Etikett: Bokserie

The Seagull (Vera Stanhope, #8) av Ann Cleeves

Vera Stanhope är vanligtvis en av mina favoritfigurer att hänga med i deckare, men The Seagull var inte helt lättläst. Det var några veckor sedan jag läste den, och nu känns det som om jag knappt kommer ihåg någonting av handlingen. Jag får ta lite hjälp av Goodreads, helt emkelt…!

Det börjar bra – Vera besöker en gammal chef och ärkefiende, John Brace, i fängelset. Vera var en av dem som såg till att han åkte dit för korruption och inblandning i en persons död, men nu vill han träffa henne. Han erbjuder henne information om Robbie Marshall, en småkriminell typ som försvann på nittiotalet – i utbyte mot att Vera tar hand om hans dotter och barnbarn. Hon lovar att göra det, och Brace berättar att Robbie Marshall är död och begraven i närheten av halvön St Mary’s Island i närheten av Whitley Bay. När sökteamet kommer dit hittar de inte bara ett skelett på platsen, utan två.

Sedan blir det lite rörigt för mig – antagligen på grund av massor av flashbacks i historien. Brace var god vän med Veras pappa Hector, den ökände fågeläggtjuven, och de två tillsammans med Marshall och en mystisk person som bara kallades The Prof, var ett järngäng som hängde på nattklubben The Seagull. Det förflutna möter nutiden och Vera får gräva djupt bland sina minnen, och bland erfarenheter hon helst hade velat glömma.

Det intressantaste i The Seagull är familjerelationerna. De är bräckliga och destruktiva och det är givetvis hemskt men även fascinerande. Kriminalberättelsen har praktiskt taget lämnat mitt medvetande, vilket i och för sig händer ofta med deckare men berättelserna om Vera brukar faktiskt stanna hos mig. Oklart om det beror på mig eller boken 😉

The Seagull är ännu inte översatt till svenska, men finns att köpa som engelsk pocket t.ex här.

Falska vänner (Aaron Falk, #2) av Jane Harper

Teambuilding, alltså. Det finns roliga sorters teambuilding (quiz och problemlösning) och tråkiga sorter (fysiska aktiviteter där ingen tänkt igenom om det passar alla deltagare). Och så finns det gräsliga sorter – att vandra i bushen och tälta. Detta är högst subjektiva åsikter från mitt håll, men efter att ha läst Falska vänner är jag än mer övertygad om att jag har rätt.

Fem kvinnor från samma företag ger sig ut på vandring i bushen. Lagandan behöver stärkas och någon anser att detta är bästa sättet. Dessa fem kvinnor är inte speciellt trevliga varken i allmänhet eller mot varandra, och det tar inte lång tid innan känslorna börjar blossa upp. Redan på dag två går de vilse, och när de ska återsamlas ett par dagar senare är det bara fyra stycken som kommer tillbaka. Alice, den ambitiösa men manipulativa chefen, är borta.

Alice är även källan som poliskommissarie Aaron Falk haft hjälp av när han utrett företaget som kvinnorna arbetar på, och det blir han som kallas till platsen för att försöka ta reda på vad som har hänt. Har hans utredning av företaget något med försvinnandet att göra, eller ligger det något annat och kokar?

Berättartekniken är intressant – sökningen och efterforskningarna berättas i nutid, men vandringen berättas i tillbakablickar i kronologisk ordning. Det intressantaste med denna kriminalroman är inte deckargåtan, utan den psykologiska och gruppdynamiska aspekten. När stressen är hög och den fysiska ansträngningen tär på krafterna krävs det kanske inte så mycket för att vågskålen ska tippa över.

I första boken om Aaron Falk blev jag väldigt förtjust i miljöerna. De är inte riktigt lika tydliga för mig här – jag fick bildgoogla ”Australian bushland” och kunde ändå inte riktigt greppa hur det ser ut. Jag tyckte även att deckargåtan var betydligt intressantare i Hetta – men denna vinner den psykologiska biten. Ofta är ju psykologiska spänningsromaner riktiga thrillers, som säljs in som nästa Gone girl eller Kvinnan på tåget med en TWIST – så är inte Falska vänner upplagd och det piggar ju upp.

