Morgonens Öster-Ljungby

Det ska naturligtvis stå österljus I rubriken och inget annat, men autocorrect har inte vaknat ännu. Och det ser rätt roligt ut. Så jag köper det 😉 
Riktigt vacker morgon – ser fram emot en bra dag trots vansinnesont (här vill telefonen skriva vansinnesomkörningar) – tack Pressbyrån för att ni säljer receptfria värktabletter säger jag bara… 

Spinning around

Jag hinner inte skriva! Men det är ju av en god anledning, att jag har fullt upp och livet leker – ja, förutom eksemen då. Att sådana små sår kan göra så infernaliskt ont?! 
 
Igår kom Linda över till Lindholmen och lunchade, vi var på mysiga Bistrot och åt fiskfärsbiff med dill- och kräftsås, citron- och chilimarinerade räkor och färskpotatis. Och en mycket intressant sallad som jag ska försöka återskapa – mycket tunt skivade rädisor med blekselleri och alfalfagroddar. Och goda biscotti – men först och främst trevligt sällskap! 

Ikväll hade jag tänkt mig yoga, men jag kör ett pass cardio nu på morgonen istället så jag får lite fritid medan det faktiskt är ljust ute 😉 Ha en go onsdag, le tous! 

Lite i taget, dag för dag…

Gott så! 
Jag hade en jättebra födelsedag, tack för alla fina lyckönskningar på Facebook, mail, sms och Messenger! 
Vi var ute ett stort gäng på lunchen, åt ljuvlig fiskgryta med saffran och sparris och blev sjungen för på Mandarin. På kvällen fick jag gott grillat och fina presenter och kladdkaka med grädde och blandade bär hos mamma och pappa. Och strax efter 21 gick jag och la mig, haha. Jag var så vråltrött och hade så ont i alla sår och eksem att jag bara var tvungen att få klä av mig och sträcka ut mig. Superskönt. 
Idag kommer Linda över på färjan och käkar lunch, det ser jag verkligen fram emot! Det är en vacker dag, jag känner mig både energisk och harmonisk och har redan gjort en superbra grej fast klockan bara just slog 9. 
Happy onsdag, kompisar! 💜💙💛

Makrillbrunch

Mmm, det blev makrill idag också! (Ja, en dag till – det var tre filéer i paketet. Idag avnjuts den med babyspenat med lite citronolja på, västkustsallad och en riktigt len och god äggröra med parmesan och paprikapulver i. Jag åker och tränar om ett par timmar och sedan är det full fart resten av dagen och kvällen, så det passar bra med något lite ordentligare. 
 
 

Det är väldigt käckt med rökt fisk – möjligheterna är oändliga. Kan vara rackarns dyrt – men nu köpte jag då tre stora filéer för 139:-/kg – paketet var 298 g tror jag och då kostar varje filé 14:-. Inte så illa för ganska lyxig mat, tycker jag! 

 
Jag har haft en otroligt skön söndagsmorgon. Skrivit massor, läst en del, pysslat lite med ett och annat och nu får jag avnjuta denna fina fisk och kanske lösa korsord en stund. Jag klagar inte! 

2015: 115 – Sirila gentlemän sökes av Karin Brunk Holmqvist

Åh. Brunk Holmqvist skriver ju de härligaste, finurligaste, charmigaste berättelserna i världen om gamla raringar på Österlen. Och Sirila gentlemän sökes sviker inte mina höga förväntningar! 
 
Här spelar Alma och Margit huvudrollerna. Alma har varit ogift hela livet, är lite halt och lite smårund men mår bra ändå. Margit är änka, har sonen Axel och hans förträffliga fru Greta som familj, men det är först och främst de två damerna som är varandras familj. De bor mittemot varann på landet, och dricker förmiddagskaffet tillsammans på samma klockslag med samma bröd varje dag, vardag som helg. 
 
