Etikett: Norstedts

Dödens snabba vingar (Maria Wern, #24) av Anna Jansson

Tjugofjärde boken i en serie – kan det verkligen fortsätta vara bra? Ja, i alla fall vad gäller Anna Jansson och Maria Wern. Jag tror att det handlar om att balansen mellan karaktärernas privatliv och polisarbete och mordgåtor har hållit sig på en bra nivå hela tiden. Det är lite som med Peter James och Roy Grace, och Elly Griffiths och Ruth Galloway – karaktärerna utvecklas i takt med seriens gång och det gillar jag.

Denna gång hittas en kvinna död i en gammal Amason i ett garage vid en stuga där en mycket bakfull mäklare ska hålla en visning. Kvinnan har varit försvunnen i ungefär ett halvår och av fyndplatsen att döma har kroppen nog befunnit sig där ungefär lika länge. Kvinnan var forskare på universitetet med inriktning på det urgamla avloppssystemet under Visby, där De dödas sal sägs finnas. Samma dag försvann även hennes faster spårlöst.

Hemmavid roddar Maria inte bara sin egen avgrundsdjupa sorg, utan även sina barn, sin pappa som bor i gäststugan och sin gamla bästa vän Karin, som är djupt nere i sin bipolaritet. Och i skuggorna rör sig en riktigt obehaglig figur.

Man får koppla bort det här med osannolikheten att Gotland skulle vara drabbat av så enormt många invecklade mord (Lex Fjällbacka) förstås. Särskilt om man tänker på att Mari Jungstedt parallellt har tagit död på ungefär lika många på ön. Men det gör jag så gärna för jag gillar verkligen att följa Wern och de andra. Man får sig en dos folktro och medeltidshistoria och aktuella ämnen tas upp på ett okrystat sätt. Snyggt utfört och spännande hela vägen. Lättläst och underhållande.

Boken kan man köpa här.

Ta ner solen av Sara Molin

Sara Molin har skrivit tre romaner tidigare som jag har gillat skarpt – Som en öppen bok, En oönskad julklapp och Frågar åt en vän. Och ni vet vad det betyder – höga förväntningar. Oundvikligt och jättedumt, för hade jag sänkt förväntningarna kanske jag hade sluppit bli lite smått besviken på Ta ner solen. (Tänk vad spännande det vore att läsa böcker utan att veta vem som skrivit dem…)

Ella är allergisk mot solljus, något som förstås haft stor inverkan på hennes liv. På grund av detta, som någon sorts aktion för att ta kontroll, utbildar hon sig till meteorolog. Hon bor tillsammans med sin farmor, som tagit hand om henne hela liveet, och har fina kompisar omkring sig som stöttar och hjälper och det är denna grupp vi får följa under nio år.

Jag fäster mig tyvärr inte alls vid varken karaktärer eller story. Det känns som om jag läser en väldigt lång bok om mestadels omogna ungdomar, det blir för ytligt. Skeenden beskrivs i efterhand istället för att upplevas och huvudpersonens agerande känns ibland inkonsekvent bortom vad som känns rimligt. (Alla skiftar ju förstås humör och attityd, men… ja, det går inte ihop.)

Bitvis glittrar det dock till och blir engagerande. Detta är inte en dålig roman. Inte alls. Den är helt okej! Men jag hade hoppats på mycket mer, både känslor, engagemang och gärna lite humor.

Något som var väldigt intressant och kanske det bästa med boken var meterologin. Jag visste absolut ingenting om hur man blir meteorolog och hur intensiva och tuffa studier som leder fram till yrkestiteln. Riktigt spännande.

Boken kan man köpa här.

Snöängeln (Charlotte von Klint och Per Berg, #2) av Anki Edvinsson

Jag börjar aldrig någon annanstans än med första boken när det handlar om serier. Men här blev jag lurad av appen jag använder, vilket jag inte förstod förrän en bra bit in i Snöängeln, som då är bok nummer två om Charlotte af Klint. Men då hade jag kommit såpass långt att det fick vara. Grämer mig lite ändå, förstås, principer är principer… 😉

Handlingen är förlagd till ett vintrigt Umeå. En ung kille med svår OCD hoppar från en bro, mitt framför ögonen på sina föräldrar. En medelålders, till synes skötsam och ordentlig kvinna utan kopplingar till brottslighet hittas mördad i sitt badkar. Och efter en fest i ett hus ute på landsbygden försvinner en tonårsflicka spårlöst. I tunna kläder, i flera minusgrader.

