Etikett: 2020

The Ruins av Mat Osman

För några veckor sedan tillbringade vi en regnig helg med att se på brittiska förlagan till Bäst i test, Task Master. En av deltagarna var Richard Osman, som jag kände igen lite vagt som deltagare i andra brittiska lekprogram, jag följde honom på Twitter, insåg att det var han som skrivit The Thursday Murder Club som är så enormt hyllad och flög upp på topplistorna i England när den kom ut och tyckte att det var himla skoj. Några dagar senare upptäckte jag att han a) är lillebror till Mat Osman, basist i Suede som är ett av mina favoritband genom tiderna, och att b) Mat Osman också släppt sin debutroman i år. Så jag fick ju kasta mig över Kindle Store och plocka hem The Ruins, och åh, vilken bok det är!

Jag vet knappt var jag ska börja när jag försöker skriva något om den, och jag tror inte att jag ens kan försöka göra en sammanfattning. Däremot kan jag berätta om startskottet, och det som får boken att få en riktig kickstart.

Adam Kussgarten är något av en eremit. Han bor ensam i en lägenhet i västra London där han byggt upp ett eget litet universum i form av en otroligt avancerad modellstad, Umbrage. Umbrage är fullt utrustat med el, vatten och allt man kan tänka sig, och har en helt egen historia. Otroligt spännande att läsa om, faktiskt. En dag får han ett telefonsamtal, där han får reda på att hans identiska tvillingbror Brandon, en bedagad musiker, har skjutits till döds en kort sträcka från Adams lägenhet. Bröderna har inte pratat på många år, men när Brandons flickvän och modern till Adams brorson i USA ber honom nysta i vad som hänt kan han inte säga nej.

Spåren leder först till ett exklusivt barockhotell i östra London, där Adam inser att han kan passera för Brandon helt utan problem. Detta leder till en av de mest unika och intressanta berättelser jag någonsin läst. På sätt och vis är det förstås en deckare, eller snarare spänningsroman, men det är så mycket mer. Det handlar om identitet, och flytande identitet, och om att fatta beslut om förfluten tid och framtid. Brandons värld är så diametralt olik Adams, och det är en otrolig beskrivning av en undre värld och att äntra den, från att ha varit nästan isolerad.

Osman har en otrolig talang för att skriva och berätta. Det är verkligen förtrollande att läsa The Ruins, som är så mycket mer än bara en roman. Här finns allt. Spänning, dekadens, kärlek – och musik. Massor av musik och texter. Man förstår att Osman känner till hur den brittiska musikindustrin funkar, för det är väldigt trovärdigt beskrivet och säkert sant. En vän berättade att han sagt i en intervju att Bernard Butler, Suedes första gitarrist som hoppade av strax innan den stora succén, är den bäste skribenten bland dem. Eftersom båda Brett Andersons böcker varit magnifikt välskrivna får man ju hoppas att även Butler tar sig an skrivandet!

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Här har vi ännu en debutant som jag genast noterade i Svensk bokhandels höstkatalog – jag köade på biblioteket men det skulle ta en evighet att få hem boken, så jag lyssnade på den. E-boken skulle dröja ända till mitten av december, och så länge kunde jag absolut inte vänta. Och det var tur det, för den är verkligen utmärkt som ljudbok då den inte är så lång, och inläsaren Siham Shurafa uttalar diverse namn, platsnamn och arabiska uttryck på ”rätt sätt”, vilket jag aldrig hade fått till i huvudet själv. Det gör hela upplevelsen än mer autentisk.

Vi får följa Nora, en kvinna från Mogadishu, från barndom till vuxen kvinna, före, under och efter flykten från Somalia till Sverige. Hon växer upp som priviligierad, får en bra utbildning, träffar sin man under gymnasietiden, gifter sig lyckligt och blir Mogadishus populäraste gymnasielärare. Men så kommer de politiska oroligheterna. Hennes man är regimkritisk journalist och när klankonflikterna växer finns inget val – de måste fly från Somalia. Flykten blir fruktansvärd, värre än Nora någonsin kunnat föreställa sig och till slut befinner hon sig i Sandviken, som ung änka, ensam med sin dotter. (Detta är ingen spoiler, det vet vi från baksidestexten.)

