Det föll sig så att jag läste Egenmäktigt förfarande precis i samma veva som hela mediehysterin med Roy Andersson satte igång. Det är väl därför jag har dragit mig för att skriva om den antar jag – men snart är jag klar med Utan personligt ansvar också, så det är lika bra att skriva ett par rader här nu.
Och jag tänker inte lägga ut texten något nämnvärt. Det har alla andra redan gjort. Och jag kan bara tänka mig hur många av er som drog en djup suck när ni såg rubriken på detta inlägg – inte MER.
Vi vet allihop att det handlar om en ung, kvinnlig poet och essäist som får i uppdrag att skriva ett föredrag om konstnären Hugo Rask, vilket resulterar i ett totalt dysfunktionellt förhållande mellan de två. Adlibris skriver:
Egenmäktigt förfarande är en berättelse om hur mycket vi är beredda att bedra oss själva i vår önskan att bli älskade, men också om hur svårt det är att inte utnyttja människors svaghet, och hur brutalt resultatet blir. Lena Andersson skildrar här hur det känns att utsättas för den stormande passionen utan att fullt ut kunna gå upp i den. Det är en detaljstudie i makt och besatthet, rolig och smärtsam om vartannat.
och det skriver jag gärna under på. Det är en fantastisk roman.
Stories from the city, stories from the sea 
En tanke på “2014: 175 – Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson”