Hallonpavlova med aprikosgrädde

 

Mamma hade tittat på The Great British Bake-Off häromdagen och hade äggvitor över igår – alltså föddes den goda idén att göra pavlova på ett par överblivna äggvitor. Vispad grädde blandad med apricot brandy och tinade hallon över. Sött som bara den och fantastiskt gott! 

 
Helgen har för övrigt mest bestått av mat, sömn, böcker och TV. Och ett underjordiskt soffvisningsrum som har öppet 24 timmar om dygnet. Jag känner mig underligt utvilad. 

TNG-tårta

Titta vilken fin tårta min (nu före detta) konsultchef kom upp till kontoret med i fredags! Som prinsesstårta på insidan men med företagets logga på, riktigt charmigt. Och gott tyckte vi alla! 

Jag tycker att det är ganska komiskt att jag som nästan aldrig äter bakverk har lagt upp tre stycken på en vecka. Om allt går väl kommer ett till om en timme lite drygt 😉 

Torsdagstema v 46

 

Har inte varit med på Torsdagstema på länge, men fick ett infall och får ju därmed en strålande anledning att visa en bild från igår. 

 
 
Var nämligen hembjuden till Rebecka på kvällen – hennes ömma moder hade varit förbi med en enormt god citroncheesecake på pepparkaksbotten, som vi avnjöt (okej, inte hela!) ihop med ett par glas Les Fumées Blanches – ett vin som jag inte smakat förut men hört mycket gott om – med all rätt, för det var hemskt gott. ((Min kompis CaOs översätter fritt från franskan och kallar det för ”In i dimman” ;))) 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – SJUKDOMAR

 
Veckans tema hos Lyrans Noblesser är SJUKDOMAR. Först tänkte jag förstås på The fault in our stars och Låt vargarna komma – men så ångrade jag mig och tänkte att nej, jag väljer tre böcker om psykisk sjukdom hos unga kvinnor istället. Tre mycket, mycket bra sådana dessutom. 
 
 
      
 
 
Prozac Nation är Elizabeth Wurzels självbiografiska bok om sitt liv som (bl.a) collegestudent med kronisk depression i samma veva som Prozac blev populärt. 
 
Sylvia Plaths delvis självbiografiska The Bell Jar behöver knappast någon närmare presentation. Esthers kamp emot delvis sin egen perfektionism och delvis sin svåra depression lämnar ingen oberörd. 
 
Och Susanna Kaysens Girl, Interrupted är ju inte heller helt okänd, särskilt inte efter den fantastiska filmen som kom 1998. Året är 1967, och artonåriga Susanna träffar en psykolog för första gången efter ett misstänkt självmordsförsök. Efter en knapp timme är hon på väg till  det välkända mentalsjukhuset McLean (där även Sylvia Plath vistats, för övrigt) – och där ingenting är som det brukar. 

Omslagsonsdag #66 – HUNDEN EFTER HÅREN

Denna veckan är det HUNDEN EFTER HÅREN som gäller hos Bokpotaten, nämligen – välj vilka snygga omslag du vill. 
 
Jag bestämde mig för att hålla ett tema ändå, och visar därför upp Karin Brunk Holmquists underbara omslag. Jag har inte läst alla, inte ens tillnärmelsevis, men de jag har läst är precis som omslagen varma, roliga, fyndiga och färgglada! 
 
      
 
 
      
 
 
   
 
 
   
 

2014: 175 – Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson

 
Det föll sig så att jag läste Egenmäktigt förfarande precis i samma veva som hela mediehysterin med Roy Andersson satte igång. Det är väl därför jag har dragit mig för att skriva om den antar jag – men snart är jag klar med Utan personligt ansvar också, så det är lika bra att skriva ett par rader här nu. 
 
Och jag tänker inte lägga ut texten något nämnvärt. Det har alla andra redan gjort. Och jag kan bara tänka mig hur många av er som drog en djup suck när ni såg rubriken på detta inlägg – inte MER. 
 
Vi vet allihop att det handlar om en ung, kvinnlig poet och essäist som får i uppdrag att skriva ett föredrag om konstnären Hugo Rask, vilket resulterar i ett totalt dysfunktionellt förhållande mellan de två. Adlibris skriver: 
 
Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.
 
och det skriver jag gärna under på. Det är en fantastisk roman. 

2014: 174 – Morden i Badgers Drift av Caroline Graham

 
Jag tittar ju väldigt gärna på Midsomer Murders men har inte läst någon av böckerna förrän i lördags. Detta är den första, och den som blivit inröstad på listan av de hundra bästa kriminalromanerna någonsin. 
 
Och det är välförtjänt! Jag har sett avsnittet som grundas på boken ett par tre gånger och det är ett av mina favoritavsnitt, särskilt för att de har lyckats så himla bra med karaktärerna. Nu när jag läser vad som ligger till grund är jag ännu mer imponerad – Dennis och Iris Rainbird är så perfekt modellerade att det är inte klokt. 
 
Precis som man väntar sig i Midsomer är det läskigt och mysigt på samma gång. Troy framstår som en värre knöl än jag tänker mig honom i serien (men jag har sett överlägset flest avsnitt med Jones, så jag kanske förväxlar dem lite) och jag vet inte om jag riktigt kommer ihåg att Mrs B är så dålig på matlagning i serien, men jag minns nog fel för när jag läser ett synopsis så är det visst så – i alla fall i detta avsnittet. 
 
Hur som helst, skickligt hopknutet, helt omöjligt (nästan) att lista ut och otroligt underhållande. Strålande kriminalroman, precis som väntat! Dessutom i väldigt bra översättning av Elin Dahlqvist, vilket spelar stor roll här tycker jag! 

2014: 173 – Heja heja! av Martina Haag

 
Jag har sett denna i hyllan på loppisen flera gånger, men trots att jag är så förtjust i Martina Haag så har jag hoppat över den – eftersom jag har absolut noll intresse av löpning, eller att börja med löpning. Men så köpte mamma den och jag läste den i fredags natt och hade ändå rätt så stor behållning av den, även om den naturligtvis är mer relevant och intressant för någon med löpintresset. 
 
Och hade det inte varit för att den är så kort – tog max en och en halv timme att läsa ut – så hade jag kanske tröttnat. Och visst skummade jag genom vissa ointressanta bitar. Men så kommer det sådana där små Haagska guldkorn här och där som gör att man fnissar till och jag vet inte, det mesta som man kan skratta gott åt är ju värt en lässtund, eller hur? Den förgyllde i alla fall min skrällhostande febriga fredagsnatt, och för det är jag tacksam, men jag kommer inte att läsa om den. Nä.