Athena Farrokhzad samtalar med Julie Otsuka på Restaurang Trappan

Julie Otsukas språk är lyriskt, Athena Farrokhzad är lyriker och jag var lyrisk när jag lämnade seminariet eller samtalet på Restaurang Trappan igår, som var i ABF:s regi och alldeles underbart.
 
 
Bilderna är gryniga för trots att jag satt bra behövde jag zooma, och det är inte min telefon något vidare bra på. Men det viktigaste är ju att jag såg. Och framför allt – hörde. Det hela inleddes med att Julie Otsuka själv läste första kapitlet ur Vi kom över havet – eller The Buddha in the Attic  som den förstås heter på originalspråk, vilket var fantastiskt. Jag och säkert de flesta andra i lokalen har ju läst boken på svenska, och man blev verkligen gripen av hur väl Ulla Roséen lyckats med sin översättning – just rytmen i språket är helt otrolig. Och att höra henne läsa sin egen text med sin klangfulla, vackra röst var ljuvligt.
 
 
Det följande samtalet var lättsamt, intressant och inspirerande. Athena berättade att hon själv ringt upp International Författarscen när programmet släpptes i våras och bett att få läsa tillsammans med Julie på evenemanget i Stockholm i söndags – men även att ABF kontaktat henne inför höstens program och bett henne medverka, och hon tackade nej  på grund av för många åtaganden – om de inte lyckades få dit Julie Otsuka. Ett till synes omöjligt mål – men de gjorde det.

Jag längtar till helgen mer än vanligt – för då ska jag läsa När kejsaren var gudomlig  och njuta i fulla drag. Sedan kanske jag läser om båda två. Bara för att jag kan. Jag har nämligen en ny idol.

2015:133 – Vi kom över havet av Julie Otsuka

 Jag vet verkligen inte riktigt var jag ska börja när jag ska skriva om Vi kom över havet  för det är verkligen det mest fantastiska jag har läst på länge.

Därför gör jag det lätt för mig. Och för er, i ärlighetens namn, för jag skulle kunna skriva om den i flera dagar. Det ska jag inte göra – utan jag ska låna baksidestexten.

”1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.

Vi kom över havet är lika mycket ett poetiskt porträtt av ett kollektivt öde som en rörande skildring av en mängd individuella upplevelser. Ömsint och omsorgsfullt ger Julie Otsuka liv åt de japanska kvinnor som kom till Kalifornien som postorderbrudar på 1920-talet – från den mödosamma båtresan fram till den dag i december 1941 då de tillsammans med sina familjer pekas ut som förrädare. Fram träder en del av nutidshistorien som ofta har förbisetts i historieböckerna.” 

DN skriver: ”Detta är en enastående historia, gripande, grym och mästerligt berättad på 166 väl använda sidor.”

Jag håller med om varenda ord. Och längtar tills jag får läsa När kejsaren var gudomlig  och bävar för insikten att jag inte har något mer av Otsuka att läsa… än.

Julie Otsuka – ”Den lyriskt skildrade kampen”

Ikväll ska jag gå och lyssna på Julie Otsuka i samtal med Athena Farrokhzad på Restaurang Trappan – samma ställe som jag hade förmånen att få bevista och lyssna på Kristina Sandberg i lördags. Temat för samtalet är ”Den lyriskt skildrade kampen”.
 
Jag läste ut Vi kom över havet  imorse och njöt av varenda sekund. Vilket litet mästerverk! Hade hoppats hinna med När kejsaren var gudomlig innan också, särskilt som den är föremål för Kulturkollo läser just nu, men det har inte funnits tid. Helt enkelt. Men jag är glad att jag fått chans läsa en av dem i alla fall. Har redan lånat ut den till Bella för jag tyckte att den var så underbar att jag måste genast dela med mig.
 
Recension på Vi kom över havet dyker upp här inom kort, kanske till och med ikväll. Ser verkligen fram emot detta – hoppas även få träffa några bokbloggarkollegor på plats 🙂 Kommer du med?

2015: 132 – Sjukhuskatten Oscar av David Dosa

Jag är förtjust i katter. Har aldrig haft någon, och det har ingen i familjen eller närmaste släkten heller, men jag hyser en viss kärlek för dem. Antagligen för att jag gillar att de är så självständiga och oberoende – förutom när de själva vill. Därför finns just nu inte mindre än tre böcker om katter i min TBR-hylla på Nextory – och så har jag läst en, då. Nämligen denna, om Oscar.
 
Vi är på ett vårdhem i utkanten av Providence, Rhode Island. David Dosa arbetar som geriatrikläkare där. Sjuksköterskorna på avdelningen är de som först märker att det är något speciellt med den lite grinige katten Oscar, som bor där tillsammans med några andra felina varelser. När någon mår särskilt dåligt, eller ligger för döden, är Oscar där. Han sitter vak – och går inte därifrån förrän begravningsentreprenören kommit.
 
