2015: 130 – Mitt perfekta liv av Magdalena Graaf

Min ”utgåva” av denna boken – eller snarare bilden i appen – har detta omslaget. Det jag väljer att illustrera inlägget med är betydligt roligare och känns mycket mer passande.
 
Jag stjäl en baksidestext – det blir bäst så.
 
”Får man erkänna att det är tråkigt att leka med sina barn? Ja, det får man!

Att läsa Mitt perfekta liv är som att ta en kaffe med sin bästis – personligt, hämningslöst och fruktansvärt roligt. Magdalena Graafs nya bok är fylld av smärtsamt igenkännande läsning om fasadmammor, känslan av att inte alltid räcka till och den tröstlösa kampen mot kråksparkar och manchesterbröst. Men den handlar också om livets små lyckostunder, när man överlevt såväl skilsmässa som hjärnblödning och barnen och den nya kärleken får tillvaron att kännas ljus igen.

Mitt perfekta liv är både rolig och allvarlig, tankeväckande och knäpp. Magdalena bjuder bland mycket annat på dråpliga och intressanta erfarenheter om frireligiösa mödrar och moderna familjebildningar.
Budskapet är tydligt: Alla ni kvinnor som brottas med dåligt samvete över att inte lyckas hålla reda på varenda fotbollsträning, göra näringsrika matsäckar och samtidigt hålla er i trim och vara eldiga älskarinnor – ni duger hur bra som helst ändå. Ingen är perfekt.”

 
Jag är villig att hålla med om det mesta här – men jag måste naturligtvis även påpeka att det är hemskt att läsa om Magdalenas oro för sina barn och andra nära och kära, och att någonting ska hända – efter att man vet vad som hände hennes son, som dog i en tragisk fallolycka förra året. Förskräckligt.
 
Men boken skrevs 2013, innan någonting av detta hade hänt, och det är väldigt mysig läsning. Beskrivningen av när Magdalenas white trash alter ego Maggan Larsson åker kana på en övertäckt pool i Spanien (eller var det Italien kanske?) är hysteriskt rolig. Magdalena kan verkligen konsten att bjuda på sig själv och det är oerhört befriande. En snabbläst och mysig bok om en kvinna med massor av självdistans. Fint så!
 
((Dessutom trevligt att läsa lite inside information om hur det går till när de överraskar vinnare i Postkodmiljonären – nu känns det plötsligt logiskt!))

2015: 129 – Croissants till frukost av Annika Estassy

Denna har legat och väntat rätt så länge i min TBR-”hög” i appen – omslaget och titeln är så oerhört lockande att jag ville suga på karamellen lite till… men till slut kunde jag inte motstå.
 
Och det var väl tur, för detta är härlig läsning på många sätt och vis.
 
Cecilia har, efter en affär med sin yogalärare, återförenats med exmaken Gabriel. Hon vill desperat bli med barn, men den blir inget trots enträgna försök. Gabriel vet att han inte har någon särskild fart på det området, men vågar inte berätta det för henne. Han vill skapa ett nytt liv, och köper ett bed and breakfast i Provence som överraskning till Cecilia, som motvilligt följer med honom ner – i tre månader, åtminstone.
 
Men det där med att starta ett nytt liv visar sig vara allt annat än lätt och enkelt. Särskilt när B&B-ets tidigare ägare Antoine dyker upp.
 
Det är en trevlig feel-good-roman – men som vi vet feelar jag inte så good av onödiga fel och konstiga resonemang. En sak som bara fastnade hos mig var när Gabriel är på bageriet, tackar nej till en baguette då han försöker dra ner på kolhydraterna och istället pekar på några pain au chocolats. Förstår ni hur jag menar? 😉 Men det är ju egentligen bagateller – det är jag som inte kan låta bli att störa mig på sådant.
 
Karaktärerna är extremt trovärdiga – särskilt eftersom de är så fruktansvärt irriterande av och till. Båda är oerhört självupptagna, egoistiska och griniga – men vem kan inte vara det under stor press? Och pressen finns – både där med barnlösheten och ekonomiska bekymmer – och annat i livet tillsammans som inte direkt flyter som det ska.
 
Och jag älskar hur Frankrike beskrivs och gestaltas. För att inte tala om maten! Jag har länge varit sugen på att spendera lite tid i Provence, och denna roman får mig inte direkt att sukta mindre.
 
