Vacker lördag

Det är en vacker lördagsmorgon även i förortsbetongen och idag ska min käre kusin F knyta hymens band med sin älskade H! Det kommer att bli en fantastisk dag! 
Jag har varit på promenad till torget för att handla förnödenheter (och en korsordstidning med Erik Haag och Lotta Lundgren på) och väntar nu på bussen. Helt perfekt temperatur ute, skönt för alla inblandade i bröllopet 😉 

Kvinnoalfabetet – Bokstaven B

 
Veckorna går verkligen oerhört fort just nu, och det är redan dags för Kvinnoalfabetet hos enligt O igen. Ja, det var till och med dags redan igår! Följdaktligen är vi framme vid bokstaven B. 
 
1. Vem är din favoritförfattare med för- eller efternamn på B?

Har ni varit med ett tag blir ni ingalunda förvånade när valet här faller på Barbro Lindgren. Jag tycker att hon är helt otrolig. Jag har inga särskilda minnen av pekböckerna och sådär, även om jag säkert varit i kontant med Max- och Mattiasböckerna när jag var liten. Men jag läste ju alldeles för mig själv när jag var 3½ redan, så det är som det är med den genren. Och jag kommer faktiskt ihåg Mamman och den vilda bebin när jag tänker efter. Men jag tyckte så mycket om Sparvel-serien (fast jag var jätterädd för magpumpning!), och Vems lilla mössa flyger – för att inte tala om Loranga, Masarin och Dartanjang som jag fortfarande skrattar så jag får andnöd åt. Tyvärr var det helt enorma köer till Lorangautställningen på Stockholms Kulturhus när jag var där, annars hade det varit fantastiskt att titta på! Sedan läste jag förstås Jättehemligt-serien sisådär på mellanstadiet och älskade dem. Sedan har hon även skrivit många underbara dikter, såsom Längst inne i mitt huvud och Dikt tillägnad våra barn – för att inte tala om Den jag älskar heter Örjan. 
 

Och vem blir inte rörd till tårar av Mitt lilla barn, som hon skrivit texten till? 
 
 
Lyssna gärna på hennes fenomenala Sommar i P1 från 2011 också. 
 
2. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på B vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare? 
 
Men, så svårt detta blev! Först klurade jag i flera minuter, och sedan kom jag på inte mindre än tre sångerskor jag skulle vilja ta med i mitt svar. Men det får räcka med en, och då får det bli Meredith Brooks denna gången. De flesta kommer nog ihåg megahiten Bitch – med den coola videon! från debutalbumet Blurring the edges – men sedan blev det inte så mycket mer av henne som blev särskilt känt, i alla fall inte här. What would happen var soundtrack till Dawson och Jens första kyss i Dawson’s Creek i och för sig. Och jag gillar hela debutalbumet! Uppföljaren Deconstruction sålde dåligt och hon turnerade bara i delar av Europa, men jag tycker att låten hon gör tillsammans med Queen Latifah, Lay down (Candles in the rain) är riktigt bra – och den tänkte jag dela med er. 
 
 
((Om någon är nyfiken var de andra två kandidaterna till svaret inga mindre än Kate Bush och Joan Baez.))
 
3. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på B som du har som förebild. Det kan vara en känd eller okänd kvinna inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar. 
 
Precis som Linda själv väljer jag att svara Karin Boye. En stark, målmedveten och oerhört begåvad kvinna som gick sin egen väg, hade fasta ståndpunkter som hon var konsekvent mot, och jag älskar hennes dikter. Har ännu inte lyckats läsa Kallocain – som jag fick i födelsedagspresent för femton år sedan! – men jag ska. Här läser hon själv Ja visst gör det ont. 
 
 
4. Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på B har du ännu inte utforskat? 
 
