Etikett: Nigeria

Det där som nästan kväver dig av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag är ingen stor läsare av noveller, men blev ändå sugen på att ge mig på Chimamanda Ngozi Adichies samling från 2009.

Här finns tolv noveller – sex utspelar sig i Nigeria, fem i USA och en i Sydafrika. Det de har gemensamt utöver att samtliga huvudpersoner är från Nigeria, är kulturskillnader av olika slag. Flera karaktärer har flyttat till USA för att skapa ett nytt, bättre liv, men det är svårt att assimilera sig i ett samhälle som är så olikt det man kommer ifrån, och där man hela tiden bara är afrikan och någon sorts ofrivillig representant för hela Afrika.

I flera av novellerna märks de amerikanska influenserna på Nigeria tydligt, på något vis parallellt men samtidigt motsatt med det patriarkala, traditionella och religiösa arvet. Korruption, politik, våld, diktatur och Biafrakrigets efterdyningar finns alltid närvarande.

En annan sak novellerna har gemensamt är innerligt skapade huvudkaraktärer som är lätta att tycka om och känna för. Många bifigurer ger dock rakt motsatta känslor.

Uppslitande men varmhjärtat. Mycket fint!

Boken kan man köpa här.

Vivek Ojis död av Akwaeke Emezi

Nej men vilken roman detta är.

Berättelsen tar sin början i en stad i sydöstra Nigeria, där Vivek Ojis mamma hittar hans döda kropp insvept i ett färgglatt tygstycke utanför sin dörr. Sedan börjar det hela från början.

Tidsperspektiv och berättarröst skiftar, men vi får en ganska tydlig bild av Vivek Ojis liv. Hur han växte upp med en frånvarande pappa och förstående men överbeskyddande indisk mamma, i ett community som kallar sig Nigerfruarna – kvinnor som inte är från Nigeria men som gift sig med män därifrån. Vivek är inte som de andra, och hans beteende avfärdas som någon form av sjukdom. Han är en vänlig och öppensinnad pojke, i ett 90-talets Nigeria som slits sönder av våld och korruption. Vivek och de andra Nigerfruarnas barn står varandra nära, deras vänskap beskrivs både charmigt och innerligt. Allra närmast står han sin kusin Osita, som också är den som får berätta en stor del av historien.

Kriserna kommer till Vivek en efter en och man börjar tro att han är besatt av en demon – hans moster tar honom med till sin kyrka där en pastor bokstavligen försöker slå demonerna ur honom. Att han väljer att skaffa långt hår är bara ännu ett tecken på hur sjuk han är.

I tonåren börjar Viveks identitet komma fram mer och mer – det blir tydligt vad det är som bubblar under ytan och som till slut leder till hans tragiska, alltför tidiga död.

Även här, liksom i de flesta nigerianska romaner, spelar patriarkatet, kyrkan och normer huvudroller. Nog märks det att det på många håll blir bättre, och man måste ju hysa ett hopp om ett bättre och öppnare Nigeria i framtiden.

Prosan i boken är magisk. Lättläst och flytande utan att vara det minsta simpelt. Så vackert, så smärtsamt, så sorgligt. Bländande!

Akwaeke Emezi är uppvuxen i Nigeria med en igbo-far och en lankesisk mor som emigrerat till Malaysia och vidare till Nigeria. Maja i boken har också en malaysisk mamma. Hen är utbildad i USA och är ickebinär transkvinna. Vivek Ojis död nominerades för Best Fiction i Goodreads Choice Awards 2020, och Women’s Prize for Fiction 2021 – Emezi är den första transkvinnan som nominerats. 

Boken kan man köpa här.

Tomorrow I become a woman av Aiwanose Odafen

Obianuju, huvudpersonen i Aiwanoses Odafens fantastiska roman, får många gånger i sitt liv höra att nu, nu ska hon bli kvinna. När hon får mens, när hon fyller arton, när hon gifter sig, när hon föder barn – allra helst bara söner. Och en kvinna är alltid underlydande – först under sina föräldrar (och Gud, då) och sedan under sin man. För det spelar väl ingen roll om han slår fru och barn så att de hamnar på sjukhus? De har ju avgivit vigsellöften. Det smäller alltid högst.

