Stories from the city, stories from the sea

Nu har Cecilia just fått reda på att hon är gravid med femte barnet. Maken John, som hon åter lever tillsammans med efter en kortare separation, är eld och lågor. Har han glömt att han inte ens var särskilt positiv till den fjärde, Greta, för bara fyra år sedan?

Cecilia har varit sjukskriven efter misshandeln hon råkade ut för i Systerskap men börjar nu arbeta så smått igen. En kväll på förlossningen ringer det på ytterdörren. Cecilia öppnar inifrån, men ingen kommer. Hon går ner för att titta och hittar ett litet barn i ett babyskydd – men ingen vuxen finns i sikte. Vem kan det vara som har lämnat sitt barn?

Familjelivet är inte helt lätt heller. Mellansonen Marcus har det jobbigt och känner sig undanskuffad. Cecilias mamma dricker för mycket, men hennes omgivning vill inte riktigt se det. Cecilias relation till maken John är fortfarande skör efter hans otrohet – och hennes egna känslor för polisen Per som var ett stöd för henne i andra boken finns fortfarande med. Dem hade jag gladeligen klarat mig utan – men det är förstås en av de saker som gör Cecilia så mänsklig och genuin.

Jag dras med en känsla av bävan varje gång underbara mormor Sonja är med i bilden – jag vill inte att hon ska försvinna, men har en känsla av att hon kommer att göra det om inte alltför lång tid och det blir väldigt tråkigt då för hon är en fantastisk kvinna.

En underhållande och snabbläst bok, precis som de tidigare i serien. Men jag tycker att dramat i slutet är lite väl dramatiskt. Dessutom – historien känns ju så realistisk och verklighetsförankrad att jag blir lite trött när helt oerhörda sammanträffanden leder till lösningar. Det är helt enkelt lite onödigt, även om jag kan förstå att man vill ha lite action i vardagen också.

Men i stort, det är ännu en bra roman om Cecilia Lund, och jag kommer att fortsätta med serien, utan tvekan. Jag beundrar verkligen Janouch och har så gjort sedan hon skrev om svåra saker i VeckoRevyn när jag var tonåring och man kände att hon verkligen visste vad hon pratade om, till skillnad från vissa andra spalttanter i vissa andra tonårstidningar.

Dessa fina nyutgåvor har bearbetat språk, så att ordet ”zigenare” används på ett sparsamt sätt (förutom där det då inte ska vara sparsamt använt), och att det finns vissa förklaringar till varför ordet används och inte används i olika sammanhang och av olika personer. Det är väldigt bra. Vi vet ju att det finns många böcker som skrevs för ett tag sedan där språket är lite tvivelaktigt i dagens samhälle, trots att ”det var så det var” när de skrevs. Språk måste få vara ett föränderligt begrepp, så är det med det.

Katitzi, vår huvudperson, är alltså åtta år. I första boken som är den jag har läst hittills träffar vi henne på ett barnhem. Det är alltså den sortens barnhem där barn placerades som väl idag skulle ha hamnat i fosterhem eller familjehem, då det verkar som om barnens situationer varierar. Katitzi har i alla fall hamnat där då hon inte längre fick bo hos ”cirkusfolket”, de som hon bodde hos efter att mamman gick bort.

Barnen har det bra på barnhemmet. Fröken Larsson som är föreståndare är väl av det strängare slaget, men hon är inte elak. Och fröken Kvist, tant Gärda, är en riktigt snäll tant.

När Katitzis pappa ska komma och hämta hem henne till lägret ställs det till med kalas – men Katitzi vill inte åka. Men till sist blir det ju så ändå, och efter en lång resa kommer hon och pappa hem till lägret där de ska bo med styvmodern – en icke-romsk kvinna, lite oklart hur hon hamnat med de resande, systrarna Lena och Rosa och de små halvsyskonen. Föräldrarna och de andra i lägret driver ett tivoli, där flickorna får arbeta. De får klä sig i vackra kläder, och de verkar ha det fint trots den stränga styvmodern som mest har migrän och ligger till sängs.

Men de får inte lov att gå i skolan. Och de får inte lov att bo i hus. När pappan vill skriva in Lena och Katitzi i skolan på orten där de bor temporärt får de avslag av rektorn. Men snälla fröken Britta kommer till lägret och erbjuder Katitzi och Lena att komma till henne efter klockan fyra på dagarna och få privatlektioner. Bara inte rektorn får reda på det – några zigenare går då rakt inte att ha i skolan. Utan fast adress får man inte vara inskriven – och romerna kunde aldrig ha någon fast adress, då de aldrig fick vara kvar på ett ställe tillräckligt länge.

Detta är första boken av tolv om Katitzi, och jag har förstått att det inte är lika fint och idylliskt längre fram i serien. Denna kom ut 1969, och det känns ju som om det inte har hänt så mycket vad gäller attityd och behandling till och av romerna. Förskräckligt och rent pinsamt är vad det är.