Nora får jobb på en skola – men i Sverige kan hon inte vara lärare, utan det är städjobb som gäller. Kollegorna tycker att hennes mat är konstig. De andra somaliskorna i Sandviken tycker att Nora är konstig. Möblerna i lägenheten de fått tag på är trasiga och fula – och i allt detta förväntar sig alla runt omkring att Nora ska vara tacksam. Det provocerar Nora – för här kommer hon aldrig att känna sig hemma.

För en gångs skull tyckte jag att boken var för kort. Jag hade gärna velat läsa mer om de gyllene åren tillsammans med mannen, innan oroligheterna startade – det hade gett ett djupare porträtt av Nora. Dessutom kan jag uppleva att beskrivningen av Sverige är lite onyanserad – men det har ju inte jag företräde att säga något om. Någon på Goodreads nämner ett ”villkorat välkomnande” till Sverige, och det är verkligen intressant att fundera över. Kan man kräva att någon som förlorat (nästan) allt automatiskt ska vara tacksam?

Jag hoppas på en uppföljare, för jag har tänkt mycket på Nora och dottern Sagal sedan läsningen. Det måste finnas så mycket mer att berätta!

Ett halvt andetag av Anna Agrell

Jag har sällan stenkoll på kommande utgivning, vilket är lite på gott och ont. Men i år har jag onekligen haft mer tid till saker såsom att bläddra i tidningar och kataloger, och gjorde ett gediget arbete med att anteckna intressanta titlar i Svensk Bokhandels höstkatalog. Därmed är jag i höst betydligt mer uppdaterad än vanligt, och har därmed läst fler nya böcker än vanligt. Väldigt trevligt! Särskilt som mycket nytt har varit väldigt bra.

Anna Agrells debut är en av de bästa böcker jag har läst i år, det kan jag säga på en gång. Jag var lite osäker, historiska romaner är inte nödvändigtvis min grej, men jag fastnade för beskrivningen och växlade lyssning med e-bok. Den passar bra som ljudbok, inläst av duktiga Lo Kauppi som blivit en av mina favoritinläsare.

Året är 1948, när vi träffar Sonja som bor i ett stort hus på landsbygden i Småland tillsammans med sin fästman. De skulle ha gift sig, men så gick fästmannens pappa bort och allt sköts på framtiden. Sonja känner sig trängd och tyngd av plikter – gentemot sin fästman, och sin psykiskt sjuka mamma som varit inlagd på sjukhus länge, och omvärlden som tjatar om att de borde skaffa barn. Hon har sitt arbete på glasbruket, och dit flyr hon för att fokusera om.

Bredvid det stora huset finns en gammal förfallen stuga, och där flyttar en dag en finsk kvinna in. Mirkka ter sig först lite konstig för Sonja – hon springer och springer, fort som vinden genom skogarna och drömmer om att en dag få springa ärevarv på Stockholms Stadion. Läkarna på denna tid trodde att det var livsfarligt för kvinnor att springa, men det bryr hon sig inte om. Trots sina olikheter blir Sonja och Mirkka nära vänner och Sonja känner ett systerskap med henne, och får sällskap när fästmannen allt oftare reser till Stockholm.

Mirkka öppnar ögonen på Sonja och får henne att tänka över de val hon gjort i livet och sina resonemang kring plikt och tillvaron blir förändrad på djupet.

Det är så finstämt skrivet, utan att alls bli pretentiöst och blommigt, och en njutning att läsa. Efterkrigstiden är en speciell tid i historien som jag inte vet så mycket om – det känns som en verklig mellanperiod mellan det lite mer gammalmodiga och moderniteten, och det är intressant att läsa om. Jag förstår till exempel av läsningen att det i detta skedet började bli okej att skaffa barn utan att vara gifta, men förstår även att man inte kommit så långt inom medicinsk forskning kring kvinnors hälsa – såväl fysisk som psykisk. Plikten som tema är också väldigt intressant – nog har vi alla plikter som är faktiska, men även sådana som är mer upplevda än nödvändiga?

Jag är så glad att jag plockade upp denna, och hoppas verkligen på mer från Anna Agrell.

We are family av Nicola Gill

Nicola Gills bok säljs in som ”något för dig som gillar Marian Keyes, Ruth Jones och Fleabag”, och jag var sugen på att lyssna på något härligt och brittiskt så jag var lättköpt, även om jag inte alls visste vad jag skulle vänta mig. Men det kändes ändå som om det skulle vara något lite mer edgy än vanlig chicklit, och det stämde. Det är bästa sortens chicklit, om man kan säga så. Mörk och rolig på samma gång.

Jess och Laura är systrar, men diametralt olika. De har behandlats väldigt olika av sin mamma, där Jess varit den tydliga favoriten, sedan barndomen och så förblev det. Tills nu, när deras mamma har gått bort i bröstcancer och de måste samarbeta för att ta hand om allt det praktiska – men de kan inte komma överens om någonting. Jess är ordentlig, självsäker och piffig influencer medan Laura inte är särskilt noggrann, har uselt självförtroende, lever ”i synd” med sin mansbebis till sambo och deras son, dricker lite mer vin än hon borde och äter lite mer ost än hon borde.

Sakta men säkert tvingas de dock kompromissa, släppa på stenhårda gränser och faktiskt prata med varandra om vad de upplevt under barndomen, förlusten av sin pappa i ung ålder och hur livet ser ut nu. De är båda nyanserade karaktärer vilket jag gillar, ingen framstår som perfekt egentligen och jag tycker att karaktärsutvecklingen är bättre än vanligt i denna genre.

Det är skickligt att skriva en så här rolig bok om döden tycker jag. Ingen sorg är den andra lik och hur det än är så går livet vidare. Dock är We are family lite för lång och lite upprepande – ibland känns det som om det tryckts in lite väl många draman som inte riktigt behövs för varken handling eller karaktärer.

Fula tjejer av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson

Vilken underbar explosion av girl power detta är, och den kommer från tre fantastiska författare med stor erfarenhet i barn- och ungdomsgenren – Johanna Lindbäck, Sara Ohlsson och Lisa Bjärbo. Jag har väntat och väntat och till slut kom den äntligen som e-bok i min app – kön på biblioteket blev mig övermäktig. Jag kastade mig såklart över den och läste i ett par längre sittningar – man måste bara få veta vad som ska hända.

Tilde har nyss flyttat till Gnesta från Umeå och känner inte direkt någon i klassen – men när hon upptäcker att någon startat ett instagramkonto som heter Fula tjejer där vederbörande lagt upp en mindre smickrande bild av henne från skolkatalogen blir hon förbannad. Både populära och mindre populära tjejer blir uthängda på kontot och alla lever i skräck för att hamna där – särskilt som ingen vet vem som har hand om kontot. Så fort någon höjer mobilen gäller det att passa sig så man inte riskerar att bli ful på en eventuell bild. Man vet aldrig var den bilden kan hamna.

Trots att Tilde, Jasmine och Eleni aldrig pratat med varandra förut blir det de tre som går samman för att avslöja personen bakom kontot. Den jäveln ska sänkas, det är ett som är säkert.

Temat är förstås allvarligt, men det finns mycket humor och värme i berättelsen. Det är så härligt när tjejer och kvinnor går samman på detta vis och jag älskar tanken av att det finns såhär mycket jävlar anamma i unga kvinnor. Och det blir faktiskt riktigt spännande på sina ställen – detta är alltså en bok som har det mesta. Målgruppen är 13-15 år, men jag och många med mig som är minst tjugo år ”för gamla” har stor behållning av denna bok, som är den första av tre och jag längtar redan efter bok två och tre. Härlig läsning.

Vuxna män gör saker tillsammans: en liten bok om Killinggänget av Linus Kuhlin

Mycket av det Killinggänget gjorde skedde när jag bodde utomlands – jag kan NileCity 105,6 praktiskt taget utantill, men efter det är jag pinsamt obevandrad. Jag har sett Torsk på Tallinn, ganska snart efter att den gjordes, och på senare tid lite mer tack vare en bildande make, men det är alltså mycket som jag inte kommit i kontakt med mer än i förbifarten. Linus Kuhlin har fyllt i mina kunskapsluckor på ett makalöst sätt i sin bok. Oerhört researcharbete, mycket skickligt sammanfattat och väldigt inspirerande.

Det handlar ju om humor, såklart – men lika mycket om hur det är att arbeta tillsammans med vänner, om hur vänskaper inte alltid mår så bra av att arbeta ihop och om hur livet kan vilja gå i olika riktningar som inte nödvändigtvis matchar med planen för arbetet – eller vänskapen. En kronologisk berättelse med analys och tanke, inte helt okritiskt men fullt av kärlek ändå.

Korrekturläsningen lämnar tyvärr lite att önska, men jag hängde för en gångs skull inte upp mig på det. Det var så trevlig läsning i alla fall.

Det var en slump att Snedtänkt-avsnittet om Killinggänget – det första av två, i alla fall, kom några veckor innan jag läste boken och det var en fröjd att lyssna på Kuhlin i samtal med Kalle Lind. Jag längtar efter avsnitt två!

Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria av Mian Lodalen

Mian Lodalen är en av mina favoritpersoner inom mediesfären. Hon är rak och tydlig och rolig som bara den. Har haft nöjet att lyssna på henne live ett par gånger på West Pride och hon har en otrolig karisma och värme. Hennes självbiografiska böcker, Tiger och Dårens dotter är fantastiskt fina och böckerna om My, Smulklubbens smaklösa systrar och Trekant är hysteriskt roliga – men inte utan mörker.

Nu skriver Lodalen en trilogi som belyser homosexuella i Sverige i en tid före vår, som inleds med Lisa och Lilly – en kärlekshistoria. Det handlar om två unga arbetarkvinnor som samma sommarkväll smiter hemifrån och hamnar på samma hemliga dans vid Årstaviken, där de träffas för första gången. Nästföljande höst, 1911, hittas deras kroppar sammanbundna i Hammarby sjö. Detta är ingen spoiler – det vet vi redan från början. Lodalens bok berättar historien om Lisa och Lilly, deras år tillsammans och ifrån varandra, och vad som gjorde att de till slut tog beslutet att avsluta sina korta liv.

Det är en hjärtskärande berättelse. Förstås. Men det är romantiskt och vackert också, allt mot en fond av ett sekelskiftes-Stockholm i rörelse och förändring. Det är en sann historia, och man förstår att Lodalen gjort en otrolig research i förarbetet – även riktiga personer skrivs in i handlingen och det gillar jag verkligen.

Jag lyssnade på boken i inläsning av författaren, trots att jag hört väldigt blandade omdömen om just ljudboken, men jag tyckte att den var utmärkt.

More than a woman av Caitlin Moran

För ett decennium sedan kom Caitlin Morans How to be a woman – en sorts kombination av memoarer och manifest, om feminism, patriarkatet och allt annat som är mer eller mindre välkommet i paketet ”att vara kvinna”. Den boken följde hennes liv från tidiga tonåren till trettioårsåldern, och här kommer uppföljaren. Moran är nu mellan fyrtio och femtio, och mycket har hänt sedan dess. Både i omvärlden och med henne själv.

Det visar sig att hon har fått tänka om gällande botox, till exempel – och jag tycker faktiskt att det är uppfriskande när folk kan ändra åsikt och motivera den. Särskilt när det är åsikter som man inte förväntas ha. Hon har dessutom upptäckt att hon inte längre tål alkohol, att alla kläder i hennes garderob hatar henne, att det är besvärligare än man kan tro att ha sin lillebror inneboende, att det är jättesvårt att uppfostra tonårsdöttrar till feminister och att somliga saker aldrig verkar förändras. Såsom samhällets sjuka normer som leder till att en tonårsdotter slutar äta.

Moran skriver så otroligt roligt, men aldrig utan mörker – och mörker levereras som bekant, enligt mig, alltid bäst i humor. Jag lyssnade på boken i inläsning av henne själv i några längre svep och den gör sig verkligen utmärkt som ljudbok. Jag snöade in totalt på Moran i någon vecka efter att jag blivit klar med boken, lämpligt nog kom filmatiseringen av How to build a girl ut på SF Anytime strax efter och jag hittade diverse intervjuer och samtal med henne på nätet att lyssna på. Och ja, hon är ett geni med sina ord, såväl i skrift som tal. Jag blir även väldigt nyfiken på Morans make, Pete Paphides som verkar vara en riktig pärla bland män, och har nu införskaffat hans färska bok, Broken Greek som jag ser fram emot!

På andra sidan bron av Hanna Jedvik

Jag har redan skrivit lite kort om På andra sidan bron här, eftersom jag hade läst ut den redan innan den kvalade in som Smakebit, men jag vill ändå ge den ett ordentligt inlägg – så här kommer det, för det är en helt fantastisk bok.