Boken finns att köpa t.ex här.

En mörk och förvriden flod (Lacey Flint, #4) av Sharon Bolton

Det verkar inte bättre än att denna fjärde bok om Lacey Flint även är den avslutande i serien, då ingen mer del kommit ut sedan 2014. Men man kan aldrig sluta hoppas! Jag har läst alla fyra under ett knappt år och jag har verkligen tyckt om dem. En lagom blandning av spänning och psykologi – de tre tidigare böckerna har haft ett mycket högre tempo än denna, dock.

Och det går förstås hand i hand med Lacey Flints plan på ett lugnare liv. Hon har sagt upp sig från grova brott-avdelningen på Metropolitan Police och börjat jobba för flodpolisen. Floden Themsen är även hennes hem numera – hon bor på en båt och tillbringar så mycket av sin tid som hon kan med att simma i Themsen. (Hur man nu kan vilja göra det är ett mysterium för mig, den är brun och grumlig för jämnan.)

En dag när hon är ute på en simtur hittar hon en död kropp, fastbunden i en pir (tror jag). Därmed är samarbetet med de tidigare kollegorna, främst Dana Tulloch, igång igen. Parallellt med detta har Mark Joesbury, Laceys kärleksintresse från tidigare böcker försvunnit under en polisinsats där han arbetar under täckmantel, någon placerar gåvor (och senare ullhandskrabbor från floden) inne i Laceys båt och Dana Tulloch försöker bli gravid med sin partner.

Och under simturerna är Lacey säker på att hon flera gånger ser en sjöjungfru…

Det blir betydligt mer invecklat än såhär – här finns människohandel och ett underligt tvillingpar och rafflande episoder blandade med mer makliga dito. Det jag gillar bäst är skildringarna av London och livet vid floden. Trots att jag bott där så länge har jag nästan aldrig varit såpass långt österut (just vid floden) att jag riktigt kan föreställa mig att det finns ett helt samhälle med människor som lever och bor där omkring. Det verkar både mysigt och lite läskigt.

Något annat som är läskigt är ullhandskrabborna. Jag har träffat en hel del krabbor i mitt liv, såväl strandkrabbor som större exemplar och har inte den minsta avsmak för dem – men det är något motbjudande med ullhandskrabbor. Min moster hade en liten bok med diverse flora och fauna på västkusten som alltid var med på sjön när jag var yngre och jag minns fortfarande teckning av ullhandskrabban och hur otrevlig jag tyckte att den var. Här träffar vi många sådana och jag blev såklart tvungen att läsa på lite. Här kan man läsa mer om ullhandskrabban, om man så önskar. (Nu ser jag att den kinesiska varianten, som är den som finns i Themsen, de facto inte har ”ull” på klorna, men det visste jag inte när jag läste.)

Jag gillar även Dana Tullochs berättelse i denna del. Intressant och tankeväckande om att skaffa barn som samkönat par och funderingarna kring detta.

Andra som skrivit om boken är I hyllan, Fiktiviteter, enligt O, Litteraturkvalster och småtankar och många fler. Boken kan du köpa t.ex här.

Apan i mitten av Stephan Mendel-Enk

Här kommer den fristående uppföljaren till Tre apor, som jag läste i höstas och tyckte mycket om. Även om den sägs vara just fristående skulle jag rekommendera att man läser Tre apor först – dels för att den är väldigt bra, men även för att den ger mycket bakgrund som jag tror behövs för att kunna uppskatta Apan i mitten till fullo.

Nittiotalet är här, och turbulensen i Jacobs familj har lugnat ner sig efter skilsmässa och död. Världen omkring verkar också ha sansat sig – Berlinmuren har fallit, Arafat och Rabin har skakat hand i Washington D.C – och på ett personligt plan har Jacob äntligen fått komma med i det judiska fotbollslaget Maccabi. Det är konstant kris i laget, ekonomisk såväl som resultatmässig, men det blir ändå ett sammanhang och en gemenskap för Jacob.