Dr Dosa är skeptisk och tror att det måste vara en slump… men känner som den forskare och naturvetare han är att han måste få reda på vad det är som sker.
 
Han börjar alltså intervjua anhöriga till de Alzheimerpatienter som dött på avdelningen. Och nog finns det ett mönster, alltid.
 
Egentligen handlar denna boken inte alls om katter, utan om demenspatienter, deras anhöriga och deras vård. Vilket är oerhört intressant att läsa om. Och om det är något som är säkert så är det väl att samvaro med djur har mycket positiv inverkan på Alzheimerspatienterna.
 
Detta är en ofantligt varm, humoristisk och trösterik bok om livets slutskede för de som förlorar sig själva till den ofattbart tragiska sjukdomen – och för de anhöriga, som tvingas se sin älskade tyna bort och försvinna. Full av inkännande och så oerhört vacker. Det är både rörande och uppslitande att läsa, men framför allt är det en ynnest. Så fint. Så bra.

Parli italiano?

Tänk, vad roligt det är att lära sig! Och det bästa med att lära sig är att man aldrig behöver sluta  att lära sig saker. Jag hoppas verkligen att jag aldrig känner att jag har lärt mig allt jag behöver eller vill.
 
Igår var alltså första lektionen på min italienskakurs för nybörjare på Folkuniversitetet! Omöjligt att säga ännu ”hur det är”, men läraren var väldigt sympatisk och övriga klassen verkade trevliga och motiverade. Hoppas verkligen att det kommer att visa sig att jag gillar det skarpt, och att det kommer att bli många fortsättningskurser för mig.
 
Och naturligtvis en eller annan Italienresa inom kort, där jag kan visa att jag kan skillnaden mellan fisk och persika (pesce è pesche)! Nu känner jag genast för att läsa om Evening class (Nora O’Donoghues dröm, på svenska) av Maeve Binchy och undra om inte vi i den här lilla gruppen också ska ha italiensk afton och åka på gruppresa 😉

Drama!

Ett stort drama har uppstått mellan Gunilla Persson och Partykungen.se.
 
 
Vi får tacka Frans som gjort oss uppmärksamma på detta. Underbart. Läs hela hans inlägg!
 
Jag kan ju säga att om jag blir bjuden på någon Hallowe’en-fest är förklädnaden självklar. Nu är jag visserligen i Warszawa över Hallowe’en – men försöka duger. I och för sig kanske jag kan ta med den? Undrar hur lång tid det tar innan man blir utvisad och portförbjuden från hela Polen om man går runt och fräser i denna.
 
Ett annat citat från Frans från de senaste dagarna som måste höjas till skyarna är: ”Jag har obviously aldrig testat droger, men jag känner att jag får mitt dagliga rus genom att gå in på Christina Schollins instagram istället.”
 

Tematrio hos Lyrans Noblesser – Ensam och utanför

 
Lyran ska inte till Bokmässan i år, och känner därför att det är trist i bloggosfären just nu. Veckans tema i trion är Berätta om tre titlar som beskriver hur en kan känna sig när en inte ska till det stora evenemang alla pratar om! Jag formulerar om det lite till ”ensam och utanför” – även om jag hoppas att ingen känner sig utanför ”på riktigt” i bokbloggvärlden bara för att det är mässa på gång.
     
 
Tre romaner med tre mycket ensamma kvinnor som protagonister.
 
To the lighthouseav Virginia Woolf fokuserar mycket på loneliness och aloneness hos människan. Alla är väldigt ensamma i denna romanen. Fyren är en symbol för denna intensiva ensamhet – fyren, som de aldrig kommer fram till. Sonen James betraktar sin far: ”He looked, James thought, getting his head now against the Lighthouse, now against the waste of waters running away into the open, like some old stone lying on the sand; he looked as if he had become physically what was always at the back of both of their minds—that loneliness which was for both of them the truth about things.”
 
Jane Eyreär en annan mycket ensam kvinna. Till och med det citatet om hennes bröllop talar om ensamhet. ”Reader, I married him. A quiet wedding we had: he and I, the parson and clerk, were alone present.”De gifte sig inte med varandra – hon gifte sig med honom. Och han med henne. Det klingar inte direkt av samhörighet.
 
Esther Greenwood i The Bell Jarär så ensam att hon till och med känner att hon lever i en glaskupa. I sina dagböcker skriver Sylvia Plath: ”Yes, there is joy, fulfillment and companionship – but the loneliness of the soul in its appalling self-consciousness is horrible and overpowering.”  Ett tänkvärt och starkt citat för mig – men inte så upplyftande, förstås.