Det är svårt för poliserna att se en koppling, men sakta kryper det fram att detta handlar om droger, gamla konflikter och sådant som inte går att förlåta.

Charlotte, som är adlig och stenrik men också polis, och kollegan Per Berg står smått handfallna inför de mörka makter som rör sig i den undre världen.

Någon exceptionell deckare är detta kanske inte, men den har tempo och driv och en ganska intressant story som inte är helt förutsägbar. Några scener är otroligt välskrivna, särskilt en där snö och is är pivotal. Om jag hoppar tillbaka och läser bok nummer ett, Sjöjungfrun, vet jag inte, men det är inte omöjligt alls. 

Boken kan man köpa här.

Tone tur o retur: Tales från Bullshit City och andra ställen av Tone Schunnesson

Jag brukar inte citera baksidestexter och liknande, men jag måste göra ett undantag här. Dels för att den beskriver vad denna bok innehåller på ett bättre sätt än jag skulle göra, men också för att det är en så välskriven och intressant text.

”När Hannes Westberg 2001 sköts av polis under EU-toppmötet i Göteborg var jag tretton år gammal. Två år senare hade George W Bush startat Irakkriget. Det är två historiska händelser som formade mitt sätt att betrakta världen.

Men trots ett tidigt och stort politiskt engagemang så tappade jag den starka övertygelsen om att en annan värld faktiskt är möjlig någonstans längs vägen. Inte för att en förändring inte kändes angeläget, utan för att världen var mer flytande och krångligare än vad de flesta politiker tycktes vilja kännas vid.

Inför valet 2022 bestämde jag mig för att i samarbete med Aftonbladet ge mig ut i Sverige för att ta upp kampen mot känslan av meningslöshet.

Det var dags för mig att söka svar på frågor som blivit hängande alltför länge. Varför har Sverigedemokraterna en så lyckad YouTube-kanal? Vem är rikast i Sverige? Har Miljöpartiets språkrör dödsångest? Hur uppriktig är oron över gängkriminalitet? Vilken karaokelåt sjunger Tomas Bodström på fest?

Världen är konstig, men också sorglig, ball och uppfordrande. Men den kräver att man bryr sig om den. På riktigt.”

Tone Schunnesson, 2022

Jag tycker att Tone Schunnesson är en av våra intressantaste och vassaste mediepersonligheter. Blir alltid glad när det är hon som är en av gästerna i Cyklopernas land. Hennes förra roman, Dagarna, dagarna, dagarna var fantastisk, så nu var det kul att läsa andra sorters texter. Valrörelsen 2022 var ju onekligen både intressant, löjeväckande och plågsam, och när den väl var över var det spännande att se tillbaka på den genom Schunnessons ögon. Hon uttrycker sig fantastiskt bra och engagerande – och jag tror att även den som inte delar hennes politiska åskådning kan uppskatta Tone tur o retur.

Tyvärr är boken riktigt dåligt korrekturläst. Väldigt tråkigt och slarvigt av ett stort förlag.

Boken kan man köpa här.

Skilsmässan av Moa Herngren

Bea och Niklas Stjärne är ett präktigt och ordentligt medelklasspar med två tonårsdöttrar som bor på Östermalm. (Gäsp.) Han jobbar som läkare och försörjer familjen, hon jobbar deltid på en välgörenhetsorganisation. En kväll tjafsar de om en hyfsat bagatellartad sak, Niklas sticker hemifrån och håller sig borta i flera dagar.

Bea sticker till Niklas familjs sommarställe på Gotland, dit de ändå varit på väg, med döttrarna. Svärföräldrarna har varit som föräldrar för Bea, så det känns som det naturligaste att göra. När hösten väl kommer visar det sig att Niklas inte har någon lust alls att jobba på äktenskapet – han har träffat en annan och vill skiljas.

