Etikett: Spänning

Middagsgästen av B P Walter

Fyra personer äntrar matsalen i det vackra huset i Londons Chelsea den här kvällen. Det perfekta paret Matthew och Charlie, den perfekte sonen Titus och den perfekta främlingen Rachel. Innan kvällen är slut kommer en av dem att ligga död över matbordet och en av dem stå med blodig kniv i hand, ringandes polisen för att överlämna sig själv.

Så börjar boken. Därefter hoppar handlingen bakåt elva månader, då Rachel lämnar Yorkshire för att flytta till London och av en slump (?) springer på Charlie och Matthew i en bokhandel på Kings Road.

Jag kan liksom inte berätta så mycket mer än så – jag tror faktiskt att man ska dyka in i denna utan att veta speciellt mycket mer. Det är intressant sammansatt och spännande, om än lite väl långsökt på sina ställen – men det behövs för att komma fram till upplösningen och det köper jag.

Det finns så enormt många spänningsromaner därute med liknande titlar och omslag och det är väldigt svårt att hitta rätt bara sådär. Men detta blev en lyckträff för mig.

Boken kan man köpa här.

A Girl called Justice (Justice Jones, #1) av Elly Griffiths

Justice Jones har blivit hemskolad hela sitt liv, av sin mamma som var deckarförfattare. Nu har mamman gått bort och Justices pappa (som förstås är domare) skickar henne till internatskola.

Allt är nytt och ganska läskigt, och ännu läskigare blir det när Justice får nys om att en av kammarjungfrurna på skolan kanske blivit mördad. Hon sätter tänderna i att ta reda på vad som hände.

Samtidigt navigerar hon blondinerna som regerar i korridorerna, den hemska bruna skoluniformer, fönstren som får is på insidan när det blir vinter och den hemska maten. När en storm gör att skolan blir isolerad från omvärlden börjar det hända hemskheter på riktigt.

Det är en charmig skildring av en flickskola på 30-talet, men den är inte puttinuttig och mesig alls. Spännande och klurig även för en läsare som är minst tjugofem år äldre än målgruppen. Fint!

Boken kan man köpa här.

The Windsor Knot (Her Majesty the Queen investigates, #1) av S J Bennett

S J Bennett har hittills skrivit tre böcker i sin serie Her Majesty the Queen Investigates och som grav anglofil och smygrojalist samt Christie-fangirl var det ju ganska svårt att stå emot att prova på The Windsor Knot.

Drottning Elizabeth, som är 89 år när boken utspelar sig, har hållit en ”dine and sleep” på Windsor Castle med alla möjliga prominenta gäster och vaknar dagen efter, nöjd med kvällen. Den känslan skiftar fort när hon får reda på att den unge ryske pianisten som spelade på festen har hittats död i sitt rum med ett rep om halsen. Det är tydligt att det inte handlar om självmord, så polisen drar på stora växlar.

Medarbetarna på slottet blir förstås hastigt misstänka – men drottningen har ägnat en stor del av sitt liv på tronen med att lösa mysterier och nu har hon ett i sitt eget favoritslott att ta itu med. Som tur är är en av sekreterarna, Rozie, mer än villig att hjälpa till.

Jag tyckte att det var svårt att komma in i boken och det hela blir väldigt mycket mer invecklat än vad jag hade förväntat mig av denna typ av deckare. Det finns dock stråk av humor på hög nivå, såsom denna dialog mellan drottningen och prins Philip:

“Last thing you want is to be discovered in a royal palace with your goolies out.”
“Philip!”
“No, I mean it. No wonder everyone’s keeping it hush-hush. That, and protecting your fragile nerves.”
The Queen threw him a look. “They forget. I’ve lived through a world war, that Ferguson girl, and you in the navy.”

Inget mästerverk, det här, men hyfsat underhållande just tack vare humorn. Och Rozie och hennes chef Sir Simon, som båda är fina karaktärer. Om jag fortsätter med serien? Tveksamt faktiskt, då det finns så mycket annat i genren som lockar mig mer. Dock utspelar sig nästa bok mitt i Brexitomröstningarna och Trumpvalet, så det skulle ju kunna vara lite intressant som retrospektiv…

Boken kan man köpa här. Finns också på svenska (men jag tror verkligen att man tillgodogör sig berättelsen bättre på originalspråk, om man känner sig bekväm med det).