Jag tycker alltid att det är lite pinsamt att svara på sådana här frågor, för det finns så många som jag ännu inte kommit till! Men svaret blir Bodil Malmsten. Jag vet faktiskt inte varför! Men jag har Priset på vatten i Finistère i ljudbokskön, så så fort jag är klar med Josephine Bornebuschs Född fenomenal ska Malmsten få bli min ciceron på löpbandet. 
 
Jo, nu kom jag på att jag har ju läst dikten Bakom centrum av Malmsten – den finns med i antologin Kärlek och uppror som jag fick när jag slutade sexan. Här får ni den: 
 
==
 
Hårt vara sniffare fullgubbe fnask
Hårt vara risigt & sargat patrask
Hårt samla sopor att släpa på
Hårt gå i centrum & bara gå
Hårt gå i centrum utanför stan
Hårt vara ingens unge & barn
Hårt vara hund i ingens band
Hårt vara hållen i ingens hand
Hårt att bli sparkad av stålklädd sko
Hårt att ha ingenstans att bo
Hårt hålla hus i hyresrum
Hårt vara liten men jättedum
Hårt att ha utslagna tänder
Trasiga nariga händer

Moraknivar & stiletter
Steg & skuggor
Centrumnätter

Hårt att veta hur det blåser
När ett centrum låser

 
==
 

Sensinity #7 – Arandános

 

Ja, jag handlade ju nagellack för 15:- flaskan på City Gross häromveckan. Har provat två – ovan är det som jag har för tillfället, #7 Arandános. Ska dofta… blåbär. Det gör det inte, kan jag säga. Överse gärna med kladdet, det var lite mörkt och jag var trött. 

 
Här är det andra, en väldigt fin, knallig turkosblå färg åt det gröna. 
 
 

Ljuset blev jättedåligt här – man ser inte alls hur det faktiskt ser ut ser jag. Men jag bjuder på det. Kortfodralet som jag håller i är en present från min kära vän Lana och kommer från Cath Kidston. 

 
Jag har allså en färg kvar att prova av dessa fynd, en röd ton som ligger lite mer åt det rosa fast ändå inte? Svårt att definiera. Hur det än är så är jag extremt förtjust i dessa lack hittills. Lätta att måla med och håller bra trots massor av träning, eksem och annat som gärna sliter på händerna. 
 
Och liksom… 15:-? Det är mindre än en glass, eller något. Mitt närmsta City Gross ligger en bit bort med bussen över kommungränserna, men egentligen är det lätt värt det. Inte bara för nagellackens skull, men för deras fina kött, frukt och grönsaker kan det faktiskt vara värt utflykten. Jag älskar numera mataffärer. 
 
På tal om mat så åt jag en sådan här till frukost idag och rackarns, vad god den var! 
 
 
Egentligen för mycket socker och whathaveyou, men så himla farligt är det inte någon gång ibland. Men jag ska börja göra egna hallonsmoothies tror jag bestämt. Idag ville mamma eventuellt testa mixern så jag lämnade ena bägaren hemma och den andra hyser eftermiddagens mellanmål, men till helgen ska jag prova 🙂 

2015: 117 – Fånge i hundpalatset av Martina Haag

Jag har lyckats lyssna på EN ljudbok tidigare i livet. Nu har jag lyssnat på två! #1 är, som jag skrivit om många gånger, Två nötcrème och en moviebox av Filip och Fredrik – för att jag ska klara av ljudböcker verkar det som om de behöver vara i krönike/dagboksform. Fast det är inte riktigt sant heller, för jag började lyssna på Astrid Lindgrens Krigsdagböcker på gymmet men det gick inte alls. Tror i och för sig att det mest var för att det var så dystert, det funkar inte på mig och löpbandet. Helst vill jag bli rätt full i skratt, och det blir man av förklarliga skäl inte av krigsdagböcker. 
 
I och för sig började jag på en roman imorse, Född fenomenal av Josephine Bornebusch, och det verkar fungera hittills. Korta kapitel och dessutom en ungdomsbok, så det kanske också är en lösning? 
 
