorden – Koster av Petter Alexis Askergren med Kristian Brandström

Mamma och jag lyssnade på denna ljudbok en kylig och regnig eftermiddag i Hunnebo med varsin stickning i knät. Utmärkta förutsättningar för en kort och lättsam ljudbok, alltså. Jag gillar Petter, även om hans musik kanske inte riktigt är min grej, och jag gillar särskilt hans alkoholfria bubbel P.lex Pure, som serverades på vårt bröllop.

Detta är Petters kärleksförklaring till Kosteröarna och Bohuslän, en fristad från kändisskapet och rapscenen i Stockholm, varvat med mat och konst och minnen. Kristian Brandström är Petters äldste vän, och är kocken som står för recept och vintips. Det är lagom underhållande, lättsmält och hjärtligt.

Tydligen innehåller den fysiska boken otroliga foton, och det går man förstås miste om när man lyssnar på ljudboken, så jag får nog passa på att bläddra i den på biblioteket en dag. Inget är ju så vackert som västkusten!

Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten

Jag är mycket förtjust i kok- och matböcker – det är egentligen det enda jag samlar på, förutom böcker i allmänhet då men det är mer något som bara händer. Många av mina kokböcker är loppisfynd, roliga gamla femtiotalsböcker med husmorstips, vackert illustrerade pastaböcker, vid sidan av Nigel Slater, Jamie Oliver och deras kollegor.

Men mina absoluta favoriter är matböcker snarare än kokböcker. Nigella Lawsons How to eat, Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning och Malin Haawinds Ät din jävel är alla fantastiska, för även om de innehåller recept och instruktioner så innehåller de framför allt fina texter runt omkring. Bilder och sådant är inte så viktigt (även om jag gillar bilder i rena kokböcker, då jag sällan följer ett recept om jag inte bakar men gärna tar inspiration från färger och komposition) – texterna talar för sig själv. Även Nigel Slaters matmemoar Toast faller delvis i denna kategori.

Och nu har jag en ny favorit att lägga till denna hög – för Kris, kalas och kolhydrater är helt enkelt magnifik. Annina Rabe och Anna Hellsten berättar om livet och alla dess toppar och dalar, där matlagning och ätande ju alltid spelar en viss roll. Här finns vackra minnen bredvid djupaste sorg, berättelser om matlagning som gått rätt och matlagning som gått fel, oväntad matkärlek och tips när ”kassan är skral”, som en kategori i min (mammas, från början) Mästerkocken-låda heter. Och det är så BRA och så varmt och innerligt och trösterikt och roligt.

Jag lyssnade på ljudboken, där Rabe och Hellsten läser växelvis, och det funkar alldeles utmärkt – för recepten finns nämligen som separat PDF som man kan be förlaget om. Jag har fått min, men jag har faktiskt inte läst igenom den ännu – det sparar jag till en ostörd stund. Jag har tjuvtittat, dock, och är trygg i vetskapen om att även recepten kommer att vara skrivna på ett sätt jag gillar.

Sambalpasta (och kalla den för Guds skull inte arrabbiata eller aglio, olio e peperoncino – i alla fall inte
om det är en italienare närvarande).

Ur Kris, kalas och kolhydrater av Annina Rabe och Anna Hellsten, Bonnier Fakta: 2020

Jag vill mena att detta är en väldigt intressant bok oavsett om du delar mitt intresse för matlagning och kok- och matböcker eller inte. Jag skrattade och grät och antecknade och inspirerades och hoppas och tror att detta blir en modern matboksklassiker. Magnifikt bra.

Beatrice (Charlie Lager, #3) av Lina Bengtsdotter

Charlie Lager vaknar utan att komma ihåg något från kvällen innan, som så många gånger förr, när hon skickas till Karlstad där en niomånaders bebis har försvunnit. Föräldrarna är i chock, lokalpolisen näst intill handlingsförlamad och medierna är aggressiva. Hur ska hon lyckas nysta upp detta, när ingen verkar speciellt intresserad av att berätta hela sanningen?

Föräldrarna är miljardärer och äger tjusigaste huset på Hammarö, och pappan har gått på Lundsberg (här kallad Abrahamsberg, oklart varför). De rika människorna i boken har inga skrupler, anser att allt kan köpas för pengar och utnyttjar folk i sin omgivning hej vilt. Jag håller med Feministbiblioteket om att det blir lite platt.