Riktigt trevligt. Jag har Estassys första roman, Solviken, på lut och kommer att läsa den inom kort, skulle jag tro. Cecilia och Gabriel figurerar tydligen som bifigurer i den, och det kan bli intressant att veta lite mer om dem.
 
Croissants till frukost  blir en perfekt bok för en regnig dag i soffan i höst tänker jag. Den lär säkerligen ge inspiration till att laga något extra gott till kvällen efteråt också!

Tematrio hos Lyrans Noblesser – SÅN’T SOM ÄR KALLT

Denna veckan är jag riktigt sen med Tematrion hos Lyran – men bättre sent än aldrig! Och det var förvånansvärt svårt att komma på tre bra här – särskilt som jag inte ville ha med Istvillingar  så tätt inpå igen.
 
Veckans tre blir som följer:
 
     
I de lugnaste vatten  av Viveca Sten utspelar sig visserligen på sommaren. Men visst kan det vara kallt även i de lugnaste vatten… även på sommaren? 😉
 
Midvinterblod  av Mons Kallentoft är en riktigt rafflande och tight deckare av Kallentoft. Alla älskar honom inte, men jag tycker att Malin Fors är en ypperlig karaktär.
 
Svartvintern är ju verkligen något riktigt kallt, men Marianne Cedervalls böcker om Hervor och Miriam är allt annat än kalla. Varmare, skönare kvinnoporträtt får man leta efter – även om de är väldigt speciella…

Kvinnoalfabetet – Bokstaven E

Veckorna flyger förbi, som vanligt… dags för ett Kvinnoalfabet igen – med bokstaven E, denna gången.

1. Vem är en favoritförfattare med för- eller efternamn på E?

Jag tycker mycket om Elsie Johansson. Böckerna om Nancy – Glasfåglarna, Mosippan och Nancy är en underbar trilogi om en ung flicka från arbetarklassen under 1900-talet. Tyckte även mycket om hennes barnböcker när jag var yngre, Mormorsmysteriet och Kattbreven minns jag tydligast.


2. Vilken författare med för- eller efternamn på E tycker du får på tok för lite uppmärksamhet?

Hon har visserligen uppmärksammats massor på bokbloggar, men jag har läst väldigt lite om fantastiska E. Lockhart annorstädes. Kanske är det allt du behöver veta och Den ökända historien om Frankie Landau-Banks är två av de bästa böcker jag har läst i år, och jag längtar verkligen efter att läsa mer av henne.


3. Det finns ju annan kultur än böcker. Vilken kvinna med för- eller efternamn på E vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Här stod jag och velade mellan två stycken – men såg att Linda själv svarat Emma Thompson, så då väljer jag mitt andra alternativ – Edith Piaf. En remarkabel kvinna. Det sägs att hon föddes på trottoaren på Rue de Belleville (även om födelseattesten säger att hon föddes på sjukhuset på samma gata), hennes far var gatuakrobat och hon växte upp på farmoderns bordell i Normandie. Som 14-åring gjorde hon sitt första uppträdande, och efter det försörjde hon sig som gatusångerska i Pigalle. När hon var 17 år fick hon sitt första och enda barn – som dog i hjärnhinneinflammation två år gammal. Hon levde sitt liv på gatorna trots sin framgång, hon höll på att bli skjuten av en pojkvän som var hallick… det var inte helt lätt, med andra ord. Hon levde ett tungt liv i alkohol- och morfinmissbruk, blev anklagad för att vara inblandad i ett mord – och dog till slut i levercancer på Rivieran, 47 år gammal. Begravningsceremonin på Père-Lachaise samlade 100 000 personer – helt otroligt. Jag kommer att besöka hennes grav, såväl som museet i hennes ära, när jag kommer till Paris om en knapp månad.


4. Berätta om en kvinna med för- eller efternamn på E som du beundrar. Det kan vara en känd eller okänd kvinna, död eller levande inom vilket område som helst. Motivera gärna ditt svar.