Daisy Darker av Alice Feeney

Daisy Darker har många gemensamma element med And then there were none. Även denna bok inleds med några rader från agenten, där det står ungefär ”Jag emottog detta manus från författaren och blev förvånad eftersom jag vet att hon är död sedan ett tag tillbaka”. Det sätter onekligen en viss stämning.

Sedan tar berättelsen fart, om när familjen Darker ska samlas för att fira farmor Darkers åttioårsdag. En spåkvinna har en gång berättat för henne att hennes åttionde födelsedag blir hennes sista, så nu ska alla vara med. Hennes son Frank, hans ex-fru Nancy, deras tre döttrar Rose, Lily och Daisy och Lilys dotter Trixie – samt Conor, som blev ett slags fosterson för farmodern men nu, liksom döttrarna, blivit vuxen.

Av olika skäl är det ingen vidare god stämning i den här familjen. Alla har (sannerligen) sina brister och besattheter, utom möjligtvis farmor och Trixie. Daisy lider särskilt av detta, eftersom hon praktiskt taget ignoreras av samtliga i familjen. Hon föddes med ett svårt hjärtfel och har redan dött flera gånger om.

Efter en ganska udda middag hittas farmodern död i köket, och en rimmande dikt där var och en i familjen får ett stycke hittas skriven i krita på spiselhällen. Där tar mördandet fart. Just det ja – det hela utspelar sig på en ö i Cornwall, som blir helt avstängd från fastlandet medan tidvattnet är inne. Farmor hittas död vid midnatt och det blir inte ebb förrän tidig morgon. De är alltså fast – liksom karaktärerna i Christies klassiker – utan möjlighet att ta sig någonstans.

Det är spännande, det tycker jag. Jag hade ett antal olika teorier under läsningens gång och en av dem stämde ganska bra men det var fortfarande spännande. Smart hopklurat av Feeney. Miljöerna är magnifika och jag får en längtan att resa till Cornwall igen. Extrapoäng för karaktäriseringen av farmor Darker, en excentrisk kvinna som ägnat livet åt att skriva och illustrera barnböcker och samlar på klockor.

Boken kan man köpa på engelska här, eller på svenska här.

Hämndens tid av Jonas Sjöstedt

Jonas Sjöstedt, tidigare ordförande för Vänsterpartiet, har skrivit några deckare som fått hyfsade omdömen så jag blev lite intresserad av att prova. Det blev den fristående (åtminstone hittills) Hämndens tid.

En talmansresa till Helsingfors spårar ur när en vänsterpartistisk riksdagsledamot dyker upp dyngrak och gapar och skriker vid ett besök vid olika minnesmärken för de som stupat i krig. Reijo Mäkinen är förbannad efter att ha fått veta ett och annat om sin finska släkts historia, och det späs på av att ett gäng deltagare långt ut till höger tar över stunden med att hylla stupade tyskar.

På färjan tillbaka till Stockholm fortsätter Mäkinen att dränka sina sorger. Nästa morgon vaknar han bakfull och eländig – och blir anklagad för mord på en sverigedemokrat, Antonio Juaréz som hittats död i sin hytt. Mäkinen hällde en öl över honom i baren kvällen innan och man ser på övervakningskameror att det stämmer i tid.

I Vänsterpartiets riksdagsgrupp finns David Lööf, tjänsteman med barn på heltid och en önskan om att träffa någon. Han tar dessutom på sig uppgiften att försöka reda ut vad som egentligen hänt på färjan. Polisen Jessika Fast driver den formella utredningen, men Lööf och Fast hittar olika spår. Hemska historiska händelser i såväl Finland som Chile kommer upp till ytan, liksom konflikter och mörka sidor av den svenska politiken.

Det finns givetvis en politisk färg i romanen – allt annat vore väl underligt. Men det är spännande, lättläst och smart med bra driv och faktiskt mycket lärorikt om ett och annat som åtminstone jag inte hade någon koll på. 

Boken kan man köpa här.

Don’t wake up av Liz Lawler

Läkaren Alex Taylor avslutar sitt skift på Baths stora sjukhus för att gå iväg på middagsdejt med sin pojkvän. Kanske är det ikväll han kommer att fria? Nästa gång hon vaknar ligger hon naken och fastspänd i gynställning på ett operationsbord. Mannen som står över henne är inte läkare och valet han ger henne är otänkbart.

