En ung europeisk mörkhyad kvinna åker till New York för att hitta lyckan. Eller något. Pengar, kanske. Sedan är hon plötsligt någon sorts lyxhustru i Los Angeles, där mannen jobbar jämt men hon själv aldrig jobbar. Hon fixar naglarna och går till frissan och på vernissage och sånt. Och så innan man vet ordet av befinner hon sig ute i öknen på något slags läger eller retreat – eller möjligen sektmöte. Och jag förstår inte hur någonting hänger ihop. Det blir liksom ingenting av det, förutom vissa bitar som är ljuvligt vackert skrivna.
Mikaela Blomqvist har myntat begreppet ung svensk tomhetsprosa på Göteborgs-Postens kultursidor, och det verkar vara ungefär samma typ av böcker som jag meddelar mina kompisar att jag får ”Biskops Arnö-vibbar av”. De handlar liksom inte om någonting, och jag förstår inte riktigt vart författaren vill komma, eller hur hen vill komma dit. Lite sådana känslor får jag av Ett nytt England. Kanske var mina förhoppningar lite för höga på grund av denna mästerliga låt?
Jag hoppas att Kyeyune Backström skriver mer skönlitteratur, för jag gillar henne som debattör och skribent. Jag förstår bara inte riktigt bokens poäng.
Stories from the city, stories from the sea 