Det är hyfsat underhållande läsning, men jag tycker inte att Beatrice lever upp till de tidigare två böckerna (Annabelle och Francesca) – Lagers vilda livsstil och bristen på karaktärsutveckling hos henne gör att det inte riktigt funkar att allt på den fronten ser likadant ut, tre böcker i rad. Förhoppningsvis händer det något i nästa bok, för jag gillar att läsa om Västergötland och småortsmiljön – även om det som alltid gör mig lite klaustrofobisk, när alla vet allt om alla hela tiden.

Bengtsdotter skriver bra och drivet men som sagt, jag hoppas på mer och bättre framöver.

Söndagsvägen av Peter Englund

Flera böcker av Peter Englund har stått i pappas bokhyllor, såsom Poltava och Ofredsår, men jag har aldrig läst något. De såg nog lite skräckinjagande ut medan jag bodde hemma, men mitt intresse för svensk historia ökar för varje år så det är inte omöjligt att jag kommer att läsa dem.

Det är ju främst som historiker (och akademiledamot och ständig sekreterare, förstås) som Peter Englund är känd, och Söndagsvägen tar oss också tillbaka i historien – men detta är true crime direkt från 60-talet. Faktion av bästa sort – detta är en fantastisk bok, om såväl Sverige på 60-talet som om mordet boken berör och framför allt förövaren.

I juli 1965 hittas en ung kvinna död hemma i radhuset på Söndagsvägen i Farsta. Man avfärdar ärendet som självmord, men efter noggranna undersökningar står det klart att det måste handla om mord. G W Larsson, legendarisk kommissarie i Stockholm, leder arbetet i vad som kallas den mest komplicerade utredningen i Sverige innan Palme mördades drygt tjugo år senare.

Läsaren får en otrolig inblick i mördarens tankar och planer och det är hisnande och otroligt raffinerat och utstuderat. Här finns utdrag ur arkiv och transkriberade förhör och intervjuer som inte liknar någonting jag tidigare läst i genren. True crime är intressant, även om jag ibland kan känna det som om jag frossar i misär och olycka, och detta är så fängslande att det är inte klokt.

Englund skriver ett narrativ, kring ovan nämnda arkivmaterial, som är nyfiket, vackert och insiktsfullt. True crime riskerar ju alltid att bara bli blod och våld, men texten i Söndagsvägen är så mycket mer än så, vilket gör hela läsupplevelsen än mer intressant.

Dessutom en intressant inblick i Sverige under ”rekordåren”, högkonjunktur och bygg-boom och stabil valuta – men också i dess mörkare sidor. Det känns som om jag vet mer om resterande världens politik (för att inte tala om popkultur) under 1960-talet än jag vet om Sverige under samma period, och det är både nyttigt och lärorikt att få veta mer. Som alltid.

Silverdelfinen, Café Brazil och Julia mitt i världen av Anita Eklund Lykull

Saga Egmont har den goda smaken att ge ut en massa böcker som inte funnits i tryck på länge som e-bok och ljudbok och jag blev otroligt glad när jag såg att serien om Julia av Anita Eklund Lykull kommit ut igen och läste alla tre, nästan på rad. Jag läste Silverdelfinen på mellanstadiet när en bra skolbibliotekarie kom med en låda boktips till klassen och fortsatte sedan med de andra så fort de kom ut.

Det är väldigt trevligt att läsa om en och samma karaktär från tonåren till vuxenliv tycker jag. Vi träffar Julia när hon är 14-15 någonting första gången. Hon bor med sin mamma och morföräldrar i Särö-trakten, har det kämpigt med kompisar i skolan och känner sig ganska allmänt vilsen. Som tur är har hon kompisen Mix, men han är två år yngre och något av en nörd med lagom galna föräldrar. När Julia får reda på vem hennes pappa är ger hon sig ut på en resa. Först till Hisingen och en grekisk förening där pappan brukade umgås, de hjälper henne vidare och tack vare en schysst lärare lyckas hon ta sig till Vourla i Grekland där hennes pappa, farmor och syster finns.

I Café Brazil är Julia på sabbatsår från gymnasiet. Hon har blivit dumpad för en blockflöjtspelande tönt och är ännu en gång ganska vilsen, och hon och bästa väninnan Moa har bestämt sig för att pausa skolan och göra något annat. Hon lyckas hyra en lägenhet i Göteborgs slummigaste kvarter med pengar hon tjänat på att få smalbenen manglade vid radiobilarna på Liseberg under sommaren och skaffa jobb på ett arbetarfik där hon träffar Selma som bor med sin stränga turkiska familj i Biskopsgården och blir kär i en nynazist och Will, som egentligen är alldeles för gammal för henne men…

I Julia mitt i världen är gymnasiet avklarat och Julia har börjat plugga – och har just blivit dumpad igen. Hon flyr Göteborg för Skåne, där hon tillbringar en blåsig höst i ett lånat hus tillsammans med sin konstnärsmormor som håller på att måla hela släkten. När Skåne är avklarat ger hon sig av ut i Europa ännu en gång – en lång resa, delvis med vänner, som bjuder på nya erfarenheter och livslånga insikter.