Det är uppföljaren till Sommarplåga, och jag tycker nog att man ska läsa den först men det lär fungera fint att läsa På andra sidan bron fristående också. Men läs gärna Sommarplåga, för den var också himla fin.

Alma var den som ringde ambulansen när hennes vän Joppe stod på Älvsborgsbron, i färd att hoppa. Det samtalet räddade hans liv, men nu känns han varken död eller levande där han ligger på psyket på Sahlgrenska i mjukisbyxor. Alma lastar sig själv för att hon inte förstod hur dåligt han mådde innan, och oroar sig för att det ska kunna hända igen.

Men det verkar omöjligt att prata om detta. Flickvännen Hedvig är mer engagerad i bandet Happy Unicorn, där Alma spelar gitarr men börjar tappa sugen. Hon kan inte riktigt förstå Alma, och Alma kan inte förklara för henne. Som tur är finns sjuksköterskan Jim, som Alma träffar utanför Sahlgrenska efter att hon besökt Joppe för första gången och som kan lyssna och förstå. Tar henne med på promenader och kajakpaddling och bjuder på kaffe. Pappa förstår inte varför Alma umgås med en man i hans egen ålder, men ibland går det ju faktiskt bäst att prata med utomstående. Och så finns Siri, nya kompisen i klassen som är ärlig och tydlig och hjälper Alma att förstå vad som är viktigt. Och skrivandet, skrivandet, skrivandet.

Detta är en sådan där unga vuxna-roman som verkligen har allt. Och mycket av allt det den har är mina favoritsaker. Göteborg, familj, sälar, havet, musik, text. Som ni vet så älskar jag bra skildringar av miljöer jag känner väl och här befinner vi oss verkligen på platser jag känner igen och det är så mysigt. Nu vill jag gå till Kafé Marmelad och dricka kaffe och gå till Säldammen och njuta av Slottsskogen i höstfärger. (Istället ska jag gå och Coronatesta mig, men både Kafé Marmelad och Säldammen lär finnas kvar ett tag till…!)

Vera Svansons dagbok för tacoälskare och halloweenfantaster av Moa de Bruin

Moa de Bruin har varit en av mina favoriter på internet i… ja, det är långt över tio år i alla fall. Hennes blogg Spiderchick var, och är, en stjärna på humorblogghimlen – delvis, såklart, för att det inte bara är humor och flams, för det handlar om livet som ju faktiskt inte bara är roligt precis hela tiden. Jag blev glad när jag hörde att hon hade en bok på gång, och faktiskt ännu gladare när det visade sig att det inte handlade om en sorts ”memoarer”, utan en 9-12 i dagboksformat. Så roligt!

Och ja, det är så roligt. Jag lyssnade på ljudboken, som är mästerligt inläst av Clara Henry, och skrattade så tårarna rann flera gånger om.

Vera Svanson har just börjat femman och är överlycklig – för det betyder att hon i år har en chans att få vara med i skolans pjäs Det lilla monsterbarnet, som framförs varje år på Halloween. Äntligen kan hennes livslånga dröm att få spela monsterbarnets mamma Monster-Maria slå in.

Hemmavid är det mest kaotiskt, på ett ganska härligt sätt. Storebror Svante vill bli Youtube-stjärna, och utsätter familjen för diverse smoothie-experiment, sminkningar och pranks för att skapa content. Lillasyster Olivia är jättejobbig. Pappa försöker bli av med sitt svåra tacoberoende, vilket leder till diverse dråpliga händelser, och mamma upptäcker att den nya grannen är hennes gamla klasskamrat Jennifer Tror Hon Är Coolson, och blir besatt av att tävla i Halloweendekorationer med henne. Och moster Bibban, som bor i grannhuset och vill bli polis och övar genom att lösa alla mysterier hon kommer över.

Men det är inte bara väl utförd fars – det finns allvar också. Det har börjat en ny kille i skolan, Hugo, som väcker Veras intresse, men det visar sig att hennes bästa kompis Lise (Berg i efternamn) är superkär i honom. Hur ska detta nu gå?

Snabbt, rappt, varmt och väldigt, väldigt underhållande. En perfekt bok för slukaråldern och uppåt – och glöm nu inte att det är läslov på gång!