Men nu var det Fånge i hundpalatset vi skulle tala om. Som jag faktiskt har skrivit om en gång förut, för sisådär tre och ett halvt år sedan. 
 
Detta är alltså en samling krönikor, eller vad man ska kalla det, ur Martinas liv som 46-årig fyrabarnsmamma med något läskigt i källaren, två ganska tokiga hundar och en ganska rar make. Det är lite hemskt att tänka på att de är skilda nu, när man läser eller lyssnar på dessa texterna. Men det har förmodligen inte så mycket med det där att Erik inte ställer in smöret i kylen att göra. 
 
Jag tycker att Martina Haag är ofantligt rolig. Hon uttrycker sig så himla bra, och dessutom läser hon så strålande att det är en ren fröjd att lyssna på detta. Men. Jag försökte lyssna på Glada hälsningar från Missångerträsk de senaste dagarna, och visst, det är också bra men det blev för tjatigt på något sätt. Jag älskade den boken och jag vill hemskt gärna läsa om den innan filmen kommer på bio, men jag får nog helt enkelt konstatera att jag inte klarar av att lyssna på vuxenböcker. Det måste vara korta kapitel och det måste vara roligt. Jag tänker såhär – just nu är jag rätt sugen på att läsa del 2 i Hjorth och Rosenfeldts serie om Sebastian Bergman. Absolut är jag det. Men blotta tanken på att lyssna på den på löpbandet gör mig lite stressad – det måste ju ta typ ett dygn. 
 
Så – såhär får det vara. Lite kort och rappt och skojigt. 

2015: 116 – Konsten att dö av Inger Edelfeldt

Detta var månadens bok, och därmed min första, i Bokcirkeln Varmprat, där jag deltog i min första träff i söndags och träffade tre supergoa tjejer. Det är så härligt när man känner att man klickar och klaffar med helt nya personer direkt, och så kändes det verkligen då. Dessutom var det helt underbart att sitta och prata böcker i ett par timmar. Jag hade en ganska lång dag i söndags, det var varmt och dant, men jag var helt uppfylld av energi när jag kom hem – sådan där energi som jag brukade fyllas av när jag pluggade och fick prata böcker, ord och poesi några timmar om dagen. Missförstå mig rätt, jag pratar böcker med många människor, men detta hade ju liksom det temat från start, så att säga. Så jag är glad att jag blev utvald! 🙂 
 
Jag har nog bara läst en bok av Inger Edelfeldt förut, nämligen Juliane och jag, som jag älskade i unga tonår. Bara jag läser recensionen som jag länkar till ovan blir jag alldeles uppspelt. Liksom:

””Jag vill yla”, sa Juliane.

Och så ylade vi lite. Som tur var fanns det inte några människor precis i närheten just då.” 

 
(Här vill jag gärna inflika att när jag och mina väninnor var något äldre roades vi av att gå och bröla på stan. Men det är inte riktigt samma sak…) 
 
Hur som helst. Nu gällde det Konsten att dö. Som inte innehåller så värst mycket ylande eller brölande. Det var verkligen en alldeles lysnade bokcirkelbok, för hejsan vad mycket det fanns att prata om och diskutera. 
 
Jag lånar baksidestexten för att undvika att bli långrandig: 
 
”Vid femtiotvå års ålder har fotografen Jacky nått en punkt där hon ifrågasätter det mesta: fotokonst, dödsrädsla, människors sätt att se och älska. Och sin egen självbild. 
 
Hon lever ensam och vill se sig själv som stolt, självständig och nyfiken, fri i sin relation med den gifte konstnären Elias. Men något måste krackelera och förändras, något måste bli sannare. Sådant sker inte alltid på ett smärtfritt sätt. Och föga anar Jacky vad mötet med den känslostyrda Monia, en ung kvinna som blir hennes modell, ska leda till. 
 