En riktigt anmärkningsvärd kvinna var, i mitt tycke, Eleanor Roosevelt. Hon uppmuntrade maken Franklin att stanna inom politiken trots sin polioförlamning, och gjorde framträdanden i hans ställe vid behov. Efter att hon upptäckt hans otrohet gjorde hon sig ett eget namn i den offentliga, och engagerade sig mycket i kontroversiella saker såsom rasfrågor, hon höll egna presskonferenser, hon skrev ledarartiklar – och vid några tillfällen vågade hon sig till och med att offentligt säga emot sin makes politik. Hon kämpade för kvinnors rättigheter i arbetslivet, civilrätt för afroamerikaner och asiatamerikaner, och inte minst för flyktingar från WWII. Hon satt i FN:s kommission för mänskliga rättigheter, och översåg författandet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Kort och gott – en inspirerande kvinna! Med ett inspirerande citat:
 

Berlin i mellandagarna

Wanderlusten håller i sig och på lunchen blev det visst en Berlinresa i mellandagarna bokad. Hoppsan! Men oj, vad roligt det ska bli! Jag är alldeles euforisk och lite snurrig i huvudet, tur att det är torsdagsfika om en stund så att jag får samla tankarna över en kopp kaffe och lite ”Strange Chinese food based on Ting’s imagination” – hennes egna ord 😉
 
Restips mottages å det välkomnaste!

Fuego på Friskis

Igår kväll var jag på min första dansklass på Friskis – nämligen Dans Fuego, med Mio F på Eriksberg. Så grymt roligt! Och jobbigt – jag har träningsvärk både här och där idag. Det var verkligen en salig blandning människor, tanter i 70-årsåldern, några tjejer som hade gått i flera år och var superduktiga, ett par äldre herrar, en ung kille med Down’s, flera tjejer i min ålder som varpå ungefär samma nivå, en ung supertränad kille med extremt långa armar och ben… ja, ni fattar.

Det alla hade gemensamt var i alla fall att vi hade fruktansvärt roligt! Jag var lite nervös, har inte varit på aerobics eller liknande på hur länge som helst, men vad sjutton – det är ingen som har tid att bry sig om vad någon annan gör. Och är det något man av någon anledning inte kan utföra så är det ju skit samma, så länge man fortsätter att röra på sig så tillgodogör man sig ju träningen ändå.

 
Fuego ska vara Friskis version av zumba, ungefär, mycket latino (fuego betyder eld på spanska) och höfter och sväng till väldigt peppande musik, som versioner av Tequila! och lambada. Så härligt. Jag är naturligtvis en gringa helt utan latinoblod, men det gick liksom bra ändå 😉
 
Jag hade egentligen tänkt gå på ett vanligt gympapass, även det på Eriksberg, ikväll, men nu när jag ser att Mio har en Dans Fusion-klass ikväll på Kvillebäcken är jag lockad att ändra mina planer och testa detta också… vi får se om jag känner mig mest latina eller svennebanan när eftermiddagen kommer! Lunchen som nu ska förtäras är spagetti och köttfärssås – om det ska bestämma hur jag ska känna mig lite senare är det ju inget att diskutera… 😉

2015: 128 – Blandband av Steven Camden

I Blandband möter vi två brittiska tonåringar – Ameliah och Ryan. Skillnaden på dem? Tjugo år. 
 
Ryan bor tillsammans med sin pappa, styvmor Sophia och styvbror – och nemesis – Nathan. Ameliah bor med sin mormor – Mommo – jag avskyr den översättningen på vad som säkert är Nan eller Gran, för övrigt. Ryan talar in sin dagbok på kassettband, som Ameliah finner tjugo år senare. Båda har förlorat en eller flera föräldrar – och det är väl ungefär det de har gemensamt. 
Eller? 
 
Hela boken känns som ett filmmanus. På gott och ont. Jag skulle gärna se den som film, men i bokform blir det lite hackigt. Lite sådär ”sade hon” och ”tänkte han”. 
 
Den är ganska underhållande – men inte mycket mer än så tyvärr. Kapitlen är korta och hela boken är ganska lättläst. Det som jag njuter mest av i läsandet är beskrivningarna av England i slutet på 90-talet – inte för att jag bodde där då, men kort därefter – det finns mycket att känna igen. 
 
Sedan gillar jag naturligtvis att boken avslutas med varsin spellista, eller blandbandssida, från Ryan och Ameliah. Flera matnyttiga saker där som jag gärna ska ta mig tid att lyssna på. 
 
En trea? Ja, det kan den få, men det är nästan att vara lite generös. Det är i så fall blandbandslistorna och Ryans kompis Liam som gör att den förtjänar det.