Den dyrkade storebrodern Rafael har varit i Israel under en längre period, och när han äntligen kommer hem är Jacob extatisk. Men Rafael är inte som förut. Inom kort börjar han visa tecken på religiös radikalisering, han vill att familjen ska beakta de kosherlagar som de varit väldigt avslappnade kring hittills och han tillbringar timmar med sin nye vän, den förste chassidjuden i Göteborg och över böckerna med heliga skrifter och regler.

Detta leder till att familjen ännu en gång står inför att slitas sönder, och motsättningarna stannar inte i hemmet utan tar sig även in i Jacobs sfär – på fotbollsplanen och i Maccabi.

Vid sidan av dessa allvarligare skeenden finns de underfundiga och ibland hysteriskt roliga anekdoterna från livet runt omkring. Somliga kritiker har stört sig på detta men jag håller med Malin Krutmeijer som skriver i Aftonbladet: ”Det är ett generöst sätt att gestalta som inte handlar om att skämta bort saker.” För så är det ju i livet. Hur mörkt det än kan kännas så slutar inte roliga saker att hända – särskilt inte på en spelplan befolkad av karaktärer såsom Jacobs mormor och hennes bridgeklubb.

Och Göteborg! Mendel-Enk är en lysande skildrare av min kära hemstad. Det finns en del icke namngivna platser, såsom ett kafé, som jag är helt övertygad om är gamla Café Java på Vasagatan, där många koppar kaffe intagits under gymnasieåren. Jag har inga direkta belägg för att det är så, men jag vill att det ska vara så. (Det är numera en nagelsalong som jag aldrig kommer att beträda för jag vill inte tänka på att den inrökta, mysiga, murriga miljön kan ha blivit steril och ljus och fräsch.)

En varm och fin ungdomsskildring, med inslag av såväl högsta extatiska glädje som djupaste sorg och vemod. Mycket, mycket bra.

Läs gärna också Annas text om boken här! Apan i mitten finns att köpa t.ex här.

Ett förbud mot mord (Kommissarie Ganache, #4) av Louise Penny

Man vet att när en stor grupp människor samlas på ett och samma ställe – gärna en herrgård eller en ö – och det är en deckare man har i händerna så kommer stort drama att uppstå. Så även här. Det är väldigt spännande, för i detta fallet är det en familj som ska ses och då blir det förstås alltid extra dramatiskt.

På Manoir Bellechasse ett par timmar från Montréal har familjen Finney samlats för sin årliga sammankomst. I år är det extra speciellt, då en staty över familjens patriark som nu är bortgången sedan flera år, ska avtäckas i herrgårdens trädgård. Sommarhettan är tryckande, och ju mer temperaturen stiger i luften, desto mer stiger temperaturen hos de deltagande familjemedlemmarna. Somliga har inte setts på flera år, somliga har en bitter rivalitet som aldrig slutat koka, och somliga har hemligheter. Till familjen hör även Peter och Clara, som vi ju känner från tidigare böcker.

En kväll blåser hettan upp till storm, och morgonen därpå hittas en av deltagarna död i trädgården – krossad av faderns staty.

Som tur är befinner sig även kommissarie Gamache på herrgården tillsammans med sin fru med det fantastiska namnet Reine-Marie (som betyder Drottning Marie på franska). De ska fira bröllopsdag, men Gamache får förstås annat att pyssla med. Det konstateras snabbt att det inte finns någon chans att statyn fallit av sig själv, men det verkar även otroligt att någon skulle ha kunnat välta statyn utan hjälp av någon form av tung maskin, och sådana spår finns inte.

På herrgården finns även personal, förstås. Somliga har varit där i evigheter, andra är unga, oerfarna säsongsarbetare. Alla blir sällade till den stora skaran misstänkta.

Jag har sagt det förut, men jag är så glad att jag och kommissarie Gamache-böckerna har träffat varandra, till slut. Riktigt spännande och klurigt, med alldeles lagom mycket om huvudpersonernas privatliv för att man ska kunna komma dem inpå livet och förstå mer om varför de tänker och agerar som de gör och kanske framförallt interagerar. Jag rekommenderar denna serie varmt!

