2015: 113 – Kast med liten kniv av Sara Kadefors

Detta är en väldigt jobbig bok. Och med det menar jag inte att den är dålig. Inte alls. det är den verkligen inte. Men man drabbas av något sorts obehag utav den, genom hela boken får jag ungefär samma känsla som när det är för varmt och  man absolut inte kan bli bekväm, hur man än gör, kläderna skaver, benen klibbar fast i möblerna, det kliar i håret, man är törstig och insekterna vill hela tiden vara på en. (Bara nu när jag skriver detta börjar det klia lite överallt ;). 
 
Jag lånar Piratförlagets baksidestext: 
”NU: Jonas bor med fru och barn utanför Göteborg. Det går bra för firman och han hinner vara både engagerad pappa och idrottstränare. Allt är i det närmaste perfekt. Tills en sen natt då han råkar få höra ett samtal. Efter det är ingenting sig likt. Smärtan från det förflutna dyker upp igen – med dubbel kraft.

DÅ: Han hänger med halvkriminella kompisar, stämplas som mindre vetande i skolan och blir nertryckt hemma av sin smarta storasyster. Den enda han kan vara sig själv med är Rebecka, som inte bryr sig om vad andra tycker och tänker. En dag händer det ofattbara och hela tillvaron kastas omkull. Efter det stänger han dörren om sig själv och kastar knivar i väggen medan tiden passerar.

Nu håller allt som hans liv är uppbyggt kring återigen på att rämna. Kanske måste han göra upp med det gamla för att en dag kunna leva fullt ut?” 

Där är grundhistorien. Och det som gör boken så obehagfull är just detta med Jonas oförmåga, om man kan sammanfatta det så. Han är socialt osäker, han är fumlig och klumpig, han säger fel saker, han har svårt för sig, han är deprimerad och apatisk… man blir lite galen på honom. Och det ska sägas – det är väldigt konstigt att han har lyckats bygga upp en firma och ha flera anställda, med tanke på hur han porträtteras. Men så får det vara. 

Berättelsen pendlar mellan nutid och dåtid och det är ju ett ganska bra drag – men vägen däremellan känns liksom inte helt tydlig. Lika lite som jag förstår hur han lyckts bygga upp ett eget företag förstår jag hur han blivit tillsammans med den dominanta Beata som verkar vara way out of Jonas league. Det är rätt mycket som jag känner att jag inte riktigt får ordning på, och jag lade ner boken med en vag känsla av otillfredsställelse. Kanske väntade jag mig något annat? Jag vet inte. 

Men jag tycker att detta är en läsvärd roman, för det är alltid viktigt och intressant att tänka på och fundera runt bagaget som vi alla bär med oss. Denna boken handlar väldigt mycket om just det. 

Smakebit på søndag – 16/8 – Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce

 
Tänk att det är söndag igen! Och det är en alldeles speciell söndag, för idag är första träffen för min nya bokcirkel! Ja, de har haft två innan, men jag blev medlem först i juli och i och med sommaruppehåll så blir det första gången idag för mig. Därför läste jag ut Konsten att dö av Inger Edelfeldt imorse. 
 
Men jag började direkt på nästa bok i ”högen”, som är Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce, och det är därur som veckans Smakebit är hämtad. Hittills verkar den rar, och mycket engelsk! 
 
 
”Harold hade nästan kommit till den högsta punkten på Fore Street. Han hade passerat det igenbommade Woolworths, den otrevlige slaktaren (”Han slår sin fru” brukade Maureen säga), den trevlige slaktaren (”Hans fru lämnade honom”), klocktornet, Shambles och dessutom redaktionen för the South Hams Gazette, och nu var han framme vid den sista butiken. Musklerna i hans vader stramade för varje steg. Bakom honom glänste flodmynningen som metall i solen, och båtarna hade redan blivit till små vita prickar. Han gjorde uppehåll utanför resebyrån, för han ville vila sig lite utan att någon skulle märka det, och låtsades läsa om billiga semestrar i fönstret. Bali, Neapel, Istanbul, Dubai. Hans mor hade jämt fantiserat om att fly till länder där det fanns tropiska träd och kvinnor med blommor i håret, så till den grad att han som pojke instinktivt hade misstrott denna värld han inte kände till. Inget hade heller blivit särskilt mycket annorlunda när han väl var gift med Maureen och de hade fått David.” 
 
Ur Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd av Rachel Joyce, Norstedts: 2012. 
 
Fler Smakebitar hittar du hos Mari på Flukten fra virkeligheten 🙂 

Halsband från A Certain Je Ne Sais Quoi

Härliga Camilla – vars blogg tyvärr har gått i ide – gör helt fantastiska halsband. Jag har tänkt lägga en beställning hur många gånger som helst men aldrig kunnat bestämma mig – men nu  har jag gjort det, och de har kommit! 
 