Nästa gång hon vaknar är på akuten. Hon är helt oskadd och det finns inga tecken på att något våld begåtts emot henne. Allt som finns är en bula i huvudet, och den generella uppfattningen är att hon fick en gren i huvudet på parkeringen när hon gick till bilen, tuppade av och har drömt alltihop. Samtliga operationssalar var i legitimt bruk när det hela hände.

Alex är helt säker på vad som hände, men ingen tror henne. Hon sjunker ner i vodkans tröstande famn, anklagas för att nästan ha dödat en patient och känner sig ensammast i världen. Fler kvinnor dyker upp, och Alex tror att de fallit offer för samma gärningsman. Det är förstås ingen som tror henne där heller.

Detta är en väldigt obehaglig men extremt spännande thriller – på sina ställen. Ibland blir det för långsökt och mot slutet tycker jag nog att det spårar ur lite väl. Men det hindrar inte att jag inte kunde sluta läsa.

Liz Lawler har skrivit fler thrillers i sjukhusmiljö och jag man absolut tänka mig att läsa någon till. Denna stod på ett påskekrim-bord på biblioteket och jag högg den mest i farten, kul att träffa på en för mig okänd författare den vägen.

Boken kan man köpa här – just nu kostar e-boken bara 28 kronor.

Lögnaren i skafferiet (Nina Storm, #2) av Kristina Appelqvist

Kristina Appelqvist har varit en favorit hos mig i många år då jag verkligen älskar deckarna i högskolemiljö i Skövde och Varnhem med rektor Emma Lundgren och litteraturforskaren Helena Waller som huvudpersoner i varsin serie. Nina Storm kom in i mitt liv i Appelqvists förra bok, Klänning för korta kvinnor, och nu är hon tillbaka. I chock, för kulturministern är död. Och Nina och kulturministern har ett förflutet som inte får komma fram i ljuset.

På myndigheten för kulturstöd där Nina är kommunikationschef är det fortfarande hyfsat outhärdligt att jobba för generaldirektören Diana, som nu ställer till ännu mer problem för sina medarbetare. Tack och lov har Nina bra kollegor omkring sig.

När Nina bestämt sig för att upplåta prästgården hon ärvt i Västergötland till en skrivarkurs för den berömde deckarförfattaren Greger Sparre är faktiskt två av kollegorna deltagare, och ännu en rycker hastigt och lustigt in som husmor. Det är en brokig skara som ska lära sig skriva och Sparres metoder – åtminstone med en grupp – ter sig väldigt okonventionella.

Det pågår helt enormt mycket i denna bok, och hade det inte varit för att Appelqvist skriver så himla trevligt och humoristiskt hade jag tappat trådarna. Men det gör jag inte, för det är så underhållande och klurigt och smart. Dessutom är det härligt omväxlande med en deckare där ingen blir mördad!

Well-schooled in murder (Kommissarie Lynley, #3) av Elizabeth George

Well schooled in murder är tredje boken i serien om Lynley och Havers, som nu är uppe i 20+. Elizabeth George är en av de stora deckarförfattarna och det är som det ska, för hon är mästerlig på ett ovanligt sätt – inte bara är gåtorna extremt intrikata och väl uttänkta, hennes språk är också otroligt bra – liksom karaktäriseringen. Thomas Lynley, lord och allt vad han är, och Barbara Havers, från minst sagt enkel bakgrund, är ett oväntat och till en början ovilligt radarpar. Det blir väldigt lyckat. Lyckad är även balansen mellan livet utanför polisarbetet. Det privata tar inte mycket plats rent textmässigt, men det som finns med är väldigt effektfullt.

I denna bok blir Lynley uppsökt av en gammal skolkamrat från Eton. Han är numera någon sorts husfar på en internatskola i Sussex och en ung elev har försvunnit. Eleverna är förstås hans ansvar och han är förkrossad och mycket stressad över vad som hänt. Till en början är det förstås inte ett fall för Scotland Yards mordrotel, men när pojken hittas död på en lantkyrkogård långt från skolan blir det en mordangelägenhet.

Det finns mycket att hämta på en internatskola vill jag lova. Fasaden är pampig, liksom allt annat som föräldrar kan tänkas få syn på, men insidan är sliten och skitig. En tydlig metafor för vad som pågår bakom slutna dörrar – pennalism, kriminalitet och oansvariga vuxna. Och skrymslen och vrår, förstås.