Boken finns att köpa t.ex här.

The mermaids singing (Tony Hill & Carol Jordan, #1) av Val McDermid

Det är väldigt oklart varför det tagit mig så lång tid att läsa Val McDermid, då jag blivit tipsad om henne i många herrans år, och har lyssnat på henne på Bokmässan med stor beundran och vördnad. Men förra veckan hade jag mycket monotont administrativt jobb för mig, och då passar det väldigt bra att lyssna på ljudbok samtidigt. Sagt och gjort – nu har jag lyssnat på första boken i serien om Tony Hill och Carol Jordan. Jag lyssnade på engelska, i inläsning av Saul Reichlin, som gjorde ett mycket bra jobb med dialekter och annat utan att det blev alltför teatraliskt.

Boken utspelar sig i Bradfield, som är en fiktiv stad som McDermid själv säger är en blandning av många olika nordengelska städer. Jag föreställde mig Manchester när jag läste, mycket på grund av att gayscenen är väldigt stor där och den är även viktig i boken – men McDermid säger att Bradfield troligtvis ligger någonstans mellan Manchester och Leeds. Miljöerna är mycket bra, och det är de väl avrundade karaktärerna också.

När fyra unga män med jämna mellanrum hittats sexualmördade i Bradfield går äntligen polischefen med på att de förmodligen har med en seriemördare att göra. Carol Jordan är en av polisinspektörerna i teamet, och när man beslutar sig för att ta in en profilerare, psykologen Tony Hill som är expert på just seriemord, blir Carol utsedd till att vara länken mellan polisens spaning och profilering.

Tony Hill har ett förflutet som hjälper honom i arbetet i det att han förstår sådant som ingen annan förstår – men han är ovillig att ta itu med just de delarna av sitt förflutna. Hans förflutna gör honom inte bara till en skicklig problemlösare, utan även till det perfekta offret för mördaren.

Parallellt med den mer klassiska kriminalhistorien får vi utdrag ur mördarens berättelse om vad som hänt – det är ingående och gräsliga beskrivningar och inget för den känslige. Det blir inte alltid så bra när mördaren får komma till tals men här är det fenomenalt.

Det finns ett helt otroligt driv och en sällan skådad intensitet i texten. Jag kan ibland tappa fokus och intresse när jag lyssnar på krim, men här ville jag aldrig sluta lyssna. Det är alltid härligt att börja på en serie där det finns massor av böcker kvar – ofta får man ju vara så god och vänta ett år på nästa bok. Nu har jag tio till framför mig, och det verkar som om det är samma ypperliga inläsare på allihop.

Det är svårt att ta in att boken faktiskt är tjugofem år gammal – somligt märks, men för det mesta tänker jag inte alls på det. Det är inte lätt att skriva tidlöst nu för tiden, när utvecklingen på så många olika plan är så otroligt snabb.

The Postscript Murders (Harbinder Kaur, #2) av Elly Griffiths

Första boken om Harbinder Kaur, The Stranger Diaries, läste jag i våras och blev golvad. Det är ju alltid lite läskigt att plocka upp bok nummer två i en serie – kommer den att leva upp till den första? Jag är glad att kunna meddela att det gör denna. Njutning rakt igenom!

Vi är tillbaka i West Sussex, i den lilla staden Shoreham. Det är en liten stad som inte tar mer än en kvart att promenera igenom, och som till stor del har en äldre befolkning. Det är just hemma hos en av dessa äldre som historien tar sin början, när hemsköterskan Natalka ska besöka Peggy Smith och hittar henne sittande död i sin stol. Hon har hjärtmedicinen bredvid sig så Natalka tycker att det verkar otroligt att hon dött av naturliga orsaker. Men hon var gammal och hade underliggande hälsoproblem, så det är så det hanteras.