Är detta litteratur av högsta kvalité? Kanske inte. Språket är lite avhugget på sina ställen och ibland är logiken svår att förstå sig på. Men det är så nostalgiskt och så underhållande! Jag hoppas att Saga Egmont även ger ut böckerna om Nella, hittebarnet i Prinsbacka med den brokiga familjen, för de är också härliga. (De heter Hjärtat i översta lådan och Ballongfararens morgon.) Hennes fristående Ängel i grön klänning och Blendas bekännelser är också väldigt fina.

Maj av Viveca Lärn

I något sammanhang – troligen relaterat till Lydia Sandgrens Samlade verk – hamnade jag i en diskussion om bra skildringar av Göteborg. Det är ett favoritämne hos mig, och en av de allra bästa för mig är Viveca Lärn. Döm om min förvåning när jag läste Ingrid Norrmans artikel ”Sju Göteborgsromaner det är dags att läsa om” och insåg att jag missat en av Lärns tidiga ungdomsromaner, nämligen Maj. Härligt nog är det en av de titlar Saga Egmont givit ut på nytt, så det var lätt att få tag på e-boken.

Maj föds i Göteborg 1945 och är alltså nästan jämnårig med författaren. Vi får följa hennes uppväxt på västkusten, genom en efterkrigstid full av förändring. Väninnan Birgitta får henne att lämna flickrummet där hon helst legat och tänkt under barndomen, och med det kommer killar, drömmar om Paris och skrivande av poesi. Hon får semestervikariat på en stor tidning och visst finns paralleller med Lärns liv, som vi fått veta mer om bland annat i den underbara Sladdisen som jag slukade och njöt av förra våren.

Maj vann pris för bästa Göteborgsskildring året efter sin utgivning 1977 och oj, vad den förtjänar det. Det är helt underbart att läsa om min stad på femtio- och sextiotalet, somligt ter sig exakt likadant som nu, somligt är helt annorlunda. Det är så målande utan att vara för ordrikt och babbligt, Helt underbar läsning. Det är ingen lång bok, men den omfattar mycket i såväl tid som händelser och känslor. Missa inte denna, om du som jag råkat göra det tidigare.

Hur man blir slängd överbord av Emmy Abrahamson

Sedan Emmy Abrahamson började skriva för vuxna har hennes titlar följt samma mönster – det var Hur man blir kär i en man som bor i en buske, följt av Hur man gör succé på dårhus och nu är det dags för Hur man blir slängd överbord. I likhet med t.ex Goldie Hawns ”tjejen som…”-filmer och Mel Brooks ”det våras för…”-filmer så har böckerna ingenting med varandra att göra. Det blir ju lite konstigt kan jag tycka, men jag förstår tanken.

Jacqueline Coco Marilyn Åberg, född Jönsson, vill få en paus från sin stökiga småbarnsfamilj och skulle gärna vilja passa på att hitta en gubbvän åt sin mamma också. En medelhavskryssning borde ju rimligtvis lösa alla problem – lyx och glamour, drinkar och solsken – vad skulle kunna gå fel?

Ganska mycket, visar det sig förstås. Men trots att detta är allt annat än en harmonisk reseskildring (!) blir jag otroligt sugen på att åka på kryssning. Så svältfödd är jag tydligen, bara för att jag inte får resa någonstans i år, att till och med denna smått kaotiska berättelse får det att suga i resenerven.

Och visst är det underhållande och humoristiskt, med en distinkt touch av svärta. Somliga bitar är fruktansvärt sorgliga och det förmedlar Abrahamson bra. Andra bitar känns lite väl farsartade och tokroliga – men i balans funkar detta hyfsat som en lättläst, kort sommarroman.

Midsommarnattsdrömmar av Bengt Ohlsson

Av någon anledning känns det som om jag har läst en hel del Bengt Ohlsson. Det har jag inte – detta är min första. Så konstigt ändå, för det känns verkligen som om jag har någon sorts koll på den tidigare utgivningen. Icke! Dock har jag placerat flera titlar på min TBR på Goodreads, så det är väl därför. Och jag ska läsa mer.