När kommunen ska bygga ny väg får de reda på att deras hus ska rivas, och de måste lämna sina hem. Medan de väntar på att få flytta in i nybyggda pensionärslägenheter ordnar Axel så att de kan få bo i ett avlastningsrum på ortens äldreboende. Väl där upptäcker de att föreståndarinnan Ulla minsann har något fuffens för sig med kommunens starke man Kjell, som är ansvarig för det där vägbygget… 
 
På hemmet får de chansen att lära sig ”data”, och efter moget övervägande bestämmer de sig för att sätta in en kontaktannons i tidningen. En annons, där de klargör att de är två mogna damer som söker sig ett par ”sirila gentlemän”. Visst heter det väl så? 
 
Det är en jättemysig berättelse med massor av värme och humor. Dessa damerna är inte riktigt lika tokiga som de två i Potensgivarna – men de har allt glimten i ögat de med. När de talar om klockspel, alltså… 
 
Potensgivarna är på sätt och vis bättre, för de är lite rappare, men denna är mycket mysigare. Passade perfekt sent igår kväll när regnet piskade på rutorna och det var alldeles tyst runtomkring. Mycket trevlig roman som kan passa mer eller mindre alla, skulle jag tro. 

2015: 114 – Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen

Jag har läst två av Carin Gerhardsens böcker i Hammarbyserien förut, Vyssan lull förra året och Gideons ring nu i vintras – med andra ord är jag mitt uppe i ännu en deckarserie som jag läser i fel ordning så det smäller om det. Men resterande böcker tänkte jag då ta i ordning nu, alltså med start på ruta ett och Pepparkakshuset. Jag har verkligen tyckt om de övriga böckerna om Conny Sjöberg och hans kollegor, så det var en glad överraskning när jag upptäckte att hela serien finns tillgänglig i min läsapp. 
 
((Vad skulle jag göra utan den, förresten? En stor majoritet av böckerna jag läst i år är via appen. Skulle jag ha köpt dem hade jag både ruinerat mig och fått hyra ett särskilt förråd. Nyare, inbundna böcker är både svindyra, stora och tunga.)) 
 
Även här tänker jag låna en baksidestext – jag ser för mig hur jag skulle försöka skriva någon sorts introduktion här som skulle hålla på i flera stycken. Så: 
 
”En måndag i november, klockan är fyra, det mörknar och blöt snö faller över Stockholm. Mannen sätter sig tillrätta på tunnelbanan. Han undrar om det syns utanpå att han är lycklig. Om det stör? Tåget bromsar in och han kliver av. För upptagen med sina tankar för att se att en dyster figur följer efter honom. 

På kort tid inträffar flera bestialiska mord i Mellansverige. När kriminalkommissarie Conny Sjöberg vid Hammarbypolisen börjar ana att de hör ihop blir han iskall inombords. Det finns en människa därute vars drivkrafter är mycket personliga och som inte kommer att backa undan för något.”

 
Ja, på den vägen är det. 
 
Även denna roman handlar mycket om bagaget vi bär med oss, om inbillad karma och om kanske lite väl hysteriska överjag som har väldigt tydligt och klart för sig vad som är rätt och fel, men som utesluter sig själva från det där patostänket. Det är en väldigt stark roman på sina ställen – som jag skrev häromdagen fick jag till och med mardrömmar av ett särskilt stycke. 
 
Jag gillar polisgänget väldigt mycket. Conny Sjöberg kanske är lite väl bra hela tiden, han är knivskarp och ser allt som ingen annan ser, han är bra på tennis, är en bra pappa och bråkar bara liiiite grann med sin perfekta fru. Men jag köper det. Alla poliser kan inte vara frånskilda, bittra, alkoholiserade gubbar vars barn inte talar med dem. Parallellhistorien med den unga Petra i huvudrollen är väldigt bra – jag hade gärna haft med mer om den i romanen. 
 
I sammanfattning så gillar jag detta riktigt, riktigt mycket. Det är på sätt och vis väldigt tydligt redan tidigt vem mördaren är – villospår läggs ut men det är också lite väl uppenbara – men det gör inte så mycket. I en riktigt välskriven bok kan man veta precis vem mördaren är redan från sida ett utan att det blir ointressant eller mindre spännande. Och detta är en riktigt välskriven bok.