 

Pandemonium är ett av mina favoritord i det engelska språket, och här lyfts det fram som en förstoring ur en gammal ordlista. Så snyggt. Det är ett ganska stort hänge. Snett nedanför det är ett tryck av en graffitimålning som Camilla själv fotat i London – Colour my life with the chaos of trouble som kommer ur en av mina favoritlåtar, The boy with the arab strap av Belle & Sebastian. Lyssna nedan! 

 
Det gula är förstås ett citat ur Heroes av David Bowie. Och det översta… alltså, behöver jag säga något? Indietant måste ju vara det bästa ordet någonsin. 
 
Nu föreslår jag att ni tittar in i Camillas Etsy-shop, A certain je ne sais quoi, och hittar något åt er själva och kanske åt en vän? Allt cirkulerar runt popkultur, ord, litteratur och musik och allt möjligt, och är underbart fint och prisvärt. 

2015: 112 – Som om ingenting av Katarina von Bredow

Låt oss inte få en chock nu – men Katarina von Bredow har skrivit om… förbjuden kärlek! 😉 
 
Nä, förlåt. Men det är ett väldigt ofta förekommande ämne i hennes böcker, det kan man inte komma ifrån. Men det behöver ju inte vara något negativt. 
 
Detta är inte det bästa av von Bredow jag har läst, tyvärr, men det är ett helt okej tidsfördriv. Snabbläst och här och där riktigt rolig. 
 
Elin Beckman är vår huvudperson, hon är 19 år gammal, jobbar i godisaffär och drömmer om att bli poet. Hon börjar en kvällskurs i skrivande lyrik, och där träffar hon Mannen med stort M – Paul. Problemet är bara att det är hennes bästa vän Tessas pappa. 
 
Som har funnits där i livet sedan barndomne, men som aldrig spelat en huvudroll. Nu plötsligt gör han det, med buller och bång. 
 
Ja, på den vägen är det. Jag behöver inte skriva så mycket mer, egentligen. Det hela blir rätt förutsägbart, även om slutet på sätt och vis är öppet så kan man räkna ut på ett ungefär vad som händer. Största behållningen för mig var Elins bror, som egentligen är en bifigur men som jag tycker är intressantast av alla. Hela familjen är för övrigt väl konstruerad och ganska trovärdig. 
 
Men tjenare vad irriterad jag kunde bli på Elin ibland. Stundtals är hon jättemogen och redig som bara den, stundtals är hon helt hopplöst barnslig och naiv och skämskuddig. 
 
Den får väl en trea av mig, men inte mer. von Bredow kan bättre – kanske hon också fastnat lite grann i de här hjulspåren? Men jag har inte läst så mycket av henne, och har lagt en hög till i hyllan i min app för att få lite mer överblick. Hon är trots allt en väldigt intressant författare inom ungdomslitteraturen, som jag intresserat mig för en del nu i år. 

Amy Winehouse – Konserten i Dingle

 
Precis efter att jag hade publicerat mitt alfabetsinlägg igår bestämde jag mig för att göra om mina naglar – vilket jag gärna gör framför TV:n, för jag blir rastlös och kladdar med det annars. Sagt och gjort, slog på TV:n utan större hopp men landar mitt i ett fantastiskt program på SVT2 – nämligen Amy Winehouse – Konserten i Dingle. Tyvärr är detta inte Dingle i Bohuslän – det hade varit något! – utan en liten ort i Co. Kerry på Irland med bara ett par tusen invånare – lustigt nog har jag jobbat ihop med ett par därifrån i många år, tjejen har numera flyttat tillbaks dit. 
 
I alla fall – Amy W gjorde en konsert i deras kyrka 2006, avskalat och rent, med enbart komp av gitarr och bas. I detta programmet är giget kombinerat med en helt fantastisk intervju samt intervjuer med bl.a prästen i församlingen vid tillfället och basisten. Jag satt som klistrad hela timmen – det var oerhört bra. Ett par klipp var med i filmen, men att de det i sin helhet var riktigt fint. 
 
 

Ibland blänker det till…

Jag är som bekant för vissa av er som varit med ett tag, inget fan av Özz Nûjen. Jag tycker att han spelar alldeles för mycket på ”det är bara för att jag är invandrare”-kortet, jag tycker att han har uppvisat dåligt omdöme i många lägen, jag avskyr när folk lägger sig till med en brytning för att återkomma till punkt ett och jag tyckte att han var helt förskräcklig nu senast i Ring så spelar vi. 
Dels för att han inte kändes förberedd alls, men dels för att han gjorde en så dum grej – han talade med en kvinna som arbetade inom äldrevården, och just skulle börja jobba igen efter sjukskrivning och semester. Jaha, säger Özz, du har varit sjukskriven för att du har slitit ut dig då, helt och hållet (jag återger ur minnet, det var ungefär så). Neej då, sa den stackars kvinnan, jag har opererat handen…” – han började prata om sin mamma, som slitit ut sig i äldrevården. Och visst, det är klart att det förekommer, men man kan väl för höge farao inte göra sådana generaliseringar. Det är som om man skulle säga ”Jaha, du har varit sjukskriven för alkohol- och drogmissbruk då” till någon som jobbar inom restaurang (jo, det är väldigt vanligt där) eller ”Jaha, du har varit sjukskriven för du håller på att bli utbränd då” till en lärare. 
 