Det är en lång bok, med mycket folk och jag blev då och då lite trött på den för det kändes som om jag inte kom någonvart. Men så plötsligt – flera gånger under läsningens gång – hände något som tände gnistan igen. Någon gång i mitten tänkte jag att nej, jag orkar nog inte fortsätta med serien just nu – men när jag stängde den igår kväll insåg jag att det kommer jag visst det. Kanske inte på stubinen, men jag kan omöjligt lämna dem här.

Boken kan man köpa här.

Dödens snabba vingar (Maria Wern, #24) av Anna Jansson

Tjugofjärde boken i en serie – kan det verkligen fortsätta vara bra? Ja, i alla fall vad gäller Anna Jansson och Maria Wern. Jag tror att det handlar om att balansen mellan karaktärernas privatliv och polisarbete och mordgåtor har hållit sig på en bra nivå hela tiden. Det är lite som med Peter James och Roy Grace, och Elly Griffiths och Ruth Galloway – karaktärerna utvecklas i takt med seriens gång och det gillar jag.

Denna gång hittas en kvinna död i en gammal Amason i ett garage vid en stuga där en mycket bakfull mäklare ska hålla en visning. Kvinnan har varit försvunnen i ungefär ett halvår och av fyndplatsen att döma har kroppen nog befunnit sig där ungefär lika länge. Kvinnan var forskare på universitetet med inriktning på det urgamla avloppssystemet under Visby, där De dödas sal sägs finnas. Samma dag försvann även hennes faster spårlöst.

Hemmavid roddar Maria inte bara sin egen avgrundsdjupa sorg, utan även sina barn, sin pappa som bor i gäststugan och sin gamla bästa vän Karin, som är djupt nere i sin bipolaritet. Och i skuggorna rör sig en riktigt obehaglig figur.

Man får koppla bort det här med osannolikheten att Gotland skulle vara drabbat av så enormt många invecklade mord (Lex Fjällbacka) förstås. Särskilt om man tänker på att Mari Jungstedt parallellt har tagit död på ungefär lika många på ön. Men det gör jag så gärna för jag gillar verkligen att följa Wern och de andra. Man får sig en dos folktro och medeltidshistoria och aktuella ämnen tas upp på ett okrystat sätt. Snyggt utfört och spännande hela vägen. Lättläst och underhållande.

Boken kan man köpa här.

Daisy i kedjor av Sharon Bolton

Daisy i kedjor poppade upp när jag försökte samla inspiration och planera lite kring vad jag skulle läsa under mars månads tema på Kaffe & Kultur, på någon lista med ”böcker om böcker”. Huvudpersonen Maggie Rose är nämligen inte bara försvarsadvokat, hon är true crime-författare också. Dock märkte jag inte av speciellt mycket av just den biten ska sägas, så jag vet inte hur bra den passar in i #kaffeochkulturomkultur egentligen. Men men, läste den gjorde jag och bra var den, om än inte en av Boltons bästa.

Daisy i kedjor utspelar sig i Englands West Country. Seriemördaren och därtill läkaren Hamish Wolfe är en sådan där mördare som fått en hel fanklubb, som alla är övertygade om att han sitter oskyldigt inspärrad på fängelset på Isle of Wight, efter att ha dömts för kidnappningsmord på tre kvinnor.

Maggie Rose har tidigare fått dömda mördare frisläppta och Wolfes fanklubb – och han själv – vill nu att hon ska ta sig an även hans fall. Hon håller låg profil trots sin framgång – förutom i sin framtoning, med sitt blåa hår och färgglada kläder.

Anledningen till att man tror att det är Wolfe som är skyldig till de tre kvinnornas död är delvis på grund av platserna där de återfanns, men även för att de har ett utseendedrag gemensamt. (Här blir jag lite galen eftersom detta gemensamma drag ska vara fetma, men en kvinna på drygt 170 cm som väger 80 kilo är knappast FET, kom igen.) Till slut ger Maggie i alla fall med sig och börjar åka till Isle of Wight för att besöka Wolfe i fängelset och försöka reda ut hur – om – hon ska kunna hjälpa honom.

Det pendlar mellan prosatext och delar ur förhör med Wolfe, artiklar och annat ur hans förflutna. Jag tycker inte att det är så svårt att räkna ut vart det barkar, men det är ganska spännande på vägen dit. Pluspoäng för det mycket snygga omslaget men jag förstår inte varför man översatte titeln till Daisy i kedjor. Daisy in chains är betydligt klatschigare.

Boken kan man köpa här.