Året är 1988. Ett kompisgäng i 25-årsåldern åker till Roslagen för att fira midsommar. Under kvällen berättar Jenny och Olof att de väntar barn. Nyheten fyller vännerna med en hisnande känsla. Är det redan dags att bli vuxna? Men de har alla förutsättningar att skapa den lyckligaste generationen någonsin.

Baksidestexten för tankarna till Louise Boije af Gennäs trilogi om kompisgänget under 2000-talet, och till Mariette Glodecks Röda vita rosen – det låter spännande helt enkelt. Och det är en kul berättarstruktur, för detta handlar inte bara om den midsommaren år 1988, utan berättelsen gör nya nedslag under midsomrar med samma gäng, 2003 och 2018. Försöker de klamra sig fast vid en tradition, eller njuter de faktiskt av varandras sällskap även trettio år efter den där första gången i Roslagen?

Det är ju onekligen stor skillnad mellan ungdomens hoppfullhet, när man äger världen, och trettio år senare, när man vet hur det blev. Tomas, som jag tänker på som huvudpersonen trots att flera av karaktärerna får komma till tals, är en ganska sympatisk och hyfsat intressant person vid alla tillfällen tycker jag men de övriga går från att vara väldigt spännande och färgstarka i början till ganska grå och platta porträtt senare i livet. Detta är antagligen medvetet men det är inte så upplivande.

Reflektionen får väl vara att inget är oändligt, och att hur vi än gör och varför så kan vi inte påverka faktumet att vi aldrig kan veta vad som kommer att hända imorgon. Om det är deppigt eller peppigt kan man ju diskutera. Jag föredrar nog att ta det till mig med tanken att man bara får en chans på det här med livet och att man lika gärna kan försöka göra det mesta av det. Inte så att jag tycker att man behöver hoppa bungy jump eller så varenda dag, ibland kan det ju räcka alldeles utmärkt med att njuta av extra god kopp kaffe eller att ha tid att se sex avsnitt på rad av en bra tv-serie – men att sätta värde på stunderna, liksom.

Jag saknar lite humor här. Det hade kunnat vara mer underhållande och ha lite mer charm utan att för den delen bli tramsigt. Men en helt okej relationsroman, och ja, som sagt, jag kommer fortfarande att läsa mer av Ohlsson. Fick nyligen tips om De dubbelt så bra, som jag ska försöka hinna med under semestern!

Goda grannar av Mattias Edvardsson

Jag sträckläser inte böcker så ofta nu för tiden – en kombination av brist på sammanhängande lästid och koncentration, tror jag. Men när Goda grannar blev tillgänglig började jag läsa så fort jag fick möjlighet och det tog mindre än ett dygn för mig att läsa färdigt. Bara det är ju något av ett gott betyg på boken.

Jag pendlade väldigt mellan om jag skulle ge boken en trea eller fyra i betyg på Goodreads. Det kändes spontant inte som om det skulle bli en fyra, eftersom jag upplevde att jag räknade ut hur allt hängde ihop lite för tidigt och eftersom jag tyckte att somliga av personporträtten blev för platta och intetsägande, men när jag sedan funderade och insåg att det tagit mig mindre än 24 timmar att läsa vilket väl då ändå indikerar att det är en fängslande bok.

Edvardssons förra bok, En helt vanlig familj, fokuserade på just familjen och vad man är villig att göra för att skydda dem som står en nära. I Goda grannar följer detta tema med, skulle jag vilja säga, och flyttar in i ett villaområde i den lilla staden Köpinge. Det är lite Desperate Housewives över området – konformistiskt, på något vis, där alla gör likadant som sina grannar. Klipper den ene gräset gör resten av grannarna det också.

Micke och Bianca och deras två små barn flyttar hit från Stockholm, för att fly undan något mörkt i sitt förflutet. Efterhand får vi lära känna resten av grannarna och det är då sannerligen en brokig skara med ett förflutet både sinsemellan och var för sig. När en olycka med dödlig utgång sker börjar allt rullas upp, ur tre olika berättarperspektiv och ur två olika tidsperspektiv – före och efter olyckan. Det funkar bra, men det är tur att jag läste boken och inte lyssnade, för då hade jag nog inte förstått någonting.

När jag nu reflekterar över läsningen, en månad efter att jag plöjde den, inser jag att jag nog tyckte mer om den än jag trodde då. Kanske var jag lite besviken över att jag själv listade ut hur det skulle gå, men det har jag väl smält nu och kan hantera 😉 Det blir aldrig riktigt spännande à la thriller, det tycker jag inte, men det smygande, långsamma och lite subtila är inget dumt grepp.