Men Natalka tror att det är något annat som hänt, och anförtror sig till Benedict, en förra detta munk som driver ett litet kafé på stranden och Edwin, Peggys granne och gode vän. När Natalka hjälper till att städa ur Peggys lägenhet upptäcker hon massor av kriminalromaner som har en dedikation eller ett tack till Peggy från författaren i för- eller efterord. och hon går därför och pratar med Harbinder Kaur på Shorehams polisstation. När en beväpnad person sedan dyker upp i Peggys lägenhet, till synes enbart för att få tag på en av hennes böcker, inser DS Kaur att det måste finnas mer i denna historien.

Även amatörspanarna Natalka, Benedict och Edwin sätter igång med ett grävjobb. Det visar sig att Peggy frilansat som ”mordkonsult” – hon har hjälpt författare att hitta på mord till sina böcker. Fler mord med koppling till Peggy sker och DS Kaur och hennes parhäst Neil får verkligen något att bita i. Vi får åka med till Aberdeen på bokmässa och författarevent i en bokhandel och gå på biblioteket och det är ju väldigt långt ifrån livet i verkligheten just nu. (Men, som jag längtar efter bokmässa, författarevent och biblioteksbesök!)

Jag gillar alla karaktärer så himla mycket. Natalka, Benedict och Edwin är en osannolik trio men de funkar väldigt bra ihop, och Harbinder Kaur är en ljuvligt komplex poliskaraktär. Hon kommer från en sikh-familj och bor fortfarande hemma vid 35 års ålder, har inte kommit ut för sina föräldrar och bor i sitt gamla flickrum – men hon trivs med deras sällskap, även om hon blir trött på sina smått chauvinistiska bröder och föräldrarnas trötta schäfer. Ett samtal hon har med sin pappa Deepak mot slutet är underbart, i all sin enkelhet.

Riktigt spännande, väl sammansatt, oväntat och skarpsynt. Fullt med lågmäld humor och livsöden som jag inte vetat så mycket om, såsom situationen i Ukraina och livet i ett modernt munkkloster. Och det är härligt att få vara på engelska sydkusten ett tag, även om mord och ond bråd död aldrig är trevligt.

Stormvakt (Strindberg, #1) av Kristina Ohlsson

Ny deckarserie av Kristina Ohlsson? Ja tack! Som utspelar sig på Sotenäs? Ännu mer ja tack! Äntligen kom det där undantaget där höga förväntningar infrias – detta är en riktigt bra deckare. Jag gillade verkligen böckerna om Fredrika Bergman, men hade svårare för den om Martin Benner (jag läste bara den första). Nu är hon tillbaka där jag gillar henne bäst.

August Strindberg (ja, han heter faktiskt så) är en före detta framgångsrik finansman från Stockholm, som efter en separation bestämmer sig för att göra något helt annat. Han upptäcker att den före detta begravningsbyrån i Kungshamn ligger ute till försäljning och beslutar sig för att köpa den. Inte för att driva begravningsbyrå (även om likbilen ingår i köpet), utan för att förverkliga sin dröm och öppna Strindbergs Second Hand. Han vill dock inte bo i lägenheten utan hyr ett hus i Hovenäset, några kilometer bort – men det är ett hus med en mörk historia. Det vet han förstås ingenting om när han väljer att flytta dit, men han blir så småningom varse om sanningen.

Samma natt som Strindberg kommer till Sotenäs försvinner den populära läraren och tonårsmamman Agnes. Hon går ut i stormen för att titta till båten, medan man och son är hemma och väntar med middagen. Läsaren vet att hon går ut med ett vapen i fickan för att göra något hon måste, men varför slutar spåren vid Fisketången?

I Hasselösund bor Maria Martinsson, polis och ledare för ortens bokcirkel. Med högkvarter i en husvagn utanför gamla polisstationen i Kungshamn söker man efter Agnes dag och natt – fysiskt med hjälp av Missing People, men även genom spaning och grävande i Agnes förflutna och nutida liv. Maria har egentligen alldeles tillräckligt att tampas med i sitt privatliv, men hon går fullt upp i utredningen med stor empati och ambition. En fantastiskt bra karaktär, liksom många andra.