Konsten att dö kan läsas som en relationsroman och kärlekshistoria. Men än mer är den just en berättelse om identitet, om bilder: självbilder, konkreta bilder, bilder som tycks stå mellan betraktaren och upplevelsen av direkt verklighet.” 
 
Just detta kämpandet med självbild är något som kom upp mycket i diskussionerna. Vi talade om det här med att Jacky hela tiden tänker på sig själv som en egoistisk konstnär, på grund av något någon sa till henne för länge sedan. Men det är inte bara det där med egoismen, utan hela paketet av vad det ”betyder” att vara konstnär. Mycket intressant att tänka på. 
 
Varför heter boken Konsten att dö, då? Det är ingen som dör i romanen. 
 
Men jag – och fler med mig, tänkte att det handlar om det där catharsis-aktiga, det som krackelerar och förändrar och som resulterar i någon sorts Fenix-död, med uppståndelse ur askan. Vet inte riktigt, men det är intressant att tänka på. 
 
Vad jag och vi tyckte om boken? Lite spritt. En person tyckte att den var riktigt lysande, och gillade huvudpersonerna. Jag tyckte ganska illa om personerna, men vill nog ändå ge boken en trea, varken svag eller stark, för det är en välkonstruerad och tänkvärd roman. Men den är lite tjatig, i ärlighetens namn. Eller ja. Jacky är väldigt tjatig. Jag kan inte låta bli att dra vissa paralleller med henne och Monia och Cheryl och Clee i The first bad man – det är väl det där med lite skruvad äldre, ensam, barnlös dam får underlig relation till mycket yngre kvinna, kanske, men det känns som om det är mer änså. Tyvärr kan jag inte riktigt sätta fingret på det. 
 
Läsvärd? Jadå, det är den. Men jag var inte överförtjust. Dock glad att den visade sig vara ett bra diskussionsunderlag! 
 
Nästa månads bok landade på mitt skrivbord igår eftermiddags – jag ska avslöja vilken det är om ett tag. Jag har velat läsa den huuur länge som helst, men glömt bort den lite – så jag är glad att den kom upp som förslag. Jag skrek nog högst om hur sugen jag var på just den 🙂 

Torsdagsfika

Först och främst vill jag gärna berätta hur smärtsamt det är att det numer står ”Torsdags Fika” i min Outlookkalender varje torsdag kl 15 på obestämd tid. 

Men sedan vill jag berätta hur glada mina goa arbetskamrater blev åt dagens Torsdags Fika. 

En Morots Kaka och en Brownie Längd. Och några Jord Gubbar. 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – VÄNSKAP

 

Denna veckans tema hos Lyrans Noblesser är, på förekommen och ledsam anledning – en repris av VÄNSKAP. Förra årets titlar blev Frieda and Min, Igelkottens elegans och Pojken i randig pyjamas – och de var de tre som dök upp först i huvudet när jag såg temat i måndags. Men jag kör inte repris på mitt inlägg, utan har plockat ihop tre andra fina böcker om vänskap. 

 
Klicka på titlarna för att läsa mina recensioner / kommentarer, alternativt hamna annorstädes hos Boktipset i Vingmutterns fall. 
 
 
 
      
 

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt – en underbar skildring av en oväntad vänskap över åldersgränserna. Helt enormt vacker och rörande. 

 
Vingmuttern – min allra bästa vän av en favorit, både i barndomen som nu, Viveca Sundvall – numera Lärn. En rar berättelse om Mimmi och Lasse från Norrland: hennes allra bästa vän. Av pojkar. Alla böckerna om Mimmi skildrar vänskap på lite olika vis, men Vingmuttern är allt min favorit. Jag bläddrar fortfarande i den så fort jag får syn på den. 
 
Paper towns av John Green – jag älskar vänskapsskildringen i Greens roman mellan Q och hans killkompisar. Som för övrigt gjordes helt perfekt i filmen också. Nu har jag aldrig varit tonårspojke, men det känns så äkta och genuint.