Som ni förstår är detta ett smärtsamt porträtt av hur det är att leva som kvinna i Nigeria. Det är inte 1800-tal vi pratar om heller, jag uppskattar att huvudpersonen är född kring 1960.

Obianuju och Gozie träffas i slutet av 70-talet. Han är perfekt, tycker hennes familj – men Uju själv är inte så säker. Men vad har hon att välja på? Egentligen har hon starka känslor för en annan man som hon känner via sina studier, men han kan aldrig accepteras av familjen då hans stam slogs på andra sidan i inbördeskriget.

Uju vill bli kvinna och hon vill bli accepterad av sin mamma. Därmed blir det bröllop. Och utåt sett är han ju perfekt…

Det finns fina skildringar av kvinnlig vänskap och ömsesidigt stöd här. Det finns mycket besvärliga mor-dotter-relationer också, ofta baserade på skam. Mödrarna stöttar inte sina döttrar som försöker ta sig från sina våldsamma män – för tänk på skammen det skulle dra över familjen.

Patriarkatet spelar nästan huvudrollen. Ingen är komplett utan en man, inte ens de unga kvinnor som haft privilegiet att kunna plugga skulle respekteras utan en man. En kvinna som inte kan få barn anses vara en man, en kvinna som inte kan föda söner åt sin man får finna sig i att han tar sig en andra fru eller skaffar en son ”på bygden”.

Det är tungt och man blir förbannad. Men det är en alldeles sagolikt bra debut. Jag älskar språket och beskrivningarna, gestaltningen och karaktärerna. En inblick i ett vardagsliv som på nästintill intet sätt liknar mitt eget. Och en gnista av tacksamhet för att jag slipper leva det livet.

Boken kan man köpa här.

The girl with the louding voice av Abi Daré

Tipset om The girl with the louding voice kom från Instagram. Ofta när ett boktips kommer därifrån lägger jag till boken i min Goodreads-lista, och i bokhyllan på Storytel om den finns där, och så blir den mer eller mindre bortglömd tills jag blir påmind igen. Ibland kastar jag mig över titeln i fråga för att tipset låter så intressant att jag bara inte kan låta bli (och kanske just då letar efter något nytt att läsa) och så var fallet med The girl with the louding voice, som nog kommer att kvalificera sig som en av de absolut bästa böckerna jag läst i år. Ett riktigt mästerverk – som ju så ofta böcker om unga kvinnor i Nigeria faktiskt är.

Adunni är fjorton år när hennes pappa berättar att det är dags för henne att gifta sig. Det är det sista hon vill, och hon har dessutom lovat sin mamma som nu gått bort att hon ska skaffa sig en utbildning. Mamman har förklarat att en utbildning är enda sättet att få en ”louding voice”, en stark röst som gör att man kan föra sin egen talan och välja sin egen framtid. Men pappan är obeveklig – hon ska nu bli hustru nummer tre åt en man som ännu inte lyckats få en son och arvinge, och hoppas stort på att Adunni ska ordna detta åt honom.

Det blir förstås katastrof när Adunni flyttar in hos mannen och de två första fruarna och hon rymmer till Lagos som en sista utväg. Där lyckas hon få arbete som någon sorts hushållerska hos en rik familj – från lydig dotter till lydig fru till lydig betjänt. Det blir ingen dans på rosor där heller, men det finns ett bibliotek i huset och en vän i köket och en annan i grannskapet som är villig att hjälpa – och det har funnits en annan flicka där innan Adunni men hon försvann. När Adunni förstår vad som hänt blir hon än mer övertygad om att hon måste tala för sig själv, stå upp för sig själv och alla andra flickor, både de som gått före henne och de som komma skall.

Boken börjar på bruten engelska, men ju mer Adunni lär sig, desto bättre blir språket. Först trodde jag att det skulle vara svårt att ta mig igenom början men det är charmigt och gör att jag gillar Adunni ännu mer. Hennes kloka tankegångar gör sig fint på ett lite barnsligare språk redan från början, men utvecklas medan hennes språk gör det. Det är en helt fantastisk berättelse, så inspirerande och stark men även hjärtskärande och förargande. Detta är nutidens Nigeria – korrupt, patriarkalt och hierarkiskt – och det behövs många starka unga röster för att rucka på det.