Jag älskade verkligen Stormvakt – det var lagom spännande och väldigt klurigt och pussligt. Sidoberättelserna utöver brottet är intressanta och får ta upp lagom plats, och jag är väldigt glad att detta är just första boken i en serie. Kanske får Hunnebo spela en större roll framöver, till och med? Här förekommer min favoritplats mest i förbifarten – en kvinnlig karaktär kommer därifrån och man hade tänkt ha sina bokcirkelträffar på Bella Gästis – men nog finns det utrymme för att utöka handlingen lite bredare i kommunen!

Nio liv (Jana Berzelius, #6) av Emelie Schepp

Emelie Schepps senaste bok om Jana Berzelius, nummer sex i serien, är verkligen högaktuell. Här finns sociala medier och livesändningar på YouTube, och gängkriminaliteten spelar en stor roll. Det känns fräscht och i tiden.

Något som börjar kännas mindre fräscht och nytt är Jana Berzelius bakgrund – det börjar bli lite tjatigt. I de första böckerna kändes det spännande och nytänkande men nu i sjätte boken hade jag gärna varit utan åtminstone delar av det – det blir så hårdkokt och hindrar karaktärsutvecklingen. Naturligtvis är delar av hennes bakgrund relevanta, i hennes fysik och knepen hon kan, men den där Danilo kan gärna få ramla ner i något hisschakt eller något snart för jag tycker inte längre att han tillför något i berättelserna, utom möjligen frustration.

Nåväl. Gängkriminalitet och sociala medier var det. På kort tid mördas fyra medlemmar av ett kriminellt nätverk och när berättelsen börjar sprids en film på YouTube av en ung man med en sprängladdning kopplad på kroppen. Polisen lyckas identifiera platsen, men hinner inte fram i tid. Det blir den kantiga polisinspektören Mia Bolanders jobb att tillsammans med sin nya kollega Patrik Wiking reda ut vad som hänt och vem eller vilka som är skyldiga, men golare får inga polare och det verkar omöjligt att få reda på sanningen.

Jana kopplas in i sin roll som åklagare, och upptäcker (förstås) att det finns en koppling till henne själv i fallet. Men denna gången vill hon absolut inte att sanningen ska komma fram – den måste döljas till varje pris.

Det är stundvis ganska spännande och väcker lite tankar om det här med pengatvätt och knarklaboratorium som ju faktiskt kan finnas på de ställen där man minst anar det. Och jag vill gärna fortsätta läsa om Jana, hon är en cool karaktär – men jag tycker att hon måste få gå vidare nu. Kanske gör hon det, efter denna berättelse. Jag hoppas det.

Kalla, vita vinternätter (Cilla Storm, #3) av Christoffer Holst

Christoffer Holsts serie om Cilla Storm är verkligen trevlig läsning, i den utsträckning man kan säga att berättelser om mord är trevliga. Just morden är förstås varken mysiga eller trevliga, men allt runt omkring är det. Mysigt utan att vara perfekt, kanske man kan säga.

Cillas vänner Zacke och Jonathan har köpt en stuga i Idre fjäll, och bjuder med henne dit, för att få lite julstämning och gemyt. Stockholm slaskar och Cilla borde egentligen stanna hemma och jobba, men hon har drabbats av skrivkramp och miljöombyte kanske är precis vad hon behöver. Kompisen Rosie hänger på och saken är biff.

Redan första dagen kommer mordet – en ung man hittas död på skidanläggningen. Cilla och Rosie börjar rota i fallet, som leder dem till ett ökänt hus på orten där en välbärgad familj bor. Och det blir ganska spännande på sina ställen!

Jag gillar ändå mest att läsa om vännerna, deras relationer sinsemellan och deras rappa och roliga dialog. Holst har ett väldigt driv och flyt i språket, det känns äkta och blir väldigt lättläst utan att på något vis vara banalt. Dessutom har han humor! Min absoluta favorit av honom är Mitt hjärta går på, men Cilla Storm-serien ligger mig också varmt om hjärtat. Bra!