Etikett: Brittiskt

A slow fire burning (Ur förtärande eld) av Paula Hawkins

Kvinnan på tåget var ju ny och fräsch när den kom 2015 – jag gillade den verkligen då jag är så svag för opålitliga berättare. Blev jättepepp när jag såg att denna var på väg – men insåg på vägen att jag totalt missat att läsa hennes I djupt vatten som kom 2017. Slarvigt! Nu hänger de inte ihop, så jag tog denna först ändå.

Extra sugen blev jag när jag såg att handlingen utspelar sig på en husbåt på Themsen. Hur mysigt? Eller ja – nu handlar det ju om ett mord som begås på sagda husbåt, och det är ju inte mysigt i sig, men ändå. Miljön blir en karaktär i boken vilket jag älskar. Tyvärr är det den enda karaktären jag lyckas engagera mig i. Det har förvisso gått någon månad sedan jag läste boken men jag kommer nästan inte ihåg någonting – och det har inte bara med gravidhjärnan att göra.

En ung man hittas alltså mördad på sin husbåt. Därefter cirkulerar berättelsen kring tre kvinnor i hans närhet – Laura, som befann sig på båten samma natt som han dog. Carla, hans moster, som egentligen har fullt upp med annan sorg. Och så Miriam, den äldre kvinnan som har båten intill och som inte vill berätta allt hon vet för polisen.

Många verkar anse att andra halvan av boken väger upp att första halvan inte är så mycket att hänga i julgranen, men jag hade nog liksom tappat sugen redan halvvägs. Det är för mycket folk, det är för omständligt, det är helt enkelt ingenting för mig. Förutom floden och båtarna, då. Vill du läsa en bra deckare med husbåtar och Themsen kan du med fördel istället läsa En mörk och förvriden flod av Sharon Bolton, fjärde boken om min favorit Lacey Flint.

Lyssna inte på mig utan prova för all del själv – vill du köpa boken finns den t.ex här.

Come agin (Jack & Amy, #2) av Josie Lloyd och Emlyn Rees

För ett litet tag sedan läste jag om första boken om Jack och Amy av Emlyn Rees och Josie Lloyd, men var osäker på om jag läst bok #2 (vilket jag gärna ville göra innan bok #3, ja, ni vet hur jag är). et visade sig att det hade jag inte – men nu har jag det.

Det var en ganska rörig läsupplevelse måste jag säga. Jack och Amy ska gifta sig, med allt vad det innebär. Jacks gamla huskamrat Matt känner sig bortglömd och ensam men kommer att tänka på Amys bästa kompis Helen, som kanske kan tänkas vara intresserad? Deras andra kompis Stringer har fått uppdraget att sköta maten till bröllopet – en chans att äntligen bevisa sig. Han har kämpat med missbruk till följd av ett ganska speciellt komplex, och har inte alls tänkt förälska sig i Amy och Helens kompis Susie, men det går ju givetvis som det går.

Jack och Amy är kul – och Matt och Helen var kul i förra boken – men denna orkar jag liksom inte riktigt engagera mig i någon av karaktärerna eller vad som händer dem. Det är lite lagom förutsägbart, som man kan förvänta sig av denna sortens feelgood/chicklit, och stundvis rätt så roligt, men inget jag kommer att lägga särskilt på minnet. Jag gissar att bok #3 kommer att hjälpa mig minnas, hur som helst 🙂

Boken finns inte i lager just nu, men man kan förstås hålla span t.ex här om man vill.

Ghosts (Kvinnor som vi) av Dolly Alderton

Det hampade sig så att jag läste Dolly Aldertons debutroman på svenska, av den enkla anledningen att jag är betydligt bättre på e-bok än på ljudbok. Det gjorde nog ingenting, översättningen funkar och det flöt på bra, men jag kan verkligen inte förstå varför Norstedts beslutade sig för att byta bort den helt perfekta titeln Ghosts, som passar in på romanen på så många plan. Kvinnor som vi säger mig ingenting och såhär ett litet tag efter att jag läste den får jag verkligen inte ihop det heller.

Nina har ett schysst liv i London. Egen lägenhet, bra jobb som matskribent, kul kompisar och en fin relation till föräldrarna i västra förorterna. Men allt eftersom träffar vännerna kärleken, gifter sig och skaffar barn och flyttar utanför ringleden, men Nina är kvar, strax över trettio och redo att hitta en egen kärlek. I vår tid är det ju nätdejtingen man söker sig till, och hon hittar en riktigt bra man ganska fort – Max, lite bedagad på ett stiligt sätt – ett riktigt kap. Tror Nina i alla fall, tills han försvinner spårlöst. Vad fan hände? (En ghost i titeln.)