Moa Herngren skriver bra om relationer, inte tu tal om den saken, men jag tycker inte att detta är en särskilt bra roman. Man måste som bekant inte gilla huvudpersonerna, men jag blir så irriterad på båda två. De får båda berätta ur sitt perspektiv, vilket är tur, för hade hela boken berättats av Bea hade jag aldrig läst ut den. Det känns som om alla hyllar den, men jag förstår faktiskt inte riktigt varför. Bea är en självupptagen gnällspik, Niklas mesig och klyschig i sitt krisande.

En berättelse om en skilsmässa mellan ett par som varit ihop jättelänge är i sig ganska intressant, men detta är inte intressant för mig. Den är varken lång eller komplicerad men det tog tio dagar att läsa 348 sidor – det är ett tecken på hur trött på den jag blev.

Boken kan man köpa här.

Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne – och tv-serien med samma namn

Nog har jag tänkt läsa Jorden runt på 80 dagar i ett antal år, men det har liksom inte blivit av. Men så kom jag plötsligt att tänka på den häromdagen och behövde en ny fransk titel så det var ju bara att sätta igång. Drog mig till minnes att @mettaphoria nämnt en tv-serie här och den fanns trevligt nog på SVT Play, så vi plöjde den här i helgen som gick. Det är inga större problem att läsa och titta parallellt, för serien innehåller väldigt mycket som inte finns i boken. Det luriga är förstås att man inte vill få slutet spoilat, så där gäller det ju att välja vilket medium som ska förmedla det. Jag skulle nog faktiskt rekommendera att tv-serien får göra det. Mycket effektfullt.

Nå – boken då. Gentlemannen Phileas Fogg lever ett inrutat liv – han har särskilda precisa hålltider för sin betjänt, han tillbringar tolv timmar om dagen på The Reform Club där han läser tidningen, spelar whist och äter lunch och middag. En dag kommer han i samspråk med några andra herrar om att man nu tack vare en ny järnvägslinje i Indien ska kunna ta sig jorden runt på åttio dagar. Fogg menar att han skulle klara av det, och slår vad med de andra. Han ger sig av till Dover redan samma kväll tillsammans med sin sprillans nya betjänt Passepartout – den gamle fick sparken då han var två minuter sen med rakvattnet.

Man får sig en riktig äventyrsberättelse, men den är bildande också – flera skeenden föregås av en liten historielektion vilket är skoj. Spänningen kring resan och tiden är inte nog – de har också en engelsk detektiv hack i häl då Fogg passar in på ett signalement på en bankrånare.

Vernes berättelse gick som följetong i tidningen Le Temps under samma tidsperiod som handlingen utspelar sig, vilket fick många att tro att det faktiskt skedde på riktigt. Lite kul kuriosa.

Tv-serien är påkostad och otroligt snyggt gjord. Många händelser finns alltså inte med i boken, men flera av dessa gör plats för samhälleliga reflektioner kring bl.a kolonialism, fattigdom och rasism. Karaktärerna är uppdaterade och det gör sig alldeles utmärkt, så länge man är villig att hantera bok och serie som separata entiteter.

Denna text publicerades från början på Kaffe & Kultur.

Boken kan man köpa här.

Soluppgång över strandpromenaden (Lilla bageriet, #4) av Jenny Colgan

Det är alltid mysigt att komma tillbaka till Mount Polbearne och så även nu. Flora och hennes familj bor kvar i fyren – självklart tillsammans med lunnefågeln Neil, som är en av de bästa djurkaraktärerna jag vet i litteraturen. Det är inte helt lätt att bo i en fyr med småbarn, och det är inte gratis heller. Men de kämpar på bäst de kan.

En annan som kämpar på är Marisa. Hon har förlorat sin morfar och är totalt förstörd. Hur kan andra fortsätta med sina liv efter att något sådant hänt? Hon sköter sitt job som registrator helt och hållet hemifrån och vill absolut inte behöva lämna sin lägenhet. Men till slut måste hon göra det, när hennes hyresvärd vill flytta in hela sin polyrelation. Han har som tur är kontakter och kan ordna en stuga åt henne just på Mount Polbearne.

