We are family av Nicola Gill

Nicola Gills bok säljs in som ”något för dig som gillar Marian Keyes, Ruth Jones och Fleabag”, och jag var sugen på att lyssna på något härligt och brittiskt så jag var lättköpt, även om jag inte alls visste vad jag skulle vänta mig. Men det kändes ändå som om det skulle vara något lite mer edgy än vanlig chicklit, och det stämde. Det är bästa sortens chicklit, om man kan säga så. Mörk och rolig på samma gång.

Jess och Laura är systrar, men diametralt olika. De har behandlats väldigt olika av sin mamma, där Jess varit den tydliga favoriten, sedan barndomen och så förblev det. Tills nu, när deras mamma har gått bort i bröstcancer och de måste samarbeta för att ta hand om allt det praktiska – men de kan inte komma överens om någonting. Jess är ordentlig, självsäker och piffig influencer medan Laura inte är särskilt noggrann, har uselt självförtroende, lever ”i synd” med sin mansbebis till sambo och deras son, dricker lite mer vin än hon borde och äter lite mer ost än hon borde.

Sakta men säkert tvingas de dock kompromissa, släppa på stenhårda gränser och faktiskt prata med varandra om vad de upplevt under barndomen, förlusten av sin pappa i ung ålder och hur livet ser ut nu. De är båda nyanserade karaktärer vilket jag gillar, ingen framstår som perfekt egentligen och jag tycker att karaktärsutvecklingen är bättre än vanligt i denna genre.

Det är skickligt att skriva en så här rolig bok om döden tycker jag. Ingen sorg är den andra lik och hur det än är så går livet vidare. Dock är We are family lite för lång och lite upprepande – ibland känns det som om det tryckts in lite väl många draman som inte riktigt behövs för varken handling eller karaktärer.