Hela romanen handlar egentligen om relationer av olika slag. Dels är det nätdejtandet, dels väninnorna Lola (den enda singeln som finns kvar) och Katherine (som obegripligt nog vill flytta utanför stan), dels föräldrarna som är så fantastiskt fint beskrivna – pappan som är på väg in i demensens dimmor (ghost #2) och mamman som inte alls vet hur hon ska hantera sin nya livssituation men försöker tackla den på alla möjliga sätt – till exempel genom att byta tilltalsnamn i sextioårsåldern.

Allt observeras på ett ganska subjektivt sätt av Nina, vilket jag gillar. Hon kan se nyktert på saker och ting och det blir liksom inte sentimentalt – inte ens de sorgliga delarna om pappans sjukdom. Alla känslor är tillåtna men ingenting tar över. Det handlar mycket om trygghet, i den omgivning man har och i sig själv, och om de olika typerna av kärlek som kan komplettera varandra men inte bör dominera enskilt.

Fantastiskt bra. Alderton är ett geni. Köp och läs!

Allt jag vet om kärlek (Everything I know about love) av Dolly Alderton

Ibland dyker det upp författare och skribenter som jag bara vet att jag kommer att gilla. Dolly Alderton är en sådan. Jag läste lite grann om henne och upptäckte att hon varit krönikor för min bästa engelska dagstidning, att hon bott i samma hoods som jag i London under mer eller mindre samma tidsepok, och att hon har pluggat samma program som jag – och att hon har ett passionerat intresse för vinäger, lustigt nog. (Det har jag också. Kan med nöje dricka maltvinäger om jag får chansen.)

Det tog dock lite tid innan jag tog mig an hennes debutbok, Allt jag vet om kärlek. Men det var nog helt rätt tid när jag väl plockade upp den, för det blev en ljuvlig läsupplevelse. Jag skrev på Goodreads att det är så himla härligt när en bok man har höga förväntningar på faktiskt överträffar dem, och det gjorde denna.

Det är en samling kortare texter – anekdoter, recept, satirer, listor och reflektioner. Ibland är det lite klyschigt, men det är alltid väldigt välskrivet, nästan alltid hysteriskt roligt – och ibland fruktansvärt hemskt och sorgligt – men genomgående ärligt, varmt och genomtänkt. Jag kan bli vansinnig på vissa val och påhitt som görs – men inser ganska snabbt att det nog är för att jag antingen gjort precis likadant i ett tidigare liv, eller skulle ha kunnat göra det.

Massor av igenkänning alltså, och en definitiv ny favorit hos mig. Alderton är en underbar skribent och jag kastade mig ganska omgående över hennes debutroman, Ghosts eller Kvinnor som vi som den heter på svenska. Mer om den snart!

Boken finns att köpa t.ex här på svenska eller här på engelska.

Fyrvaktarna av Emma Stonex

År 1900 försvann tre fyrvaktare spårlöst från en klippfyr i Yttre Hebriderna. Man har aldrig funnit lösningen på mysteriet – men Emma Stonex har tagit inspiration från fallet när hon skrivit Fyrvaktarna. Handlingen är placerad utanför Cornwalls kust på nyårsafton 1972, dit en båt med en avlösare kommer – endast för att upptäcka att ingen av de tre personerna som borde befinna sig på fyren är där. Man kan bara ta sig till och från klippfyren med båt, och det är inte vilken båt som helst som har möjlighet att lägga till. Alla klockor i fyren står stilla på 08:45. Kläderna är upphängda och bordet är dukat – dock bara för två personer – men det finns inte ett spår av männen på Maiden Rock.

Tjugo år senare kommer en författare till Cornwall. Han vill lösa mysteriet och söker upp kvinnorna som lämnades kvar – Helen, Michelle och Jenny. Berättelsen kommer fram genom flashbacks, minnesbilder och berättelser från fyren och relationerna där, och det är krypande spännande hela tiden. Miljöerna är helt otroliga – jag har bara upplevt Cornwall sommartid, men även då är det riktigt mäktigt när man ser hur tidvattnet påverkar omgivningarna. Jag kan bara tänka mig hur det är under en storm mitt i vintern.

Allt får inte sin förklaring – och den förklaringen vi får är kanske inte heller helt tydlig. Eller pålitlig? Stonex blandar perspektiv och olika stilar vilket jag tycker är skickligt utfört. En riktigt intressant berättelse som ger mersmak.

Boken kan man köpa t.ex här.

Ljust rum uthyres (Spare room) av Dreda Say Mitchell

Ljust rum uthyres hamnade på Storytels ”heta titlar”, eller vad det kan heta, just när den kommit ut. Jag vet inte riktigt vad det var som fick mig att hugga, men det gjorde jag i alla fall och det var en rörig upplevelse. Den har fina betyg på Goodreads, men det var inte riktigt något för mig tyvärr.