Marisa vill bara vara för sig själv, ägna sig åt jobbet och inte så mycket mer. Lugn och ro, tack! Men det blir svårt när en rysk pianolärare flyttar in vägg i vägg. Hemifrån honom är det aldrig tyst – när han inte undervisar i skolan ger han privatlektioner hemma – och han spelar även piano på nätterna. Marisa håller på att bli galen. Hon lämnas heller inte ifred av öborna, som förvisso har fullt upp med att rädda det lilla bageriet – men de vill väldigt gärna att hon också ska hjälpa till.

Gulligt och förutsägbart och med, som alltid när Colgan är som bäst, mörker bakom fluffet. Absolut läsvärd! Trevligt är det också att en liten del av boken utspelar sig i Imperia i Italien, där jag faktiskt varit på olivmuseum.

Boken kan man köpa här.

Vinter i drömhuset av Maeve Binchy

I perioder har jag läst Maeve Binchy mer än något annat. Flera böcker har jag läst om flera gånger om. Jag tycker så mycket om hennes sätt att skriva fram karaktärer, och miljöer och… en känsla, liksom. Allt känns trovärdigt, oavsett tidpunkt och plats, och det är skickligt.

På sistone tappade jag henne lite, dock. Det var någon bok som jag inte var helt såld på, och sedan glömde jag nog bort henne lite i den strida strömmen av böcker som passerar mitt medvetande och som jag bara måste läsa så fort det går.

Men – nu hade vi Irland som månadens land på Kaffe & Kultur i juni, och då passade det ju bra att plocka upp denna, som blev Binchys sista innan hon gick bort 2012.

Chicky Starr lämnade den lilla staden Stoneybridge på västra Irland för att flytta till New York med sin stora kärlek. Ingenting blir som hon tänkt sig, ”för alltid” som hon blev lovad blev bara ett par månader och hon börjar jobba på ett litet hotell för arbetare och lär sig det mesta om hur man sköter ett sådant.

Efter ett antal år återvänder hon till Stoneybridge. Där finns Miss Queenie Sheedy – en gammal dam som bott i sitt stora hus tillsammans med sina systrar tills de andra gick bort och hon blev ensam kvar. Chicky köper huset av henne med löfte att hon får bo kvar så länge hon lever – Chicky ska starta en egen hotellverksamhet. Något olikt alla andra hotell, där gästerna äter tillsammans i köket på kvällen och har möjlighet att verkligen uppleva Irlands fantastiska västkust. Med hjälp av sin systerdotter Orla och en ung kille som skickats till Stoneybridge för att sluta upp med sitt brottsliga leverne får hon ordning på huset och snart kan hon öppna.

Vi får följa ett antal personer som av olika anledningar hamnar på Stone House under en vintervecka. Här finns ett pensionerat par som lägger all sin tid på att försöka vinna tävlingar i tidningar, en amerikansk filmstjärna som missar ett plan till ett viktigt möte och hastigt och lustigt bestämmer sig för att resa inkognito till hotellet, en sur gammal rektor, en svärdotter och svärmor som inte alls vill åka på semester tillsammans, ett läkarpar som sett för mycket död. Och kul nog en ung svensk kille, Anders, som inte vill ta över sin pappas revisionsbyrå.

Man får följa allas liv innan resan till västra Irland och det är brokiga berättelser vill jag lova. Det är faktiskt extra kul att läsa skildringarna av Sverige, för där hade jag annars kunnat misstänka att det skulle bli lite tokigt, att folk skulle heta konstiga saker och att man skulle undra vart man hamnat – men Binchy kan man lita på. Och så berättelser om veckan under vintern, förstås.

Jättefin roman, som jag förväntade mig, med många levnadsöden, mycket charm och värme och mycket humor. Tyvärr känns den svenska titeln Vinter i drömhuset som ett billigt knep för att sälja in boken som rakt av feelgood à la Sommar på det lilla utedasset bakom trädgården under poppeln med sju hundar och en chokladask. Men det blev bra läsning ändå.

Boken kan man köpa här.