Skäms, säger jag. 
 
Men nu var det faktiskt inte det jag skulle fastna i, utan de där gångerna när Özz blänker till. Till exempel såg jag hans avsnitt av Stjärnorna på slottet i vintras – det var riktigt bra. Han blev plötsligt som en vanlig människa. 
 
Och nu såg jag här på morgonen att han gjort ett väldigt bra Facebook-inlägg, baserat på denna bild: 
 
 
Och han skriver: 
 
”1,2 miljoner svenska båtflyktingar.
1,2 MILJONER SVENSKA båtflyktingar!!!
Om inte vi vet vilka vi var… blir det svårt att se vilka de är… De är nu, vilka vi var då.
Människor i nöd, medmänniskor som behöver stöd, medmänniskor som vill undvika död och få sitt dagliga bröd.
Älska Sverige 💓 Länge leve Vi!”
 
För jäkla bra, faktiskt. Vi måste komma ihåg vad som hänt, och var vi kommer ifrån. Annars dör vi ut. Detsamma gäller oss som individer. Vi ska alltid komma ihåg var vi kommer ifrån. Inte bara rent genetiskt, utan var vi varit, vad vi gjort, vad vi tagit oss igenom, eller över, eller var vi fastnat och behövt hjälp att komma vidare. 
 
Sedan får det ju lite komiskt värde också, när idioter kliver in och kommenterar att dessa svenska båtflyktingar minsann inte fick någon iPhone när de kom till Amerika… alltså, var ska man börja? 

Puckopoäng

Jag har en massa mindre välkomna eksem för tillfället – antagligen värmedito – som kliar så in i… ja, just det, på kvällarna. 
 
Igår hade jag målat naglarna när klådan slog till, och som så ofta använde jag mig av en penna för att klia för att inte kladda på naglarna. Detta är något jag gör rätt ofta eftersom jag rätt ofta har en penna i handen, och rätt ofta kliar det vid skulderbladen dit jag inte når, och otaliga äro de gånger jag tänkt ”vilken tur att jag kom ihåg att dra in kulspetsen!”. 
 
Igår… ja. 
 
 
Snyggt va? Och vad roligt för er, nu har ni fått se mitt högra lår också. Mer avklätt än så lär det inte bli i denna bloggen. Jag tror jag smäller av. Det ska bli jättekul att skrubba bort det. 
 
Jag bjuder på den! 

Ett litet glädjeämne

Min kompis Vivi, som har jobbat som PA och EA (personal assistant och executive assistant, inte personlig assistent som i omvårdnadsyrket) lade upp denna bilden på Facebook häromdagen: 
 
 
Jag har aldrig varit EA själv, men assistent har jag varit, och detta påminde mig om när vi var i NYC och hittade denna skylten: 
 
 
…just då hade jag telefonnummer 311 på jobbet och fick samtal om verkligen allt ifrån avsaknad av diskborstar till upphandlingar värda flera miljoner – det var likadant när jag var på Volvo Bussar, i en mer renodlad assistentroll. 
 
Hur som helst, jag visade t-shirtbilden för vår VD-assistent på jobbet, U, och hon blev förtjust – likaså office managern E, som nog har väldigt lik erfarenhet! Hon skulle skriva ut den och sätta den vid skrivbordet sa hon, det hoppas jag att hon gör! 😀 

Vadå snart 33?

 
Behövde nytt spraybalsam och valde naturligtvis det snyggaste. 
 
((Men skämt åsido – ska du köpa spraybalsam så köp barnsorter. De är typ hälften så dyra och luktar mycket godare. Barnängens rosa med en fe på är också bra. Jag hann inte lukta på Bamses men det var dyrt som skam, mamma har ett från Natusan i gul flaska som också är bra.)) 

Lördagslyx

 

På en bädd av babyspenat samsas en jägarrökt makrillfilé med en halv galiamelon, en avokado och lite västkustsallad. Färsk citron över alltsammans, samt rikligt med svartpeppar över allt utom melonen. Ofantligt gott! Prova! 

 
Du som tror att du inte gillar spenat kan ta vilka blandade löv du har lust med. Jag skulle nog inte välja ruccola, lite för vasst, men typ mâche eller varför inte romansallad skulle säkert bli jättegott. Men prova för all del spenaten. Den påminner inte ens om det där de kallade spenat i skolan, jag lovar!