Lisa är en ung kvinna med jobbigt bagage. Hon hittar ett fint, ljust vindsrum att hyra hos ett par i västra London och är pepp på att flytta in – men så hittar hon ett självmordsbrev i rummet. Paret hon hyr av hävdar att det aldrig bott någon där innan henne, men det är bevisligen inte sant.

Sedan blir det bara totalt kaos. Jag vet inte ens var jag ska börja, så jag struntar nog i det. Det är lite spännande ibland och jag gillar vissa miljöer, men det är mest helt obegripligt, osammanhängande, orealistiskt och ointressant. Men som sagt – andra gillar den verkligen, så prova för all del om du är ett fan av spänningsromaner.

Boken kan man köpa t.ex här.

Flicka, kvinna, annan (Girl, woman, other) av Bernardine Evaristo

Jag började läsa denna på engelska någon gång förra året, men körde fast flera gånger om. Ingen aning om varför, för egentligen har jag inte svårare att läsa på engelska än svenska – snarare tvärtom, för ofta börjar jag ”översätta bakåt” i huvudet och så blir det bara rörigt. Men nu blev det som så att jag inväntade den svenska versionen av Girl, woman, other som kom ut för några veckor sedan. Så blir det ibland – och översättningen var för övrigt alldeles utmärkt 🙂

Skulle jag sammanfatta romanen skulle jag säga att den handlar om att vara svart kvinna i Storbritannien, men egentligen är det inte riktigt sant och absolut inte så ”binärt”, eller vad man ska säga. Det handlar om så otroligt mycket mer, om att vilja passa in kontra att vilja revoltera. Om att vilja bevisa sig i ett vitt patriarkalt samhälle, om att vägra ha en vit person i släkten eller att tillåta transpersoner på sin kvinnofestival. Ingen är perfekt.

Tolv olika röster får komma till tals, och ramberättelsen är en teateruppsättning som pjäsförfattaren Amma sätter upp på National Theatre. Det är inte många svarta dramatiker som fått chans att göra detta – och vissa tycker att hon säljer ut sig. I publiken finns många med koppling till henne – alla har sin egen historia och alla får berätta den. Mycket bra upplägg.

Romanens syntax är något helt nytt för mig och det är väldigt trevligt att läsa. Boken är förvisso upprörande, men den är även väldigt underhållande. Jag uppskattar hur nyanserad den är, och vilket brett spann den har. Riktigt bra.

Boken kan man köpa t.ex här. Den vann Bookerpriset 2019.

Fever Pitch (1997)

Jag hade tänkt att jag skulle se invigningen av fotbolls-EM i fredags, men hade glömt att jag faktiskt har en möjlighet att se TV4 live genom min tv-leverantörs app så tji fick jag, trodde jag. Men jag var i fotbolls-mode och började scrolla lite på SVT Play – där jag upptäckte att Fever Pitch råkade finnas i en månad framåt ungefär. Sagt och gjort.

Jag var rätt säker på att jag hade sett filmen förut, men jag tror faktiskt inte jag har det – i alla fall inte hela. Boken har jag däremot läst ett par gånger och älskar den. Både för att jag älskar Nick Hornby och för att jag älskar att gå på fotboll. Och även om jag aldrig varit så besatt som Paul och hans kompisar så har jag ändå följt Southampton runt Storbritannien i något år eller två. Doften av stekt lök utanför Highbury som syns i något klipp från 70-talet i filmen, och känslan av att promenera till och från en arena kom över mig som en tryckvåg. Ljuvligt! (Även om jag knappt skulle våga gå på en match nu efter sisådär femton månaders halv-isolering, jag hade fått torgskräck och hörselskador.)

Berättelsen är självbiografisk, så mycket vet vi. Nick Hornby är besatt av Arsenal och har så varit sedan barndomen, och detsamma gäller givetvis Paul Ashworth, filmens huvudperson som spelas av en otroligt ung Colin Firth i stort rufsigt hår. Han är engelsklärare i södra Hertfordshire någonstans, men vill helst prata fotboll med alla som vill lyssna. En ny lärare i skolan väcker hans intresse och de börjar träffas, men det dröjer inte länge innan Sarah tröttnar på att vara Pauls andrahandsval. Han vet vad han ska göra ett halvår framåt om spelschemat släppts, men han vet inte vad hon och han ska göra tillsammans om tio dagar.

Både roligt och väldigt innerligt och fint. Jag bodde ett tag väldigt nära gamla Highbury Stadium och tyckte att det var väldigt kul att spana på folkströmmen från Finsbury Park upp till arenan. Jag glömmer heller aldrig när jag var på besök hos en kompis uppe i Wood Green på våren 2004 och skulle åka buss därifrån hem till Whitechapel – samma dag som Arsenal vann trippeln (Premier League, FA-cupen och ligacupen). Stämningen var oerhörd och det gjorde ingenting att det var fyrtio grader varmt på bussen och trafiken knappt rörde sig då det var rödvita fans över hela gatorna – den lyckan och euforin går knappt att jämföra med något annat. Jodå – lyckan och euforin kan säkert uppnås i andra fall, men denna lycka och eufori tillsammans med flera tusentals andra är något alldeles särskilt.

Left you dead (Roy Grace, #17) av Peter James

Jag får aldrig nog av böckerna om Roy Grace, verkar det som, och förbeställde denna till min Kindle så att den ramlade in på utgivningsdagens morgon, klockan 06:00. Kvällen därpå var jag klar, och då är detta ingen liten nätt historia (512 sidor som inbunden) – så det var ju tydligt att det var långhelg och dåligt väder = massor av lästid.

Kan den sjuttonde boken i en serie vara så himla bra, då? Ett rungande JA – detta var den bästa på ett tag tycker jag, och då har de andra inte varit dåliga på något vis. Så himla spännande och extremt intensivt, då det händer flera viktiga saker parallellt – även om jag hade önskat att utgången av somligt vore annorlunda. Men så är det ju.

Niall och Eden Paternoster är lite halvlyckligt gifta, men när vi träffar dem verkar de ha haft en trevlig söndag tillsammans. De har varit ute på en biltur och besökt en vacker gammal herrgård (nära den lilla staden Pulborough, där jag faktiskt varit några gånger) och Eden tjatar sig nu till att de ska stanna vid en stormarknad och köpa kattsand. Niall vill hem och se på rally, men går med på det. Men Eden kommer aldrig ut från affären igen och det finns inte ett spår efter henne.

Niall anmäler förstås hustrun försvunnen, men polisen måste förstås nästan utgå ifrån att han skyldig till hennes försvinnande och kanske till och med mord. Men det finns ingen kropp – och vi har ju varit med Niall från början. Hur har det gått till? Polisen hittar fler och fler ledtrådar som pekar på Niall som förövare och han har ingen möjlighet att försvara sig mot kalla fakta – även om han vet att de inte kan vara äkta.

Roy Grace och hans kollegor kallas förstås in för att ta hand om fallet, och Grace är med på kollegornas spår men kan ändå inte förstå hur det hänger ihop. Bevis och ledtrådar motsäger varandra och det blir bara mer och mer oförklarligt.

Som vanligt är Graces privatliv lika intressant som mordgåtan. Hustrun Cleo är gravid för andra gången, lille sonen växer så det knakar och store sonen är besvärligare än någonsin, tycker att allt vad skola och utbildning heter är nonsens och vill mest bara sitta hemma och gejma. Det är mycket att jonglera med vid sidan av ett krävande arbete – och mer ska det bli.

James skriver enkelt och rakt och det är lätt att hänga med. Det finns även en härlig torr brittisk humor som är närvarande större delen av tiden, vilket gör även de tyngre berättelserna lättare att hantera.

Jag gav denna 4,5 stjärnor på Goodreads – på vippen till en femma, alltså – och så bra är den verkligen. Boken finns att köpa här!

Små glädjeämnen av Clare Chambers

Små glädjeämnen valdes till månadens bok för Bokbubblarna för ett par månader sedan. Jag missade träffen, tyvärr, men hade börjat på boken och var ändå tillräckligt fascinerad för att fortsätta – så det gjorde jag, även om det tog sin lilla tid. Jag vet inte riktigt varför det tog tre veckor eller så, för den är varken tjock eller svår. Kanske kom något annat emellan. Som så ofta…

Året är 1957 och Jean Swinney jobbar på en lokaltidning i Kent. Hon är ogift trots att hon närmar sig fyrtio och bor hemma hos sin truliga mamma, och ser väl inte direkt någon annan framtid framför sig. Hon skriver husmorstips och får då och då chansen att skriva något intressant – som när den unga schweiziskan Gretchen hör av sig och berättar att hennes dotter är resultatet av en jungfrufödsel. Hon kom nämligen till när Gretchen var inlagd på ett sjukhus för endast kvinnor. Jean måste få reda på sanningen, och börjar tillbringa mer och mer tid med Gretchen och hennes dotter, Margaret, samt maken Howard som är äldre och det visar sig handla om ett konvenansäktenskap. Jean och Howard kommer varandra närmare och det går som det går med det.

Miljöerna i Kent och sydöstra London är trevliga och delvis bekanta för mig, vilket jag alltid gillar. En längtan till brittiska sydkusten gör sig påmind – en dag ska jag tillbaka. Berättelsen är klurig, varm och rätt trevlig, dock inte utan ett visst mörker – och en viss seghet i mitten. Familjer och hemligheter är alltid spännande!

Boken finns att köpa t.ex här.