Babetta av Nina Wähä

Nu känns det som om jag kommer att upprepa vad varenda recensent redan sagt – men det må vara hänt. Jag tyckte att Wähäs Testamente var helt fantastisk, och hade därmed höga förväntningar på Babetta. Förstås. Den blev trevligt nog utsedd till bokcirkelbok för maj, perfekt!

Detta är något helt annat, vilket jag visste från start. Katja reser ner till sin kompis Lou i södra Frankrike enligt den senares önskemål. De två gick teaterlinjen tillsammans och Lou har gjort stor succé som skådespelerska, framför allt i den historiska storfilmen Babetta. Katja gav upp på skådespelardrömmen efter att ha sökt scenskolan många gånger utan framgång och jobbar istället på ett ekologiskt kafé i Stockholm – så när möjligheten att tillbringa sommaren på ett franskt chateau uppstår kan hon förstås inte säga nej. Hon säger förresten aldrig nej till Lou.

Den gamla symbiotiska vänskapen återuppstår snabbt, men jag funderar på om det inte är parasiti snarare än symbios. Redan från start känns vänskapen inte varken hälsosam eller särskilt äkta – det är effektivt gestaltat av Wähä.

Det finns två saker som jag inte riktigt gillar. För det första – en hel drös kapitel som bara analyserar Babetta. Det intresserar mig inte ett skvatt att läsa om en film som inte ens finns. Och det intresserar mig absolut inte att läsa otaliga utläggningar om Lous utseende, kläder, smink, parfym, skor… och så vidare. Dessutom blir jag lite galen på alla kapitel som inleds med att Lou ligger vid poolen och drar handen genom vattnet. Det kanske bara händer ett par gånger, men det känns som femton.

Men visst får det mig att längta till Frankrike. Och visst blir man lite hungrig. Välskrivet är det, även om jag tycker att somligt är tjatigt så är Wähäs språk tilltalande, och nog kommer att jag att läsa mer av henne i framtiden. Just Babetta var inte för mig, dock.

Dock – bonus för det alternativa slutet! Först då väcktes mitt intresse på riktigt.

Boken kan man köpa t.ex här.

Vända blad (Schantz förlag, #2) av Johanna Schreiber

I andra boken om Schantz förlag har berättarperspektivet skiftat till Clara, som jobbar som redaktör på förlaget. Hon har inte direkt någon särskild erfarenhet av kärlek och lyckade förhållanden, och tror absolut inte att det kan bli så lyckligt som i böckerna hon arbetar med.

När hennes största författare byter till ett konkurrerande förlag tappar Clara sugen lite grann, men en dag landar ett manus i inkorgen som är något alldeles extra. Det är en historisk kärleksroman som utspelar sig i Lappland – och Clara måste se till att Schantz får avtalet. Vad hon inte har räknat med är att författaren inte är den kvinna hon räknat med – och hon är absolut inte redo för de känslor som uppstår.

Vid sidan om detta finns en problematisk relation till familjen, en snorkig förlagschef, opålitliga kollegor och något mystiskt som pågår i förlagets ledning.

Det är kul att läsa om förlagsbranschen, beskrivningarna känns trovärdiga (även om jag inte vet speciellt mycket) och man kan dra en och annan parallell till verkligheten, tycks det mig. Jag läser inte jättemycket feelgood, men det känns onekligen som om Vända blad följer feelgoodmallen väldigt väl. Lite för väl kanske, för jag tycker att jag listade ut lite väl mycket lite väl tidigt.

Det gjorde inte så mycket. Det var underhållande lyssning och bitvis riktigt roligt. Sedan är det som sagt delar som känns väldigt förutsägbara, såsom hela delen med systern (ja x2 när jag tänker efter). Men jag kan leva med det. Jag underhöll mig trots allt med Jill Mansell och hennes gelikar i flera år efter att jag slutade plugga, när jag omöjligt kunde läsa annat än feelgood och veckotidningar. Man får vänja sig igen! Egentligen tror jag att jag borde läsa mer feelgood, men jag får spel på alla fjompiga titlar och fjompiga omslag med kvinnor avbildade bakifrån. Men det var ett sidospår!

Boken kan man köpa t.ex här!